Vad är sanning? - Reflektioner kring en mänsklig urfråga.

Trossamtal i Den Helige Benedikts Hus
20.10.06

 

Inledning

Pilatus' fråga "Vad är sanning?" aktualiserades under ett samtal om tro och förnuft. Det är en av de mest fundamentala frågorna för den mänskliga existensen, också av det skälet att allt flera röster hävdar att det inte finns någon sanning. I ett tidigare skede för den mänskliga tanken, då det "moderna" förnuftet ställdes mot tron, var den självklara utgångspunkten att det bara kunde finnas en "sanning". Detta "modernismens" skede har avslösts av det som kallas "postmodernism". övertygelsen om att det finns en högsta "sanning" är borta. Det enda som finns är åsikter och subjektiva "sanningar". Den ena "sanningen" kan inte göra anspråk på större sanning än den andra. Det enda som finns är tolkningar, fragment och brottstycken av en verklighet som vi ändå inte kommer åt, och som kanske inte ens existerar. Vi får nöja oss med den subjektiva "sanningen" och eftersträva tolerans och generositet mot de andra och deras "sanning". Det mest hotfulla i denna postmoderna värld är, helt logiskt, fundamentalism i olika former, som i extrema fall tycks beredd att offra både egna och andras liv för en "sanning".

En väns vän, filosofiskt intresserad, liknade sanningssökande vid ett datorspel, en förströelse. För honom var sanningssökande uteslutet eftersom de bevis saknas som han krävde för att söka längs den vägen. "Jag väntar tills något kanske dyker upp i framtiden". Till detta kom att han resignerat suckade över en 15-årig dotter som avslöjats med att ha druckit och ljugit för sina föräldrar. Hennes yngre bror, 13 år, var fast i datorspelande.

Att denna "postmodernism" trängt djupt in, också i "andliga" kretsar, berättade biskop Anders Arborelius om för en tid sedan. Någon reagerade häftigt mot några formuleringar i den första eukaristiska bönen. "Vi frambär dem (gåvorna) för dem (påven och biskoparna) och för alla som vakar över den sanna, katolska och apostoliska tron." De (deltagarna) "infriar sina löften till dig, du evige, sanne och levande Gud". Den sanna tron, den sanne Guden - kan och får man tala om det idag? Det förutsätter ju att man kan skilja sant från falskt?

Ändå har kyrkan använt den formuleringen i över 1500 år och liknande tal möter gång på i Bibeln och den kyrkliga traditionen. De har sin källa i det Gudsnamn som uppenbarades för Mose vid den brinnande busken, "Jag är den jag är", och når sin kulmen i den om vilken evangelisten Johannes säger: "Lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus."

 

Frågan

Pilatus´ fråga kan uppfattas på olika sätt. Är det en retorisk fråga så är Pilatus övertygad om att det inte finns någon sanning. Den kan uppfattas som uppgiven och desillusionerad, som en suck från någon som har gjort vissa försök, men inte nått fram. Ingemar Hedenius lär, på sitt livs höst, ha uttryckt en önskan om att det funnits något att tro på. Frågan finns där, även om den inte får något svar. Den har följt människan genom tiderna. De stora filosoferna har formulerat den. Människan ställer frågan om sanningen. Varför? Vore det inte bättre att skjuta undan den? Den tycks ju kräva åtskillig möda och dessutom riskera uppgivenhet, i värsta fall sluta i fanatism. Varför inte lägga undan frågan om sanningen, när så många röster dessutom med emfas hävdar att den är, inte bara meningslös utan omöjlig.

Djuren ställer inte denna fråga. De är nöjda med att söka föda, skaffa avkomma och söka skydd mot hotande fiender. Men människan tycks inte vara nöjd. Skulle hon rentav förlora något av sin mänskliga värdighet om hon slutar att ställa frågan om sanningen?

I alla tider har frågan ställts. Hur förhåller sig allting? Vad är livet? Varifrån kommer människan och vart är hon på väg? Vad är människan? Det var dessa frågor i den omgivande kulturen som de tidiga kyrkofäderna anknöt till. De kallade dem "Ordets vetekorn", föraningar om och förberedelse till evangeliet. I sina svar kallades den kristna tron för "den sanna filosofin" .

Frågan ställs, även om den uppfattas som omöjlig, hotfull eller bara nonchaleras. Det finns en frisk och äkta mänsklig fråga efter sanning. Varför ställs den? Ingen frågar efter något som han är övertygad om inte existerar. Endast dåren söker en nyckel som han vet inte finns. Ingen frågar efter en fyrkantig cirkel. Ingen frågar efter något som han inte har den blekaste aning om. Den som aldrig hört talas om eller smakat honung, frågar inte efter honung. Medan det föräldralösa barnet inte kan låta bli att söka efter de föräldrar det aldrig har sett.

