21 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jes 66:18-21 Heb:12:5-7,11-13 Luk 13:22-30

Den välsignade oron

Nu och då dyker faktiskt frågan upp, den fråga som ställdes i evangeliet: "Är det bara några få som blir räddade?" Kanske inte formulerad just så, men som en oro för hur det ska gå för mig själv eller för en medmänniska? Men förvisso är det inte någon vanlig fråga idag. Tanken att en människa definitivt kan missa målet, att hennes liv kan sluta i fördömelse och evig olycka, är för de flesta absurd eller nästan anstötlig. Om det överhuvudtaget finns ett evigt liv, så uppfattas Gud som nästintill skyldig att öppna portarna för alla som vill in. Här finns ingen fråga alls, snarast ett krav från den människa som tror sig vara suverän också i förhållande till Gud. För de flesta i vår kultur är oron för det eviga ersatt med oro och bekymmer för det timliga och jordiska. Därmed blir människan blind och döv för den stora frågan. Men så har det inte alltid varit. I vissa skeden av den mänskliga historien har frågan tagits på blodigt allvar. Frågan hur människan räddas ur fördömelsen in i Guds rike har varit livets viktigaste fråga. I Kyrkans bön har den alltid funnits med. "Låt din frid råda över våra dagar och rädda oss undan den eviga fördömelsen." Kyrkans stora lärare har inte tvekat att varna för risken att gå förlorad, också bland de trognaste.

Frågan väcktes och fick unik aktualitet, när Jesus trädde fram på den mänskliga scenen. Hans förkunnelse var inte mjuk och behaglig. Reaktionerna var häftiga och delade människor i efterföljare och motståndare, även om många förblev på avstånd. Och det gällde inte främst åsikter om jordiska eller politiska frågor. De som lyssnade förstod att det gällde människans slutliga öde. De som mest utmanades var hans egna landsmän, de som tillhörde det utvalda folket och som därmed trodde sig vara på säkra sidan. De som lyssnade blev inte lugnade utan oroade. De fick ett styng i hjärtat. Jesus sade inte att allt står väl till och att det säkert ordnar sig. I stället talar han om den breda vägen som leder till fördärvet och om den smala vägen, där endast ett fåtal går. Han talade om en trång port, som man måste kämpa för att komma igenom. Inte heller tycks det räcka att man vid Guds rikes port bönar och vädjar och hänvisar till att man ändå är döpt och rentav suttit med vid hans bord. Inte ens att man i hans namn har drivit ut demoner. Obevekligt kan svaret lyda: "Jag vet inte vilka ni är, ni orättens hantlangare." Det är inte konstigt att frågan formulerades som den gjorde: Är det bara några få som blir räddade?

Teologer av olika snitt har sedan dess försökt räkna ut ett rimligt svar. Flera moderna teologer har fyllt himlen och tömt helvetet. Andra har menat att det är helvetet som är fullt, medan himlen är reserverad för ett fåtal. - Ingendera kan stödja sig på Jesu svar eller kyrkans lära. Jesus svarar inte i procent, han anger inget antal, varken stort eller litet. Han svarar med en uppmaning till den som lyssnar: Kämpa för att komma in genom den trånga porten!

Evangeliet är inget lugnande piller. Gud har inte sänt sin Son för att göra oss lite mera intresserade av andliga frågor. Jesus är inte en teori att analysera på seminarier och debattsidor. Han menade vad han sade. Han bekräftade orden med sitt eget blod. Den som inte förstått att Gud är helig och värd att frukta, förstår inte heller hans brinnande kärlek. Hans kusliga allvar är andra sidan av hans intensiva kärlek. För människan tycks inte ekvationen gå ihop. Fördömelse tycks strida mot kärleken. Men vet vi vad Guds kärlek är? Benedictus ger ett praktiskt svar: "Löp medan ni har livets ljus, så att inte dödens mörker faller över er." Människan tycks vara i stånd att glida in en sövande dvala. Hur kan vi veta att detta inte också blir definitivt?

Våra hjärtan och våra kroppar måste beredas för kamp i helig lydnad mot buden", säger Benedictus. De religiösa plikterna kan man kanske uppfylla med lite beslutsamhet. Svårare är det om hjärtat är kvar hos Mammon eller är bundet vid "vad kroppen begär, vad ögonen åtrår och vad högfärden skryter med". Sådant leder, om vi bara vågar se det, till att vi också blundar för den fattige och nödställde, öppet eller fördolt deltar vi i förtrycket av de svaga. Då har vi stannat på halva vägen. Eller kapitulerat. Och då hjälper ingen klagan över ogudaktigheten i världen. "Det stora eländet" säger en katolsk författare, "är inte de många gudlösa, utan de många medelmåttiga kristna". För att inte tala om de medelmåttiga munkarna. Och han har gott stöd i den heliga Skrift, som säger att det är värre att vara ljum än att vara kall. "Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun".

Det finns en salig och hälsosam oro. Inte att förväxla med den oro som bara kretsar kring sig själv. Urgammal erfarenhet bekräftar att den hälsosamma oron är till välsignelse. Den som trodde sig "veta" vad nåden var, gör en nyupptäckt. Oron och sorgen blir salig. En dörr öppnas. Örat hör något mera än hot och fördömande ord.

När Jesus säger till hycklarna, "Gå bort från mig, ogärningsmän", då citerar han ur psaltaren. I sjätte psalmen beskrivs en människa som gråter, är kraftlös och fylld av skräck. Hon fruktar att hamna i det dödsrike där det inte finns någon lovsång. Bedjaren dränker sin säng med tårar av gråt. Som vänder hon sin bön mot sina andliga fiender och frestelser och säger: "Gå bort från mig, ogärningsmän." Det är detta ord som Jesus använder mot hycklarna. Hans ord, som först lät som enbart ett fördömande, är också ett uttryck för hans kamp mot vår andliga fiende. De föregriper hans påsk, hans kamp mot ondskan, med hans eget liv som insats. Den som oroas i sitt hjärta och fortsätter att be dras in i samma kamp. Och får där också smaka hans seger. Bedjaren i psaltaren anar det. Han fortsätter: "Gå bort från mig, ogärningsmän. Herren har hört min gråt. Herren har hört min åkallan. Herren har tagit emot min bön. Min fiender skall slås med skam och skräck." Något har hänt. Hoppet skymtar fram. Solen går upp. De sista blir de första. Den hälsosamma oron blir till välsignelse.

Det är den oron som förenar bedjaren inte bara med Jesus, utan också med alla syndare och alla lidande. I en kärlek som inte vet några gränser. Gränserna dras av dem som tror sig säkra. För dem som låter sig oroas vidgar sig hjärtat i en hoppets bön för alla.

Amen.