11 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

2 Sam 12:7-10,13 Gal 2:16,19-21 Luk 7:36-50

Tårarnas hemlighet

Det finns något i denna berättelse som berör, också människor idag. Detta trots att så mycket i händelsen är en modern människa främmande. Vem gråter idag över sin synd? Ändå är själva händelsen talande.

Jesus är bjuden till en måltid hos en farisé. Saken har blivit känd och ryktet har spritt sig. Till festen kommer också en objuden gäst, en kvinna med dåligt rykte. Lukas berättar inte vad hon heter. Sannolikt vill han vara diskret. Kvinnan måste känna till Jesus. Hon måste ha lyssnat till honom tidigare, kanske på avstånd. Men något i denne mans ord måste ha träffat henne. Nu vågar hon sig fram till Jesu fötter. Man låg ju till bords, samlade kring det låga bordet. Därför kan Lukas säga att kvinnan ställde sig bakom Jesus vid hans fötter. Hon gråter häftigt och tårarna rinner ner över Jesu nakna fötter. Normalt erbjöd värden sin gäst att få tvätta sina fötter, kanske fick en slav hjälpa till. Så gör kvinnan något som åtminstone för en gift kvinna var en skam. Hon löser upp sitt hår och torkar Jesu fötter med sitt eget hår. Och inte nog med det. Hon kysser hans fötter. En gäst kunde få en välkomstkyss. Kvinnan kysser hans fötter, gång på gång. Ibland kunde en gäst erbjudas olja att smörja in sitt huvud med. Kvinnan har med sig en flaska balsam av välluktande olja och smörjer därmed Jesu fötter.

Ingen kan ha förblivit oberörd av vad kvinnan gjorde. Alla ser vad som sker och doften sprider sig i rummet. De ser glädjen som lyser fram genom hennes tårar.

Händelsen berör, men vad säger den? Kvinnan måste ha fått tilltro till Jesus, och en intensiv sådan. Annars hade hon knappast vågat sig in den respekterade fariséns hus. Men hon kom och hon visste vad hon ville. Något hade redan hänt i hennes liv. Något hade rest henne ur förnedring, självförakt och synd. Något som övervann rädslan för hur andra skulle reagera. Hennes tårar visar på en djup ånger. Men denna ånger tryckte inte ner henne i ruelse och ältande. Den gjorde henne orädd och frimodig. Hennes balsam uttrycker vad hennes hjärta är fullt av. En överflödande och slösande kärlek. Indirekt vittar det om vad hon själv har fått. Hon måste ha förstått vad aposteln Paulus säger i andra läsningen om Jesus: han har älskat mig och offrat sig för mig. Vi vet inte hur kvinnan kom till tro på denna kärlek, men vi ser hennes handlande.

Kvinnan har inte bara fått sin skuld efterskänkt. Hon har fått själva livet tillbaka. Hon tycks vilja återgälda med samma överflöd. Det är inte en lag hon lyder. Vem kysser en lagbok? Kvinnan måste ha hört Jesu ord redan tidigare. Hon måste ha hört och tagit emot. Vi kallar det att tro. Jesus säger till kvinnan: "Din tro har hjälpt dig. Gå i frid." Till måltiden har hon kommit för att besvara hans kärlek. Hon tvekar inte att visa den för alla de andra, trots risken för missförstånd.

Lukas berättar också om Simon, den fariseiske värden. Han begriper ingenting. Han har redan delat in sina medmänniskor i färdiga fack. Mellan dem finns inga övergångar, knappast ens kontakt. Själv hör han i varje fall inte till syndarna. Han svarar visserligen klokt på den fråga som Jesus ställer. Den som får mycket efterskänkt älskar mera än den som får mindre. Men kvinnans handlande övergår hans horisont.

Många liknar Simon. De förstår kanske logiken i det som händer, "den som får mycket efterskänkt älskar mera", men det är mest en teoretiskt insikt. I praktiken ser de på sina medmänniskor som Simon gjorde. Och fäller sina domar, även om det sker tyst. Kvinnans handlande tycker de är överdrivet. De erkänner kanske sina fel, men gråter inte över dem. Därför har de inte heller hennes slösande kärlek.

Andra försöker. De anar att kvinnan har nått en frihet som de själva söker. De försöker, men orkar inte i längden. Istället kan de bli allt hårdare i sina hjärtan. Deras försök vill ju inte lyckas. Fäderna skulle säga att de behöver en andra omvändelse. Paulus skulle säga att de fortfarande lever under lagen. Flera monastiska fäder skulle säga att de inte känner tårarnas hemlighet.

Det finns, som bekant, olika slags tårar. Barnets tårar, när det söker sig till moderns tröstande famn. Bittra tårar över en förlust. Besvikelsens tårar över att det inte går som man tänkt. Ett problem är när det helt saknas tårar. Sådant kan behöva psykologisk hjälp. Men också andligt finns det olika slags tårar. Självömkans tårar kan bli förödande. Det finns sentimentala tårar, som hindrar växt och mognad. Men så finns det hälsosamma och saliga tårar.

Kvinnans tårar är uttryck för den hälsosamma ångern över ett missriktat liv. Något har träffat hennes hjärta. Något har genomborrat och punkterat det. Men dessa tårar är hälsosamma och livgivande. Fäderna liknar det vid ett dop, ett tårarnas dop, en ny födelse. Sådana tårar ger människan livet tillbaka. Den hälsosamma sorgen befriar människan från annan sorg och bedrövelse. Därför bad man om tårarnas gåva. Man bad om den för att förbli i glädjen. Benedictus säger att man blir bönhörd genom sådana tårar. De tvättar också ögonen rena, så att man ser klart. De hindrar människan att döma andra. Hjärtat blir en källa, ett kärlekens tillflöde. Till skillnad från den bedrövelse och sorg, som får hjärtat att krympa. Det är fiendens karikatyr av den äkta varan.

Jesus säger: Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade. En märklig sorg! Jesus gratulerar till den. Det handlar inte bara om sorg över egen synd. Jesus talar om den människa som förstått att livet på jorden inte är som det var tänkt från början. Kvinnan har sett en skymt av hur Gud har tänkt det. Hon ser det hos Jesus. Ur denna kontrast väcks en sorg och en längtan efter livet i dess fullhet. Tårarna öppnar dörren. Därför är redan sorgen salig och tar sig uttryck i kärlek.

De erfarna visste att denna sorg måste hållas vid liv. Att den inte får kallna eller torka ut. Därför bad de om tårarnas gåva. För att förbli vid källan, för att förbli i kärleken och i glädjen. Låt oss be om denna gåva.

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade.

Amen.