11 juli Benedictus av Nursia, abbot, Europas skyddspatron

Ords 2:1-9 Kol 3:12-17 Matt 19:27-29

…där du vill vederkvicka oss alla

När temperaturen är hög är det svalkande och vederkvickande för kroppen att komma in i detta kyrkorum. Denna söndag vederkvicks våra själar av att tillsammans med alla benediktiner världen runt få fira den helige Benedeictus. Om vederkvickelse för de döda ber kyrkan i den romerska eukaristiska bönen, som säkert bads redan av den helige Benedictus: "Led alla som vilar i Kristus in i ljusets och fridens boning där du vill vederkvicka oss alla" - Kyrkan ber att de döda skall föras till vederkvickelsens boning, locum refrigerii.

En munk (Tomas Merton) berättar i sin dagbok om en skoningslös hetta som drabbade hans kloster under tre veckors tid. Han ligger på knä i koret med vatten rinnande nedför revbenen. Som om han höll på att kvävas av en barberare med våta handdukar. Barberaren har glömt lämna hål som man kan andas genom. Men munken tycks bevara både humor och sunt förnuft. Han tar det som en botgöring, men det vilar inget dystert över den. Tvärtom. Hans berättelse öppnar ett fönster. I varje situation finns en liten marginal kvar, ett stycke frihet, något att upptäcka, trots hetta, svaghet och elände. Kallelsen att söka Gud gäller i alla väder. Den är människans adelsmärke. Vi hör den särskilt i dagens första läsning och det är inte svårt att se sambanden mellan dagens läsningar och den helige Benedictus regel.

"Om du tar emot mina ord" - säger Visheten i första läsningen - "om du söker efter henne som efter silver, som efter en skatt, då skall du förstå", då ska något hända, något som människan lätt glömmer, eftersom hon fångas av det hon omedelbart kan smaka eller drabbas av och blir blind för det viktigaste. Benedictus citerar ur samma bok som inledning till sin regel - "lyssna!", säger han. Människan har kapacitet att höra, också med sitt hjärta. Att få liv genom det ord hon lyssnar till. Att lyssna och därmed få svalka och vederkvickelse, mitt i hettan. Hon kan förstå att hon är tilltalad. Rösten tränger sig inte på, men frågar om människan vill leva. Den som svarar och säger: "Här är jag", förstår att hon är tilltalad. Hon förstår att hon är någon. Hon får en första vägledning: "Avhåll din tunga från det som är ont och dina läppar från att tala svek. Vänd dig bort från det onda och gör det goda, sök friden och sträva efter den."

Men så fortsätter rösten och den som lyssnar förstår att orden inte kommer från en handbok i konsten att bli lycklig eller från en lagbok i perfektionism. Det är Någon som talar, Någon som vill att hon skall leva. Någon som varit där hela tiden, som söker henne redan innan hon sökt honom. "Innan ni ropar till mig, skall jag säga till er: Se här är jag." Benedictus, som skriver detta, vill påminna om den röst som Mose en gång fick höra ur den brinnande busken, där Gud avslöjade sitt namn. Namnet var just detta: "Jag är". De regler och bud som Västerlandets munkfader ålägger sina munkar har detta syfte och mål. De vill öppna ögonen för honom som kallar människan att leva. Leva helt och fullt. Därtill behövs buden, men de är inga självändamål. De är vägvisare till. Men märker det på munkfaderns egen röst. Den förändras och blir personlig och ivrig: "Älskade bröder (fratres carissimi), vad kunde väl vara oss ljuvligare än denna Herrens röst, som inbjuder oss? Se, i sin godhet visar oss Herrens livets väg."

Det är samma mönster i dagens andra läsning ur Kolosserbrevet. Aposteln uppmanar oss att ta på oss lämpliga kläder, "innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod." Det kan förvisso kosta något. Med dagens temperatur är kanske tålamod det viktigaste plagget. Tålamod både med andra och med sig själv. Det blir ju ännu värre om hon jagar upp sig och ger efter för lasterna. "Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta." Benedictus tillämpar apostelns undervisning i olika konkreta situationer. Bröderna skall överbjuda varandra i ömsesidig aktning och inbördes lydnad. Också när man blir utsatt för orättvisor och svårigheter.

Så går aposteln vidare och avslöjar vad det egentligen handlar om, vad han vill öppna våra ögon för: "Låt Kristi frid råda i era hjärtan". Det dyrbaraste en människa kan äga. Men friden måste sökas, i varje oväntad situation. Därför uppmanar aposteln oss att låta Kristi ord bo hos oss i hela sin rikedom. Konkret: att sjunga psalmer, hymner och andlig sång. Benedictus hjälper oss att göra detsamma. Ingenting får gå före gudstjänsten, bönen och den andliga läsningen. Men inte ens det är något självändamål. Det vi sjunger och läser med våra röster skall bli en lovsång i hjärtat. En lovsång som omfattar hela kosmos. På väg till vederkvickelsens boning.

Så enkel och biblisk är den helige Benedictus regel. Den som följer den får sina ögon öppnade för Kristi närvaro, på väg mot den slutliga vederkvickelsen.

Amen.