27 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Hab 1:2-3;2:2-4 2 Tim 1:6-8,13-14 Luk 17:5-10

Ge oss större tro

"Hur länge Herre?" - så frågar profeten Habackuk, en av de mindre kända profeterna, - "hur länge, skall jag ropa, utan att du hör, klaga inför dig över våld, utan att du frälser?" Det är en djärv fråga att ställa till den Helige, på gränsen till förebråel­se. Men profeten gör sig till tolk för otaliga människor. Hur kan den allsmäktige och barm­här­tige Guden styra världen på det sätt som sker? Hur länge skall orätten och våldet få triumfera? Var finns de klarsynta och modiga ledarna? Varför tillåts lögnen och otron att söndra och förföra? Varför får dårskapen tala, medan visheten tystas? Hur länge skall vi ropa och be, dag efter dag, söndag efter söndag, utan att du hör? Var och en kan tillfoga sina egna personli­ga frågor in i nattens en­sam­het. Hur länge skall jag ropa, utan att du hör?

Profeten får ett svar, en syn att teckna upp på skrivtavlor med tydlig skrift, men vi får inte veta vari synen bestod. "Ty ännu måste synen vänta på sin tid". Det är svaret. Men till uppmaningen knyts ett löfte. "Om den dröjer, så vänta på den, ty den kommer förvisso, den skall ej utebli".

De snabba lösningarna är bedrägliga. Det är vad avgudarna lockar med, det som po­pulisterna samlar röster på, men som far bort med vinden och lämnar förödelse efter sig. "Ännu måste synen vänta på sin tid." Det är svaret som profeten förmedlar till Israels folk. Det är också svaret för kyrkan, som lever i väntan på sin Herres återkomst. I bön om att Guds rike skall komma.

Svaret är inte det som vi i förstone tänker oss. Det är både annorlunda och större. Pro­feten tillägger en kort mening som citeras flera gånger i Nya Testamentet och som rymmer mera än vad bedjaren själv kunnat tänka ut. Profeten säger: Den rättfärdige skall leva ge­nom sin tro.

Han säger inte att han skall leva genom sin rättfärdighet, inte genom sina goda gär­ningar och sitt gudfruktiga leverne. Han skall leva genom sin tro. Aposteln Paulus citerar det i inledningen till Romarbrevet. Som en portal till hela sin teologi. Att leva genom tron.

Ja, instämmer många, nog vore det tacknämligt om vi hade större tro. Det är ju vad apostlarna ber om i evangeliet: "Ge oss större tro". Men Jesu svar är både en korrigering och ett löfte. "Om ni hade tro som ett senapskorn", säger han. Senapskornet är det minsta av alla frön. Det är alltså inte trons kvantitet det handlar om. Ännu mindre om någon be­rus­ande känsla av tro. Då har vi ännu inte förstått trons kraft. Och senapskornet rymmer kraft. Paulus talar om den Guds kraft som räddar var och en som tror.

Samma märkliga kraft talar Jesus själv om. Till den blinde Bartimaios, som botas från sin sjukdom, säger han: "Gå, din tro har hjälpt dig". I Johannesevangeliet säger han: "Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten". Till Marta i Betania säger han: "Den som tror på mig skall leva om han än dör". Vi anar varför profeten sade: Den rättfär­dige skall leva genom sin tro.

Det är inte min subjektiva trosvisshet det kommer an på. Vi tror inte på vår egen tro, in­te heller på våra åsikter om Gud. Då är vi illa rustade, när pröv­ning­arna drabbar eller när nya argument dyker upp. Trons kraft kommer från honom som vi tror på. Paulus säger: "Den som tror på honom som gör syndaren rättfärdig, han får sin tro räknad som rättfärdig­het". Johannes går ännu ett steg och säger: "Var och en som tror att Jesus är Kristus, är född av Gud". Det händer något med den som tror på Jesus Kris­tus. Den som tror drar till sig hans kraft. Hans kraft blir vår. Genom tron blir vi delä­gare i det kraftverk som han har byggt på jorden. Därför kan aposteln säga: "Han har blivit vår vishet, vår rättfärdighet, vår he­lig­het och vår frihet". Han blev fattig för att ge oss del av sin rike­dom.

Benediktinen Columba Marmion, som saligförklarades för tio år sedan och som vi ock­så firar idag, förkunnande detta med humor och glöd: människan skall genom tron och nå­den bli det som Kristus är av naturen.

Detta saliga utbyte sker genom tron. Tron är en gåva som ger oss del av honom som vi tror på. Tron ger oss hela kyrkans tro, den tro som Gud själv har uppenbarat och som för­med­lats till oss genom hans utvalda apostlar.

Den som upptas i den katolska kyrkan uttrycker det i en koncentrerad bekännelse: "Allt, som den heliga katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag." Det är inte en känsla, det är inte mina privata åsikter och övertygelser jag tror på. Sådant kan väx­la och nästa dag betvivlas. Tron är att med sin vilja stiga in i det som är större och som redan finns där. Vi kallar det "kyrkans tro". Gud har up­penbarat för sina apostlar och det förkunnas och lärs av hans heliga katolska kyrka. Att tro är att genom nåden bejaka en gåva, en gåva som ger visshet och är en klip­pa att stå på.

Ingen har dött för en åsikt. Men martyrerna, lärda och olärda, gav sina liv för den­na tro. Deras vittnesbörd är större än att få ett mullbärsträd att plantera sig i havet.

Tron är en gåva som ges oss, som vi bara har utnyttjat en bråkdel av, men som växer när vi ber om den på nytt. "Ge oss större tro", bad apostlarna. Tron ö­ver­går allt vad vi kan kräva eller önska, som vi bad i kollektbönen. I bönen över offergåvor­na ber vi att gå­van varje dag skall förvandla oss och i slutbönen ber vi att den skall ge nä­ring och värme så att vi blir vad vi tar emot.

Det är en god daglig övning att be om större tro. Gud vägrar inte att ge trons nåd och gåva till den som ber om den.

Aposteln uppmanar sin lärjunge Timo­theos att blåsa liv i den nådegåva som redan finns hos honom. Han påminner honom om att det inte är en modlöshetens ande han fått, utan "kraftens, kärlekens och självbesinning­ens". Vi har fått denna gåva genom tron. Den finns där i vårt innersta, genom tron och sakramen­ten, men ofta som en outnyttjad kapa­citet. "Bevara genom den heliga anden som bor i oss det goda som har anförtrotts dig", säger aposteln.

Ännu måste profetsynen vänta på sin tid. Därför fortsätter vi att be, även när vi inte för­står och frestas att gå till rätta med Herren. Vi fortsätter att be i tro, i tro på att synen en gång skall fullbordas.

Kyrkans kraftigaste bön är den heliga eukaristin. Mitt i dess centrum förkunnas det: Trons mysterium. Den troende ser att bönen är besvarad. Den är framställd med tydlig skrift på Kyrkans altare: "Din död förkunnar vi och din uppståndelse bekänner vi, till dess du å­ter­kommer i härlighet". Vi tar emot i tro. För att leva i tro. Den tro som vi nu bekänner.

Amen.