16 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Gen 18:1-10a Kol 1:24-28 Luk 10:38-42

Det enda nödvändiga

Det är inte svårt att förstå Marta och hennes reaktion. Hon har bjudit Jesus till hemmet i Betania, hon förbereder och ordnar för måltiden, medan Maria sitter vid Jesu fötter och lyssnar. Det är klart att hon blir irriterad. Hon kommer och ställer sig framför framför Jesus - evangelisten uttrycker sig just så - och frågar med illa dold förebråelse: "Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordnad med allt? Säg åt henne att hjälpa till." Det finns många, också den egna tanken, som ställer sig bredvid henne och instämmer i den förebrående frågan.

Andra försöker medla mellan Marta och Maria. De erkänner gärna att Marias hållning behövs i en aktivistisk och stressad tid. De talar kloka och engagerade ord om vikten av att stressa av och hitta sitt eget innersta. Den "terapeutiska" förkunnelsen skriver många böcker och finner många lyssnare. Men också dessa har egentligen svårt med Jesu svar. Alla kan hålla med om att man inte ska göra sig bekymmer, många varnar för att fastna i det mångahanda. Men Jesus ger knappast ett terapeutiskt råd. Hans ord är profetiska och skarpa som ett tveeggat svärd. Han säger att bara en sak behövs. Han talar om det enda nödvändiga. Han påstår att Maria har valt det som är bäst och att det inte ska tas ifrån henne. Då kan det knappast handla om balans mellan aktivitet och stillhet, mellan nästan-kärlek och Guds-kärlek. Vid en rad andra tillfället har Jesus klargjort att fromhet utan kärlek är utan värde. Det är fåfängt att säga "Herre, Herre", men inte lyda hans befallningar.

Det är lätt att göra sig en egen bild av Maria, där hon sitter och lyssnar till Jesu ord. Många gör henne till en överfrom farisé, som säkert skulle behöva ett förnuftigt ord om att rycka in och ge ett praktiskt handtag. - Som om Jesus inte skulle ha genomskådat det! - Hans ord står kvar. Det är Marta som får en vänlig men bestämd förebråelse, medan Maria får höra att hon valt det som är bäst.

Vad hör och ser vi? - Våra egna ögon påverkar vad vi ser och hör. Den som smittats av Martas bekymmer hör inte vad Jesus säger eller varför Maria sitter och lyssnar. Hon gör det inte som en förströelse, eller som en sysselsättning jämförbar med andra. Hon lyssnar inte för att vara "from". Hon gör det för att hon behöver det. Petrus säger vid ett tillfälle när flera lärjungar vände sig bort: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord." Maria lyssnar som en hungrande, som funnit bröd för att leva. Hon dricker som en tröstande, som annars skulle gå under. Hon förstår psalmistens ord: "Herren är min andel, min bägare. Du bestämmer mitt öde. En ljuvlig lott har tillfallit mig, ja, min arvedel finner jag skön." När Maria förebrås av sin syster känner hon igen sig i bruden i Höga Visan, när man grälar på henne för att hon söker sin älskade. Maria säger ingenting. Hon försvarar sig inte. Hon lyssnar. För att leva. Hon har förstått att det är hennes enda räddning. Maria är en bild för människan som insett att hon behöver räddas och frälsas. Hon är som den vägfarande mellan Jeriko och Jerusalem som råkat i rövarhänder och som togs om hand av den barmhärtige samariten Jesus. Hon är som den förlorade sonen, som vänder hem och omfamnas av sin fader.

Jesu ord till Marta är en tydlig men vänlig förmaning. Det hon utför är i sig en helig tjänst. Hon visar gästfrihet. Men också denna tjänst kan bli en aktivitet som döljer dess innersta hemlighet. Att den som visar gästfrihet själv får den största gåvan. Vi hörde det i första läsningen om Abraham och Sara som fick löfte om en son. Abraham visade stor gästfrihet. Hans hjärta var rent. Han var öppen för det löfte han fick genom sin gäst, det som Marta inte såg. Åtminstone inte så länge hon var irriterad på sin syster.

När kyrkan sliter och bekymrar sig, kanske tror hon att hon redan kan sin Herres ord, då måste hon på nytt sätta sig vid sin Herres fötter. Och förstå att lyssnande inte bara är en sysselsättning bredvid en rad andra, utan hennes enda räddning.

Den som kämpar med sina laster, men fortfarande tror att det är den egna kampen som avgör utgången, måste förstå att all möda är fåfäng om inte Herren bygger huset. Att det endast är genom nåden som seger kan vinnas.

De första munkarna hade stor respekt för Marta. Men de är samtidigt klara över att det är Maria som representerar det bästa och det högsta. För dem står Marta för den andliga kampen mot lasterna, medan Maria representerar det som allt syftar till, friden, insikten, kontemplationen, som bara ges genom nåden.

När kampen tycks omöjlig att vinna och alla mödor förgäves, då frestelsen att ge upp eller att fly till kompromisserna är överhängande, då människan skrapar vid botten eller förs in i mörkret, då är det inte en sysselsättning bredvid andra att lyssna till Jesu ord, då lär hon sig att det är det enda nödvändiga, det enda som vänder nöden. Då anar hon också att det är det den goda delen, det högsta goda.

Med en annan slags glädje kan hon då också utföra gästfrihetens och alla andra plikter. Tillsammans med både Marta och Maria.

Amen.