Kyrkmässa - Östanbäcks kloster 20 juli 2010

1 Kung 17:2-6 Hebr 10: 19-39 Luk 19: 1-10

Bor Gud i hus gjorda av människohand?

Vi firar kyrkmässa, årsdagen av detta klosters invigning för 35 år sedan. I tacksamhet får också några av oss fira den profess som avlades samma dag. Jag skall här koncentrera mig på kyrkmässan, som i katolsk tradition är en stor högtid. Man firade kyrkans födelsedag, den dag då kyrkan invigdes och helgades.

Kan en byggnad göras mera helig än andra? Bor Gud i hus gjorda av människohand? Nyligen ställdes den frågan och samtalet refererades i tidningen Dagen. Flera röster svarade nej på frågan. Kyrkan, sade man, är inte en byggnad. Kyrkan är de som tror och firar gudstjänst. Byggnaden eller lokalen är ointressant. Någon skärpte tonen och talade om återfall i judiskt gudstjänstväsende, ja, att sådana invigningar släppte in hedniska element i den kristna tron. Var i Nya Testamentet finner man något tal om kyrkobyggnader? - Gamla kontroversfrågor har en benägenhet att dyka upp på nytt, trots de ekumeniska framstegen.

Dagens bibelläsningar tycks inte heller ge oss någon hjälp. Profeten Elia drack sitt vatten och åt sitt bröd i en bäckravin. Läsningen ur Hebreerbrevet talar om en himmelsk helgedom. "Guds hus" syftar på de som genom och tron blivit upplysta och helgade. Sackaios fick förvisso heligt besök i sitt hus, "räddningen nådde hans hus", men det skulle dröja åtskilliga sekler innan kyrkan började inviga och helga sina egna kyrkor. Fädernas predikningar från de först kända kyrkmässorna är försiktiga och betonar att den egentliga kyrkan är de troende, som utgör de "levande stenarna" i kyrkans hus. Men detta betydde inte att byggnaden förblev opåverkad.

När kyrkan fick yttre möjligheter att bygga och avskilja egna byggnader växte det fram en invigningsrit, som i västlig tradition använts i gott och väl tusen år. Den blev mycket älskad och anses vara kyrkans mest dramatiska och innehållsrika liturgi. Den kunde ta 3 - 4 timmar i anspråk och när det efter sista världskriget byggdes många nya kyrkor bad man om en kortare liturgi. Efter Andra Vatikankonciliet (1962-65) reformerades riten också innehållsligt och anknyter till fornkyrkliga förebilder. Man talar hellre om "Kyrkans hus" än om om "Guds hus". Ändå ses en invigd kyrka inte som vilken byggnad som helst och frågan kvarstår. Kan man försvara helgandet av en byggnad? Är det inte fritt fram för att öppna det invigda kyrkorummet också för annat än gudstjänst, eller pågår det en långsam profanering när t.ex. medeltida kyrkorum blir platsen för både det ena och det andra? Jag bygger mitt svar på den nu gällande katolska kyrkoinvigningsriten från 1977.

Ett genomgående tema är att byggnaden framställs som en bild av och en ikon för kyrkan av levande stenar. Byggnaden "döps" och "konfirmeras", den bestänks med vatten och smörjs med olja. Den avskiljs och helgas som en bild för de troende.

Inför Ordets liturgi, innan den första läsningen förkunnas, säger biskopen: "Må Guds ord ständigt ljuda i detta rum och må det öppna era sinnen för Kristi hemlighet, så att det verkar er frälsning här i Kristi kyrka." Detta kunde säkert Sackaios instämma i. Det rum där räddningens ord uttalas och tas emot är inte längre vilket rum som helst. Det är ett första steg.

Ordets liturgi går vidare genom firandet av den första eukaristin, som i fornkyrkan sågs som det egentligen helgande och konsekrerande. I invigningsbönen ber biskopen: "Denna byggnad är en avbild av din heliga kyrka... hon är helgad i Kristi blod till en ren jungfru och tagen till hans brud." Här har vi gått ett steg vidare. Något har skett inte bara i rummet, utan också med rummet. Något har skett som får byggnaden att likna det rum där Kristus blivit människa och framburit sitt offer. Betlehem och Golgota är inte vilka platser som helst. Inte heller är det rum där Kristus blivit sakramentalt närvarande och hans evigt gällande korsoffer firats och framburits vilket rum som helst. Människoblivandet och korsoffret, om vi tror på dessa mysteriers verkliga närvaro, sätter avtryck i tiden och rummet. Betlehem och Golgota fortsätter i hans heliga kyrka.

Möjligen kan man jämföra synen på kyrkorummet med bruket att vörda heliga bilder. Också detta bruk kan ju sättas ifråga med hänvisning till gammaltestamentliga bud. Men inte minst munkar försvarade bruket av heliga bilder, ibland med livet som insats. Ur sitt innersta förstod kyrkan att svaret låg i inkarnationen. Om Gud låtit sin rena avbild få ett mänskligt ansikte, så kan också hans ljus lysa fram genom bilder av honom, målade under bön och i tro. På ett liknande sätt blir också det rum helgat där både Betlehem och Golgota genom den heliga eukaristin görs närvarande.

Kyrkoinvigningsriten för det hela ytterligare ett steg vidare. I kyrkmässans prefation sjunger kyrkan om den heliga staden, byggd på apostlarnas grund med Jesus Kristus som hörnsten, en stad där Gud skall bli allt och i alla. Denna slutliga förvandling av hela skapelsen tar sin början när vi bär fram skapelsens gåvor, när vi helgar ett hus av trä och sten till Skaparens ära. - Det är starka ord. Kyrkans tro på det helgade rummet borde få oss att kippa efter andan. Vem vågar uttala dem utan att ha kyrkans tro i ryggen?

Den helige Benedictus antyder det på sitt lågmälda sätt när han talar om Guds särskilda närvaro när bröderna deltar i gudstjänsten. Samtidigt pekar denna närvaro vidare mot Guds närvaro överallt i det kloster som i sin helhet kallas Guds hus.

Jag har kort antytt tre motiv för att helga ett rum och för tron på att det inte är tomma ord. Alla tre motiv behöver varandra och betingar varandra. 1. Kyrkan är en ikon av de troende, de levande stenarna. Det är utmaningen, inte minst för munkarna. 2. Den sakramentala närvaron, förmedlad av skapelsens gåvor, är lika verklig som vår tro på människoblivandet och det eviga korsoffret. 3. Allt sker med blicken mot och hoppet om den heliga staden, där Gud slutgiltigt skall förhärligas i allt,.

Amen.