24 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

2 Mos 32:7-11,13-14 1 Tim 1:12-17 Luk 15

Återfinnandets glädje

Har du sökt efter något som du förlorat - och funnit det, något värdefullt, som du sökte efter ivrigt och kanske länge? Att återfinna det man sökt kan ge en obeskrivlig lättnad och glädje, ett slags lyckorus. Det förlorade fåret och det borttappade myntet blev båda återfunna. Liknelserna berättar om återfinnandets glädje. En glädje som spred sig från grannar och vänner ända in i himlen.

Kapitel 15 hos Lukas har kallats evangeliets hjärta. Det innehåller det viktigaste vi behöver veta om både Gud och människan. Kapitlet berättar också liknelsen om den förlorade sonen, som vänder tillbaka till sin fader.

En judisk tänkare, Martin Buber, säger: "Människans stora skuld är inte att hon syndar, det gör hon - frestelsen är stark och människan svag - hennes stora skuld är att hon alltid kan vända om - men inte gör det". Det är människans storhet och hennes tragik.

Men liknelserna berättar inte bara om vad människan gör eller inte gör. De berättar om vad Gud gör. Det förlorade fåret kunde inte göra mycket, möjligen ge ifrån sig ett ljud. Det borttappade myntet kunde inte göra något alls. Den förlorade sonen kunde komma till besinning och på egna ben vända hem. Men också i den liknelsen är Fadern aktiv. "Redan på långt håll fick fadern syn på honom." Han måste ha stått där länge, som en slags magnet. I de två första liknelserna är sökandet nästan övertydligt. Herden lämnar de nittionio fåren och går och letar efter det hundrade, som gått vilse, kanske fastnat i ett snår eller i en klippskreva. Det kunde inte ta sig loss själv. Om inte herden hade funnit fåret hade det varit förlorat. Ännu tydligare är det i den andra liknelsen. Ett borttappat mynt kan inte göra något alls. Men kvinnan som förlorat sitt dyrbara mynt letar desto ivrigare. Hon tänder en lampa och sopar hela huset. Hon letar överallt tills hon hittar det. Både herden och kvinnan är en bild för Gud, en Gud som letar och söker efter den förlorade människan.

I den tidiga kyrkan såg man liknelsen om det förlorade fåret som en bild för hela mänsklighetens historia. Fåret är Adam, människan, som gått vilse och fastnat. Herden som söker är Kristus, som lämnar den himmelska världen och ger sig ut för att söka efter den vilsegångna människan. I kvinnan som letar efter det borttappade myntet är det inte svårt att se vår moder kyrkan, som tänder ljus i hela världen i sitt sökande efter det dyrbaraste av allt, sitt vilsegångna barn.

Martin Buber har naturligtvis rätt när han säger att människans största synd är att hon inte vänder om. Men också omvändelse kan missuppfattas som bara ett krav. Något människan själv måste göra. Och därmed bli blind för att det egentligen är Gud som söker henne. Gud nöjde sig inte med att förkunna sin lag och heliga vilja. Han nöjde sig inte med att sända ut ett budskap om omvändelse. Han kom själv. Kristus har kommit i världen för att rädda syndare, sade aposteln Paulus. Gud sände sin Son och sin helige Ande. Han söker och letar. "Jag har kommit för att söka efter det som var förlorat."

Gud frågar så intensivt efter människans vänskap, att han inte kan vänta tills vi ber om den. Han kommer själv och knackar på vår dörr. Han respekterar vår frihet, men ödmjukar sig så att han söker och ber om vår vänskap. Han gör allt för att vi ska be om hans nåd. Han törstar efter att få släcka vår törst. Hans nåd är alltid först. Allt mänskligt sökande har sin källa i att Gud söker henne. Hela människans liv blir ett svar på en röst, ett ord som kallar och inbjuder. Teologin kallar det den förekommande nåden. På otaliga sätt söker och letar han. "Människa, var är är du?" I ett tålamod som tycks utan gräns. Hans nåd kan avvisas. Det är den största synden. Ändå ger han inte upp. Inte ens med den som gång på gång faller i samma synd och därför börjar misströsta om sig själv. Aposteln Paulus säger att Kristus skulle på honom visa allt sitt tålamod. Guds tålmodiga kärlek hoppas allt och uthärdar allt.

Varje morgon ger han oss nya möjligheter. Varje soluppgång är ett tecken på Guds nåd. Varje andetag ger människan möjligheten att dra in Guds Ande och få nytt liv. Också i motgångar och sjukdom letar han och söker. Också när människan tappat bort sig själv och som myntet hamnat i dammet långt under ett skåp. När hon glidit in i ett mörker där hon inte tycks kunna be en enda bön till. "Lägger jag mig i dödsriket, är du också där", säger psalmisten. Jesu liknelser föregriper hans sökande ända ner i dödsriket. "Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus." Kyrkan tänder detta ljus i påsknattens mörker. Vi påminns om det varje söndag, men det brinner hela tiden.

Nåden är inte bara förekommande, den stöder människan i själva omvändelsen. Herden bar fåret på sina axlar tillbaka till hjorden. Det kan tyckas omöjligt att gå de få stegen till biktstolen, men också de stegen får stöd av nåden. Ingenstans är Gud människan så nära som i ångern eller i nöden. Andra offer kan vara lättare att bära fram, gärningar av olika slag. Men inget offer gör Gud så "glad" som offret av en botfärdig och förkrossad ande.

Och ännu mera väntar, den överflödande och gudomliggörande nåden. Den förlorade sonen ikläds, till sin stora förvåning, den finaste dräkten, får en ring på fingret och skor på fötterna. Han bjuds in till den dukade festmåltiden. En bild för det himmelska överflödet, den som eukaristin eller den mystiska föreningen ger en försmak av. Sonen får höra av fadern att "allt mitt är ditt", i en glädje som bara växer.

Människan gläds när hon funnit en sak hon förlorat. Hur mycket större är då inte glädjen, när hon förstår och bejakar att hon själv är återfunnen?

Amen