Skulle frågan om sanningen ställas, om människan visste att det inte fanns något svar? Det första svaret på frågan efter sanningen är därför en motfråga: Varför ställer människan frågan? Och om hon finner frågan meningslös, varför då denna uppgivenhet? Skulle människans liv sluta i resignation?

Är det inte, om vi försöker se på fenomenet "utifrån", rimligare att själva frågan säger något väsentligt om människan? Att hon är denna frågande varelse. Att hon är en fråga, som väntar på ett svar. Redan människans krökta ryggrad tycks antyda ett frågetecken. Även om hon inte har svaret tycks hon i sitt väsen bära på en inre öppenhet och mottaglighet för det som går utöver vad hon kan se och iaktta. Kyrkofadern Augustinus skulle tala om ett "minne" av en förlorad insikt, ett minne av ett förlorat paradis där hon såg klart. En gång visste hon. Nu är sikten fördunklad. Men frågan finns kvar.

 

Svaret

När kyrkan förkunnar sitt evangelium, då gör hon det i övertygelsen om att det inte är hon själv som har tänkt ut det. Hon har fått det som en gåva. Det är denna gåva hon förkunnar som "sann". Att hennes tal om sanning i mångas öron uppfattas som arrogant och förmätet har flera orsaker. Kyrkans egna missbruk spelar en viktig roll, men i dagens sekulära klimat dominerar en övertygelse som i princip utesluter möjligheten att Gud själv kan uppenbara sig.

När Jesus vid Caesarea Filippi (Matteus 16) frågar vad människorna anser om honom, får han genom lärjungarna olika svar, som i princip kunde ha varit dagens. När sedan Petrus svarar, "Du är Messias den levande Gudens son", då bekräftas detta svar av Jesus med orden: "Ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen."

Andra Vatikankonciliet bygger på denna grund när det i konstitutionen om Den gudomliga uppenbarelsen (Dei Verbum) säger: "Gud valde i sin godhet och vishet att uppenbara sig själv och sin viljas hemlighet." (DV 2) Synoden ställer sig själv under denna "uppenbarelse". Kyrkan förkunnar inte sig själv, utan "Guds ord, som den heliga synoden fromt lyssnar till och frimodigt talar om." (DV 1)

Uppenbarelsen är inte något plötsligt inlägg i debatten. Det "Ord" som synoden hänvisar till är det Ord som skapat allt och uppehåller allt. (Joh 1:1-3) Enligt evangelisten Johannes "lyser det i mörkret och mörkret har inte fått makt över det" (Joh 1:5). Människans fråga efter sanningen har inte tystnat. Ordets uppenbarelse är en 2000-årig historia från Abraham till Maria. Dei Verbum talar om en tvåfaldig uppenbarelse av ord och gärningar, där gärningarna i "frälsningshistorien" uppenbarar och bekräftar läran och orden kungör gärningarna och kastar ljus över den hemlighet som ligger i dem. (DV 2) Evangelisten Johannes är väl medveten om det paradoxala i det budskap han förmedlar. Han vet att ingen människa har "sett Gud". Ändå säger han: "Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss." (Joh 1:18) Det är just denne evangelist som återger de ord från Jesu mun, vilka anknyter till det Gudsnamn som uppenbarades för Mose: "Jag är den gode herden. Jag är livets bröd. Jag är världens ljus. Jag är uppståndelsen och livet. Jag är vägen sanningen och livet."

Utan denna grundläggande tro hade kyrkan för länge sedan reducerats till en religion bland andra. Hennes historia vore obegriplig och hennes mission oförsvarbar. Hennes ofattbara mod att ständigt vidga sina gränser är, indirekt, ett tecken på att hon inte kan placeras in bland de religioner eller ideologier som vi möter genom hela historien och bland alla folk.

 

Vägen till sanningen - och gensvaret

När vi närmar oss den "sanning" som kyrkan förkunnar, märker vi snart att det handlar om en sanning som går utöver vad förnuftet kan tänka ut. Vore det bara en "sanning" i en rationellt begränsad mening kunde den kräva underkastelse och kapitulation.

