31 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Vish 11:22-12:2 2 Thess 1:11-2:2 Luk 19:1-10

Sackaios i Jeriko och systern i Mariavall

Varje söndagsskollärare var glad över att få berätta om Sackaios, den rike mannen i Jeriko som klättrade upp i trädet och fick besök av Jesus i sitt hus. Berättelsen är spännande och rymmer hela det kristna evangeliet. Men om den rymmer hela evangeliet så måste den också ha något att säga om det vi skall fira i morgon i detta hus, då en syster skall avlägga sina slutliga klosterlöften.

Klosterkallelsen är inget bredvid det vanliga kristna livet. Benedictus inbjuder till klosterliv med ord tagna från den vanliga dopförberedelsen. För Sackaios började det med att Jesus gick fram genom Jerikos gator. Också klosterkallelsen börjar med att Jesus har korsat systerns vägar. Ingen avlägger klosterlöften om det inte hänt något liknande som den gången i Jeriko. Ingenting hade hänt med Sackaios om inte Jesus hade besökt Jeriko. Livet hade fortsatt som förut och Sackaios hade förblivit lika olycklig. På samma sätt för den som går i kloster. Det börjar med att Jesus kallar. Det är därför vi använder ordet kallelse. Det är samma uppsökande kärlek och kallande röst som går fram längs Jerikos huvudgata. Gud söker sin avbild. ”Människa, var är du?” Benedictus berättar i sin regel hur Herren söker sin arbetare i folkmängden och frågar: ”Vem är den som älskar livet och önskar att se goda dagar?”

Alla går inte i kloster, men alla har glädje av den som gör det. Alla kan smittas av det speciella med Sackaios. Han ville gärna se Jesus. Han måste ha hört rykten om honom, och det han hört måste ha slagit rot i en längtan som inte gav sig. Det var mer än nyfikenhet. Han vidtar åtgärder. Han springer i förväg, står det, och klättrar upp i det där trädet. Trots risken att få undrande och spydiga frågor. Novismästaren i Benedictus regel måste pröva om novisen ”verkligen söker Gud”. Det märks på ivern, inte minst i motgångar eller när känslorna tar ut sina svängar.

När Jesus gick fram längs Jerikos huvudgata stannar han just under det träd där Sackaios sitter. Det står att han ”såg upp mot honom”. Han är upptäckt. Han är sedd, med en blick som han aldrig skall glömma. Många bortser, ser bort, från den blicken. De vågar inte se in i den. Men Sackaios ser och låter sig ses, rakt igenom. På samma sätt med den som går i kloster. Allt annat får sedan mindre betydelse. Det blir som skuggor. Aposteln Paulus kallar det avskräde och kastar det på sophögen. Han måste förbli i det ljus som bländat honom på Damaskusvägen. Jesus tilltalar både Sackaios och Paulus med deras namn. Han tycks redan känna dem.

Skynda dig ner, Sakaios, idag skall jag gästa ditt hem.” Sackaios får inte stanna på lagom distans. Jesus vill gästa hans hem, han vill komma in i hans liv. Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Det var inte självklart. Det finns många ursäkter. Att plötsligt få Jesus som gäst i det egna hemmet? Vad skulle hända? Men Sackaios missar inte chansen. Novisen löper med lydnadens snabba steg. Hon vill gå i tjänst hos den sanne konungen.

Det kostar inget att tränga undan den inre rösten, tills den knappast hörs och i värsta fall tystnar för gott. Rädslan för vad som skall hända, eller för vad folk skall säga. Sackaios öppnar sin dörr med glädje. Det kan tyckas självklart när vi hör berättas om det, men rädslan är ofta det stora hindret. Rädslan för att inte duga eller för att förlora kontrollen över sitt liv. Den rädslan håller många instängda i ett fängelse av illusioner. - Skall rädslan få avgöra människans öde?

Att gå i kloster är inte att låsa in sig utan att få dörren öppnad och gå ut ur illusionerna, ut i ljuset. Det börjar med att tala sanning i hjärtat. Det tycks vara det svåraste som finns - att säga som det är, också till sig själv. Men den som gör det hittar både sig själv och Gud. Gästen i vårt innersta frigör vem vi själva är. Benedictus kunde i Subiaco leva ”ensam med sig själv (habitare secum) under den Högstes ögon”

Att det uppstår mummel och frågor är inget konstigt. De som varken känner sig själva eller nåden kommer alltid att mumla när de upptäcker vilka som finns i Jesu sällskap. Ordet för ”mumla” (murmurare) är detsamma som när Benedictus talar om att ”knota” - över något eller någon. Sackaios måste ha varit mest förundrad själv. Inte heller den som går i kloster förstår hela vidden av sin kallelse. Dessutom finns det en återkommande lockelse och njutning i att underkänna sig själv, att utesluta sig själv från nåden. De stora vägledarna diagnostiserar det som förtäckt högmod. Ty samma person kan i nästa ögonblick häftigt försvara sig och mena att hon minsann känner sig själv och förvisso inte är sämre än andra. Den som går i kloster ber därför om hjälp att komma ur de egna bedömningarnas fängelse. Hon vill befrias från det egna tyckandet. Regeln råder henne att ”uppenbara alla onda tankar, utan att dölja något”. Kloster byggs för att öppna vägen till frihet, både från egna och andras domar. ”Han för mig ut i frihet, ty han älskar mig”.

Sackaios ställde sig upp och gav ett konkret löfte. Han var en praktisk och ekonomisk man. Han ger ett löfte för att inte lockas tillbaka i sitt gamla begär efter pengar. Han lovar mer än vad Mose lag krävde för det slag av synder som han hållit på med. Vi förknippar ofta ett löfte med tvång och bundenhet, men Sackaios röst, hans frimodiga uppträdande och generösa löfte vittnar om motsatsen. Han står inte längre under lagen, utan under nåden. Genom sitt löfte vill han förbli i den frihet han har fått smak på. Genom löftet binder han sig vid det som är bättre. Genom sina offentliga monastiska löften binder sig systern vid det allra bästa. Sackaios´ och systerns löfte är, som Paulus säger i andra läsningen: ”en handling gjord i tro och med Herrens kraft.”

Idag har räddningen nått detta hus” - Sackaios hus blir som en kyrka. Ibland läses detta evangelium när en kyrka invigs. Det kunde också läsas när ett klosterlöfte avges. Men det bekräftas varje gång vi firar den heliga mässan. När evangeliet förkunnas går Jesus förbi det träd där människan sitter. Han vill gästa hennes hus i den heliga kommunionen. Så att hon kan gå ut i det nya livet.

Aposteln sammanfattar det i en hisnande utsaga till de troende: ”Vår herres Jesu namn förhärligas genom er, och ni genom honom, tack vare nåden från vår Gud och Herre Jesus Kristus.”

Amen.