JUNGFRU MARIAS UPPTAGNING I HIMMELEN

Upp 11a; 12:1-6a, 10ab 1Kor 15:20-27a Luk 1:39-56

Varför prisar vi Maria salig?

Det är lätt att se fel när vi firar en högtidlig Mariafest. Inte minst denna dag, då kyrkan firar hennes upptagande till den himmelska härligheten. Man kan få intrycket att det är en människa som äras, att hon är den starka och framgångsrika som prisas för sin egen skull. Den protestantiska kritiken har ju uppfattat det som människodyrkan, eller rentav som en förklädd kult av en hednisk modergudinna. Den andra synvillan är när hon för feminismen framstår som den falskt ödmjuka, en som vekt underordnar sig och bereder väg för en förnedrande kvinnosyn. Båda slutsatserna bygger på en synvilla. - Varför prisar vi Maria salig?

Hon profeterar och förutsäger det själv i sin lovsång Magnifikat: Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig. Kyrkan har fotsatt att instämma i hennes lovsång, i sin dagliga vesper, året runt, jorden runt. Ibland är Magnifikat klädd i enkla vardagskläder, ibland i den mest hänförande musikaliska dräkt.

Hur kan den unga jungfrun ta dessa ord i sin mun? Var har hon fått dem ifrån? - Evangelisten Lukas har berättat att den helige Ande skulle komma över henne, men de flesta av orden och uttrycken har hon redan hört och läst i den heliga skrift. En tydlig föregångare är Hanna, Samuels mor, som under tårar bett om en son, blivit bönhörd och sjunger: "Mitt hjärta jublar över Herren, jag kan bära huvudet högt". Maria står i en lång rad av kvinnor från det gamla förbundet, som i sin nöd vänt sig till Herren och blivit bönhörda, men därmed också räddat hela folket. Judit är en av dem. Genom sin bön och sitt modiga handlande räddade hon sitt folk undan en hotande förintelse. I sin bön säger hon: "Du är de förtrycktas Gud, de svagas hjälpare, de kraftlösas försvarare, de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp". Dessa kvinnor representerar i sin tur hela folket och alla utsatta som ropar genom historien. Vi hör deras röst i Psaltaren. Vi hör deras rop i Pakistans vattenmassor dessa dagar, muslimerna har ju ofta en tillgiven kärlek till Jungfru Maria; eller från röken i Ryssland. För våra ortodoxa syskon är Maria en självklar tillflykt. Eller från de drabbade på Haiti och i Chile. Hur många har inte tagit sin tillflykt under Marias skyddande mantel? Hon samlar inte de starka utan de svaga och utsatta.

Elisabet kallar henne salig. Det är samma ord som Jesus använder när han säger: Saliga de som är fattiga i anden, saliga de som hungrar och törstar och sörjer, saliga de renhjärtade och barmhärtiga. I mitten av alla dessa står den unga jungfrun från Nasaret, som efter ängelns besök skyndat upp i Juda bergsbygd och tagit sin tillflykt hos sin äldre släkting Elisabet, som ser och förstår och säger: Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse. Det är här Maria sjunger: Från denna stund skall alla släkten skall prisa mig salig.

Hon visar vad som händer när den mänskliga nöden fångas upp av den gudomliga nåden. De nedersta byter plats med de främsta. De övermodiga förödmjukas. De ödmjuka bli upphöjda. De jungfruliga blir till slut de enda fruktbärande. Hon avslöjar vad som händer i den verkliga historien. Guds förunderliga frälsningshistoria genomförs mitt i historiens våldsdåd och tragik.

I går firade kyrkan den polske prästen Maximilian Kolbe. Han som inspärrades och dog i en hungerbunker i Auschwitz och därmed räddade livet på en medfånge och gav hopp åt sina döende medfångar. Han gjorde det i kärlek till den rena jungfrun. I veckan firade vi ett liknande vittnesbörd, judinnan Edith Stein, som blev karmelitsystern Teresa Benedicta av Korset. Också hon gasades ihjäl i samma förintelseläger. När hon fördes bort från sitt kloster i Nederländerna sade hon till sin syster: "Låt oss gå för vårt folk". Kärleken är starkare än döden.

År 1950, fem år efter andra världskrigets slut där man försökt förinta det judiska folket, proklamerade kyrkan dogmen om Marias upptagning till himlen. Det skedde efter mer än åtta miljoner petitioner från de troende världen runt. En judinna upphöjdes över alla änglar och helgon. De mäktiga skingras och härskare störtas. Den verkliga historien skrivs av de ödmjuka.

Det är inget försvar för undfallande velighet. Maria har fällt historiens nyckelreplik: Se, jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig efter ditt ord. I henne förenas ödmjukhet och styrka. I sin lovsång prisar hon Herrens storhet. Men denna storhet, Guds väldiga kraft, frågar efter människans svar och medverkan. De som följer i hennes fotspår gör som hon, begrundar och bevarar Jesu ord i sitt hjärta. I hennes efterföljd blir det omöjliga möjligt. Det Gud vill göra med oss. Därför är hon både ett tröstens och ett hoppets tecken.

En enda rosenkrans kan förändra allt. Den kan återge glädjen åt de bedrövade. En andra rosenkrans visar att hennes Son är med i all nöd och allt lidande. En tredje rosenkrans kan få ljuset att gå upp för dem som sitter i mörker. En fjärde ger de kraftlösa och döende hopp och nytt mod. Vem är så svag att han inte kan säga: Heliga Maria, Guds Moder, bed för oss syndare nu och i vår dödsstund?

I Maria ser vi att kraften fullkomnas i svaghet, att nåden är både det första och det sista. Hon var från början full av nåd, ändå efterfrågades hennes ja och fria medverkan. Hon prövades mer än vi kan föreställa oss. Svärdet gick genom hennes hjärta. Ändå förblev hon vid Sonens sida ända till korset. Från korset fick hon uppdraget att vara Kyrkans moder. Hon vårdar sig om alla kyrkans barn, som hon hade vårdat sig om sin egen son av kött och blod.

Idag är hon tecknet på vari saligheten består. Den mäktige har sett till sin tjänarinnas ringhet och givit henne del av den himmelska härligheten. Hon är både förebild och moder. Därför prisar vi henne salig och ber om hennes förbön.

Amen.