17 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

1 Mos 18:20-32 Kol 2:12-14 Luk 11:1-13

Tre lärarinnor i bönens skola

Finns det människor som under hela sitt liv aldrig ber en bön? Jag tror det inte. Bön är inte bara något allmänmänskligt, det är något urmänskligt. Bönen visar både människans litenhet och hennes storhet. En människa som inte ber förnekar det mest grundläggande, att hon bär på en längtan efter något utöver det jordiska, att hon inte har skapat sig själv. Människan är både det högsta i skapelsen och den mest beroende. Visserligen är den moderna människan mera oberoende och självständig än något tidigare generation. Men den som tror att hon är helt självständig och suverän bedrar sig själv. Vem ska hon tacka när hjärtat flödar över av glädje? Vart vänder hon sig när cirklarna rubbas och döden knackar på dörren? Det är något djupt mänskligt att be.

Däremot är det inte självklart att livet slutar i tacksägelse. Många människors bön stannar på barnstadiet. Och när hon växer upp så lämnar hon det barnsliga. Människan måste lära sig att be. Lärjungarna vände sig till Jesus och sade: Herre, lär oss att be.

Den första lärarinnan i bön är ofta vår mor. Hon läste före och barnet sade efter. Så lär sig barnet tala och bönen är ett språk som behöver ord. Bönen är människans egentliga modersmål. I moderns fotspår följer vår andliga moder, kyrkan, som lägger böneord i vår mun, morgon- och aftonbön, bordsbön, Fader vår och Var hälsad Maria, böner i olika situationer. Den grundläggande bönen, Fader vår, lärde hon sig av sin Herre. Vi hörde den i Lukas något kortare variant.

Bedjaren lär sig att kalla Gud för Fader. Därmed händer något med bedjaren. Han är inte längre vem som helst, han är barn till Gud. Hon får lära sig att Guds namn ska hållas heligt. Att Gud är det första och viktigaste, den Helige, som står över allt oheligt, lågt och smutsigt. Men att den Helige gjort oss till sina älskade barn, avslöjat sitt namn och lagt det på våra läppar.

Låt ditt rike komma. Det är bönen att Guds heliga vilja och goda makt ska få råda och upprättas i människans rike. Jesus förkunnande Guds rike. Det blev synligt när han undervisade, botade sjuka, förlät syndare och mättade de hungriga. Han är konungen i detta rike, där bara Guds vilja råder. Vi ber att det riket skall bryta igenom, att det skall börja i det egna hjärtat, ett hjärta där endast en Herre ska regera. Aposteln beskriver det som rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande.

Bönen fortsätter i bön om det dagliga brödet. Det är vad människan behöver, varken mer eller mindre. Inte lyx och överflöd, men inte heller nöd. Det är också bön om andlig näring, bröd för själen, Guds ords bröd och livets bröd i den heliga eukaristin.

Det fortsätter i bön om förlåtelse för våra synder. Synden är människans största fiende. Den skiljer henne från Gud, från nästan och från henne själv. Ingen kan be Gud om förlåtelse, som inte själv är beredd att förlåta sin medmänniska.

Den avslutande bönen, utsätt oss inte för prövning, - vi är vana vid formuleringen "inled oss inte i frestelse" - betyder inte bara hjälp mot frestelse till synd. Det är en bön om att hålla ut hela vägen, ända till slutet, att inte avfalla från tron.

Fader vår är en hel katekes. I kortform visar den oss människans plats i tillvaron, mellan heligt och oheligt, mellan gott och ont, mellan ljus och mörker och mellan liv och död. Människan lär sig den katekesen genom att be den, tugga den i sig och därmed få del av trons gåva. Orden läggs i vår mun, men vi måste göra orden till våra egna. Då ger den ifrån sig kraft.

Samma böneskola går vi i när vi ber andra ord ur den heliga Skrift, fr.a. Psaltaren. De rymmer en kraft som är starkare än alla onda tankar och makter. Modern, kyrkan, ålägger sina barn att be, regelbundet och uthålligt, men hon gör det för att ge oss del av nåden. Kyrkan är vår första lärarinna i bönens skola.

Den andra lärarinnan är nöden. Här ber man inte för att kyrkan ålägger oss att be, utan nu är det nöden som driver. Jesus berättar en historia. En man får gäster, men hans skafferi är tomt. I Orienten är det skandal att inte visa gästfrihet. I sin nöd går han till grannen och ber om hjälp. Grannen har redan gått till sängs och vill inte alls bli stöd. Han har barnen hos sig i sängen. Men den andres påträngande envishet gör att han ändå ger honom vad han behöver. Så vill Jesus att vi skall be till vår himmelske Fader. Inte så att vi kan övertala eller tvinga Gud att göra det vi önskar. Men Gud uppmanar oss att söka honom i all nöd. "Ni som ropar till Herren, ge er ingen ro! Och ge honom ingen ro." Vi är ju hans barn. Vi är lika beroende av Gud som det lilla barnet av sina föräldrar. Och föräldrarna har sin glädje i att ge barnet vad det behöver. Vilket inte betyder att barnet skall få allt det pekar på. Men också när barnets önskan avvisas, så sker det för barnets bästa. Kanske får det något annat i stället. Förvaltaren i Benedictus regel uppmanas att ge ett vänligt ord som svar när han måste avvisa en orimlig begäran.

Den bön som springer ur den nakna nöden, ur behovet av hjälp, är utlämnad åt Guds barmhärtighet. Därmed är den också närmare bönhörelsen. I koncentrat möter vi här hela frälsningens mysterium. Varje åkallan är ett uttryck för människans nöd och för att någon drar henne ur nöden genom att inge henne viljan att be. Så enormt är bönens mysterium. Nöden gör att hon ber. Redan bönen vittnar om att det finns någon som hör, om bönhörelse. Nöden öppnar för nåden, som är den tredje lärarinnan i vår korta böneskola.

Cassianus, som vi firade i veckan, säger: "Bön är en ointaglig mur för dem som kämpar mot demonernas anfall, en ogenomtränglig rustning. Den lämnar ingen i likgiltighet och bekymmer eller i bedrövelse och depression utan hopp om räddning och läkedom. Den pekar på honom som alltid ser vår kamp och åkallar honom och visar att han inte är frånvarande när vi bönfaller honom. Utan Guds hjälp kan ingen ens existera."

Ingen bön kan egentligen bedjas om inte Gud ingivit människan viljan och lusten därtill. Bönen uttrycker både vårt behov av räddning och räddningens verklighet. Bönen uttrycker både människans elände och hennes storhet. Vårt behov av räddning är orsaken till att vi ber. Men i varje bön finns ett stycke nåd, ett tecken på att Fadern hela tiden drar oss till sig. Jesus säger: "När jag blivit upphöjd på korset skall jag dra alla till mig". Bönens källa och upphov är Gud själv, den helige Ande. Så länge en människa ber, finns det hopp. Den som ber är räddad. Den som håller ut i bön till slutet blir frälst.

Vi har talat om bönens tre lärarinnor: modern, nöden och nåden. Modern lägger orden i vår mun och uppmanar oss att göra dem till våra egna. Nöden bekräftar att bön inte bara är en påbjuden plikt. Både moderns och nödens undervisning fullbordas av den helige Ande, som är bönens egentliga motor och drivkraft. "Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig Ande åt dem som ber honom?"

Låt oss lyda modern, drivas av nöden och fyllas av Anden.

Amen.