Ett första tecken på att evangeliets sanning går utöver förnuftet märker vi i hur människan förs till insikt om denna sanning, hur hon kommer till tro. Just i Johannesevangeliet (6:44) säger Jesus: "Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom." Tron är en gåva. Vilket dock inte utesluter vare sig förnuft eller vilja för att den ska bli människans. "I tron samarbetar människans förnuft och vilja med Guds nåd", säger katekesen (art. 155). Med sitt torra språk sammanfattar Thomas av Aquino både kyrkans reflektion och erfarenhet: "Tron är en förnuftets handling som bejakar den gudomliga sanningen. Det är viljan som driver fram denna handling, och viljan påverkas av Gud genom nåden." Utan förnuftets bejakande blir tron vag och obestämd. Människan tror på sin egen tro . Det är med sin förnuftiga kapacitet som människan bejakar den uppenbarade tron. Detta strider inte mot hennes förnuft men vidgar det. Människan tror för att (fullt ut) förstå. Inte heller viljan lämnas utanför. Människan måste vilja ta detta steg. Gud tvingar ingen till tro. Samtidigt är det inte bara "att bestämma sig". Eftersom det handlar om den Gud som "står över allting" (Ef 4:5), måste Gud själv genom sin nåd dra människan till sig. Därför kallas tron en gåva. Visserligen blir den inte människans utan hennes förnuft och vilja, men det som ges övergår så allt hos människan, att människans medverkan kan upplevas som obefintlig.

Betyder det att den som "bejakar" den gudomliga sanningen kan säga: Jag har sanningen? I en mening, ja. Apostlarna vittnade frimodigt: "Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört." (Apg 4:20). Ibland är det en skyldighet att bekänna tron. (Matt 10:32-33) Om det sedan är klokt att säga sig ha sanningen är mera diskutabelt. Det vore dåraktigt att blunda för vad orden idag betyder i människors öron. En "påståelig" kristen bekännelse blockerar ofta mera än den öppnar. Inte ens aposteln Paulus började med att predika omvändelse och uppståndelse när han uppträdde i Athén (Apg 17). Framför allt är Sanningen själv ytterst diskret med att tala om sin egen person. Vilket inte utesluter bekännelse när stunden var inne.

Men - och här visar sig behovet av kyrkan, som förvaltar inte bara den uppenbarade sanningen och också den tillförlitliga erfarenheten genom tiderna. Sanningen uppenbarar sig som en person som tar den troende med på en väg, vilket gör människan till en sökare i ännu djupare mening än tidigare. Det är nu det börjar. En återkommande uppmaning i Psaltaren är att "söka" Gud. Den goda novisen i den Helige Benedictus´ regel är inte den som tror sig "ha funnit", utan den som "söker Gud" (RB 58:7). Petrus, som avlagt den sanna bekännelsen, begår det stora sveket. Han har bekänt tron, men känner inte sig själv. Bittert fick han erfara sanningen om sig själv. Först denna insikt öppnar hans ögon för hans egentliga beroende av sin Herre och hans ännu större barmhärtighet.

Gudskännedom förutsätter självkännedom. Men nu växer självkännedomen i Sanningens efterföljd. Otaliga exempel genom historien visar hur livet och denna efterföljelse öppnar ögonen. Blicken vidgar sig både för människan själv, för omvärlden och för Gud. Därmed minskar också lusten och viljan att kasta "sanningar" omkring sig. Men lärjungen inser allt djupare sitt beroende av både Herren och hans kyrka.

De som kommit längst på vägen mot den slutliga sanningen, kyrkans helgon och särskilt hennes mystiker, är de mest fåordiga och gåtfulla. De föredrar antingen att tiga, eftersom alla mänskliga ord beslöjar mera än de avslöjar. Kyrkan vet det också: "Olikheten mellan Skaparen och det skapade är oändligt mycket större än likheten" (Katekesen 43). Eller också talar de i negationer, vad Gud inte är, vad vi inte vet. Benedictus instämmer i apostelns ord när han talar om de yttersta tingen: "Vad intet öga sett, vad intet öra hört, vad Gud berett åt dem som älskar honom." (RB 4:77)

Bedjaren gör förr eller senare en liknande erfarenhet. De egna orden räcker inte. Allt färre ord och till slut tystnad.

I detta perspektiv framstår det som absurt att säga sig "ha" sanningen. Snarare är det sanningen som "har" människan, eftersom sanningen alltid är större. Men alternativet är inte att utlämnas åt gissningar och sökande på egen hand. De erfarnas måttfulla och ibland gåtfulla ord vore inte "sanna" om de inte hade sin källa i honom som säger: Jag är vägen, sanningen och livet.