18 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Pred 1:2; 2:21-23 Kol 3:1-5,9-11 Luk 12:13-2

Är allt tomhet?

Det finns texter i bibeln som är svåra att höra. Texter som utmanar inrotade tankar och föreställningar. Att det är svårt att höra om moraliska brister är en sak. Men nu gäller det inte främst synder utan tankegångar. Dagens första läsning ur Predikarens bok ifrågasätter tankegångar som för många är självklara. Allt är tomhet, säger denne predikare. Allt är fåfängligt, sade den tidigare översättningen. Den som strävat med klokhet och insikt får höra att även det är tomhet. Det hotar tanken att om en människa bara strävar och gör sitt bästa, så skall livsekvationen ändå gå ihop. Tanken att om människan lever rättfärdigt så går det henne väl, medan det går syndaren illa. Predikaren säger att inte ens den uppriktiga mödan kan räkna med lön och ett lyckosamt slut. Han ser att orätt satt sig på rättens plats.

Det är samma fråga som ständigt ställs: Varför får oskyldiga lida? Varför tycks olyckor och katastrofer drabba urskillningslöst? Man väntar sig inte att frågan ställs i bibeln. Andra inslag i denna bibelbok är mera lättuggade och har gett oss bevingade ord:Inget är nytt under solen, är ett sådant. Ett annat: Allt har sin tid. Ett tredje är: Det myckna bokskrivandet tar aldrig slut, och flitiga studier gör kroppen trött. Vidare: Stor visdom, stor sorg. Mer kunskap, mer plåga. Också den människa som förvärvat insikt och nått framgång måste ändå lämna allt ifrån sig. Var dag är en smärta, inte ens om natten finner hjärtat ro. Det låter som dyster pessimism. Vad tjänar då all möda till? Man har frågat sig varför denna bok finns med i bibeln.

Hur reagerar den som hör detta? Några viftar bort det och fortsätter med de egna planerna. Kanske hur han skall bygga större lador för att öka sin åtrådda lycka, trots att redan modern forskning visat att mera pengar inte leder till större lycka.

Andra blir illa till mods. Skulle det inte löna sig att sträva och kämpa? Är livet bara en vindfläkt? Då kunde man ju bara leva på, äta, dricka och roa sig. Då finns det ju inga skäl att försöka leva rätt och hålla hjärtat rent. Om också denna strävan är fåfäng - är då inte allt meningslöst? Är då inte allt tillåtet? Den slutsatsen drar inte vår predikant. Han säger i slutet av sin predikan: "Frukta Gud och håll hans bud". Men han kan inte blunda för det han ser. Inga kartor stämmer riktigt. Åtminstone inte de som människan ritat. Livet har djupa sprickor. Inga system eller teorier ger svar på alla frågor.

Inte heller materialisten och livsnjutaren lyckas med sina planer, det som evangeliet berättar om. Denne bonde försökte räkna ut hur han skulle bygga större lador, samla sina ägodelar för att få leva i säkerhet och trygghet med sina nöjen. Han får höra: "Din dåre, i natt skall skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?" Han är den sanne egoisten. Han överlägger med sig själv. "Vad skall jag göra? Jag har inte plats för hela skörden." Och han svarar sig själv: "Så här skall jag göra. Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden och allt jag äger". Så fortsätter monologen, utan tanke på att det finns en nästa som kunde behöva hans överflöd. "Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig." Någon annan instans finns inte med i kalkylen. Han är sin egen gud. Aposteln Paulus kallar sådant för avguderi. Predikaren skulle säga: Allt är tomhet.

Men det besvärande är att de egna planerna kan häfta vid också den som strävar efter det goda. Predikarens fråga gäller också den som avvisat hedonismen och i stället mödar sig om klokhet och insikt. Också den kloke dör. Vad har den framgångsrike för glädje av att man vårdar hans minne? Man kanske inte ens läser hans böcker! Predikaren säger att den rättfärdige möter samma död som den orättfärdige. Vad tjänar då hans rättfärdighet till? Vad är då meningen?

Också den kristne kan reagera med obehag på denne predikant. Som när lärjungarna följde Jesus, men försökte hindra att han skulle lida och dö. De hade tänkt att det bara skulle bli bättre och bättre i denne Mästares efterföljd, mer och mer framgång och slutligen en himmelsk belöning, nästan som en rättighet.

Eller när kyrkan räknar med anseende och respekt, med inflytande och framgång, men bringas ur fattningen, när hennes goda insatser glöms bort och hon i stället möter motstånd och smälek.

Predikaren har inte mycket att säga om det eviga livet. Hans bok skrevs sannolikt ett par hundra år före Kristus, även om den läggs i Salomos mun. Han är profeten som röjer mark. Han ställer frågorna, men ger knappast några svar. Låt oss inte förakta frågan. Människan är en fråga. Hennes livsekvation går inte ihop. Hon kommer inte undan frågan, men kan inte ge sig svaret själv. Däri består dilemmat och våndan. Är ångest vår arvedel?

Evangeliet ger inte något lättvindigt svar. Ja, egentligen är det lätt och enkelt, men människan har så svårt att höra. Predikaren säger: "Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar på alla möjliga konster." För de flesta är vägen till denna enkelhet lång och svår. Inte ens den som kan sin katekes utantill har något enkelt svar när hon ser ner i livets sprickor och anar dess tomhet.

Svaret är inte en lära, ännu mindre ett system eller ännu en predikan. Svaret är en person. En människa som själv betraktades som en dåre och som vände upp och ner på alla mänskliga ekvationer. Hans mödor var mänskligt sett fåfänga. Han klagar över hur länge han måste stå ut bland sina egna lärjungar. Han avvisades av de flesta i sin samtid. Han hånades och korsfästes utanför stadens murar.

Ändå förkunnar hans kyrka med en dåres envishet att det är i honom som tomhetens, lidandets och dödens gåta får sitt svar, den gåta som annars överväldigar oss.

Hans apostel, som själv uppfattades som en dåre och som man försökte få tyst på, han kan inte tiga, trots att alla ord är otillräckliga. Han säger att hans Herre har gått ner i denna tomhet, men uppstått från de döda. Han säger att de som tror på och följer honom lever ett osynligt liv med honom hos Gud. Han säger att de har dött och uppstått med honom och därför redan nu lever ett annat liv, ett liv som tomheten inte rår på. Vi har så svårt att tro det och ta det på allvar. Det är svårt att lägga undan de egna ekvationerna, trots att de slutar i tomhet.

Evangeliet om Jesus Kristus förkunnas också idag. I veckan hörde vi om krukmakaren som arbetade i sitt krukmakeri. När ett kärl misslyckades började han om på nytt. Hans tålamod tycks aldrig ta slut. När kärlet misslyckades började han om på nytt, så att det blev ett kärl som han ville ha det.

Också idag förkunnas evangeliet. Också idag firar kyrkan hans död och uppståndelse. Också idag ger han oss den heliga kommunionen, vägen ut ur tomheten och början på vägen in i fullheten. Hans tålamod har inte tagit slut - ännu. Låter vi honom börja på nytt?

Amen.