29 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

2 Mos 17:8-13 2 Tim 3:14-4:2 Luk 18:1-8

Den hemliga kraften

Den som drömmer om att leva i paradiset här på jorden blir ständigt besviken. Sabotörer dyker upp bakom varje hörn. Drömmen om ett paradis på jorden bortser från den onda makten. Den makt som vill skada, splittra och förgöra. Inte heller Guds folk Israel blev förskonat. I första läsningen hörde vi hur ett fientligt folk, amalekiterna, kom och gav sig i strid med Israel.

Den kristna tron vet att det onda är en andlig makt. Det handlar inte om människor men om en andlig "magnet" som vill få oss att vika av från vägen och glömma det viktigaste.

När Israel angreps ger Mose befallning till Josua, hans närmaste man. "Välj ut manskap åt oss och dra ut att kämpa mot fienden." Vi hör en liknande befallning i andra läsningen. Aposteln Paulus ger en befallning till sin lärjunge Timotheos, som var ansvarig för en kristen församling. Han får order att "träda upp i tid och otid", att "undervisa" församlingen, att "vederlägga" falska lärare, att "tillrättavisa" syndarna, att "vägleda" genom de heliga skrifterna och "vädja" med allt tålamod, att "fostra till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar".

Man kunde tycka att de troende redan borde veta. De kan (måhända) sin katekes och har hört budskapet otaliga gånger. Men också de kristna frestas att drömma om att redan vara framme. Det är obehagligt att höra om ondska och om fientliga makter. Det är mera lockande att drömma, men den som drömmer har ingen beredskap när fienden dyker upp och de nygamla argumenten flyger genom luften. De låta riktigt övertygande. Materialismen kan verka så rimlig. "Världen" så lockande. Ibland kommer frestelsen som blixten från en klar himmel – och tron är som bortblåst. Åtminstone finns inga vapen till hands. I en kultur där livets mening tycks bestå i att må bra och få det allt bättre, glömmer vi att vi lever i en värld där kampen om människan pågår hela tiden. Den som inte väljer sida blir i verkligheten en medlöpare till det onda.

Aposteln påminner om de vapen vi har fått för att förbli vakna och realistiska - de heliga skrifterna. Dessa är inte döda bokstäver, men inspirerade av Gud, genomandade av hans Ande. "Mina ord är Ande och liv", säger Jesus. Kyrkan uppmanar inte bara sina herdar och lärare utan varje troende till flitig bibelläsning. Dietrich Boenhoeffer, teolog och präst som berövades livet i nazisternas fängelse, säger: "utan att dagligen läsa ett stycke ur bibeln kunde jag inte verkligen leva och med all säkerhet inte tro." Mose skickade inte ut sina soldater vapenlösa. Guds ord är vårt vapen, vår föda, vår näring, vår glädje och vårt ljus. De äldsta fäderna jämför den heliga Skrift med den heliga eukaristin och säger att vi skall närma oss ordet med samma iver och vördnad som när vi går fram till altaret för att ta emot den heliga kommunionen. Guds ord gör den enklaste människa mer begåvad än den mest tränade filosof. Häromdagen hörde vi i evangeliet att vi inte behöver bekymra oss om vad vi skall säga när vi angrips. Orden skall läggas i vår mun.

Dessutom fanns det en faktor i den strid som Israeliterna utkämpade, en avgörande faktor. Mose ställde sig på en höjd med utsikt över stridsfältet. Där stod han med händerna lyfta i bön. När han blev trött fick han en sten att sitta på och Aron och Hur stödde hans händer. Så länge han höll upp sina händer hade israeliterna övertag i striden. Men när han lät händerna sjunka fick fienden övertaget. Det är en bild för den hemliga kraften i tillvaron.

I evangeliet hörde vi om en änka som ivrigt och envist gick till sin domare för att få ut vad hon hade rätt till. Domaren var först avvisande. Han fruktade varken Gud eller brydde sig om människor. Men änkan är envis och till slut ger han upp. Jesus berättar liknelsen för att lära oss att vi alltid skall be och inte ge upp. När bönen tynar bort går det som när Mose lät händerna sjunka. Då fick fienden övertaget. Utan bön blir läsningen och gudstjänsten torr och dödande. Utan bön har vi inga argument för att vederlägga den falska läran, även om vi kan katekesen. Utan bön faller vi i frestelsens stund. Bönen behöver uthållighet. Änkan var envis. Hon gav sig inte. Denna uthållighet lär vi oss genom läsning av de heliga skrifterna. Där förstår vi att vi inte är ensamma eller de första som prövas. Guds ord ger ifrån sig kraft. När tiden är mogen går solen upp. Vi upptäcker bönhörelsen. Bedjaren förstår och erfar att Gud är trofast. Att han är värd vår förtröstan.

Den enskildes bön är innesluten i Kyrkans bön, hon som ber ständigt, dygnet runt , jorden runt. Som när Aron och Hur höll upp händerna för Mose, medan Josua och de andra kämpar mot fienden nere på slätten. En vidunderlig bild för Kristi och Kyrkans mysterium. Mose är en förebild till Kristus, vår överstepräst, som ständigt manar gott för sitt folk inför Fadern i höjden. Han understöds av sin kyrkas präster på jorden, när de frambär det eukaristiska offret på Kyrkans altare. Detta eviga offer "sprider sig" i alla kyrkans lemmar genom den ständiga bönen, i kyrkor, i kloster och i människors hjärtan. En bild för den ständiga samverkan mellan huvudet och lemmarna i Kristi kropp, men också för samverkan mellan olika uppgifter och kallelser i kyrkana, mellan bön och arbete, mellan Kyrkans osynliga liv "överst på höjden" och hennes synliga gärningar i "världen". Vore vi tillräckligt klarsynta skulle vi också se sambandet mellan Kyrkans bön och tillståndet i världen. Om bönen tystnade skulle världen rasa samman. Jesus frågar: "Skall Människosonen finna någon tro här på jorden när han kommer?" Men han lämnar till oss att svara. När bönens händer lyfts på nytt sprider sig ljuset och ondskan avväpnas. Kyrkans gärningar får sin kraft av hennes bön. Samma villkor gäller för den enskilde. Uthållig bön i tro öppnar ögonen och ger kraft. Otaliga vittnesbörd kan berätta om samma hemlighet. "Nu har jag så mycket att göra, att jag måste be dubbelt så mycket".

Kyrkans bön koncentreras i den heliga eukaristin. I trons uthållighet frambär hon det eviga korsoffret, förebådat i Moses lyfta händer på berget. Han höll ut i bön "till solen gick ner." Kyrkan håller ut, "till dess du återkommer i härlighet", i hopp och förbidan om den slutliga bönhörelsen.

Amen.