SJÄTTE PÅSKSÖNDAGEN

Apg 15:1-2,22-29 Upp 21:10-14,22-24a Joh 14:23-29

Kan man veta något om himlen?

Det är erkänt svårt att predika om himlen. Det är lättare med helvetet, som skymtar fram i varje dagstidning. Men kan vi veta något om himlen? I dagens andra läsning hörde vi ett utdrag ur bibelns sista bok, Johannes uppenbarelse. Johannes får i en vision se in i det yttersta och slutliga. Gång på gång säger han: "Och jag såg, och se..." Han vill låta oss se det han såg. Han har berättat om tillvarons dramatiska slutstrid mellan gott och ont. Nu är striden fullbordad och han ser in i det vi kallar himlen eller Guds rike.

Det han ser kallar han den heliga staden, Jerusalem, som kommer ner ur himlen från Gud, full av Guds härlighet. Bakom denna bild anar vi en historisk verklighet, det som var målet för Israels folk och deras långa vandring ur slaveriet och genom öknen, den stad som David gjorde till huvudstad för de förenade stammarna. Redan det tempel som hans son Salomo byggde strålade av skönhet. Det innersta rummet, det allraheligaste, där arken med förbundets tavlor placerades, var helt belagt med guld. I Johannes vision är hela staden full av Guds härlighet, det strålande ljus som Mose såg i den brinnande busken, där Gud avslöjade sitt namn. I templets innersta viskade översteprästen en gång om året det heliga gudsnamnet. Hela staden lyser som den dyrbaraste ädelsten, som en kristallklar jaspis. Johannes ser en mur med tolv portar med namnen på Israels tolv stammar. Muren har tolv grundstenar med tolv andra namn, de tolv apostlarna. I himlen råder enhet mellan Guds utvalda folk och det nya förbundets folk, den apostoliska kyrkan. De två förbunden har förenats. Bara detta borde ge oss längtan och hopp.

Det Johannes ser har sin historiska bakgrund i vad de gammaltestamentliga profeterna har sett, men här har det vidgat sig och inkluderar alla folk. "Folken skall leva i detta ljus", säger han, de folk som annars skulle ha vandrat i mörker.

Så konstaterar han, nästan med förvåning: "Något tempel såg jag inte i staden." Det hade man kunnat vänta sig. Jerusalems tempel var stadens centrum och stolthet. Dit vallfärdade alla judar. Dit vände man sig i bön. Till templet stod deras längtan. Där var de så nära målet de kunde komma på jorden.

Här på jorden behöver människan tempel och kyrkor, heliga platser som är avskilda och helgade för det yttersta och slutliga. Människan behöver det för att inte fastna i mörker eller gå vilse i en värld, där ljuset hela tiden riskerar att övervinnas av mörkret. I början av sitt evangelium har Johannes talat om att ljuset hade kommit i världen, ett ljus som mörkret inte skulle få makt över. Det ljuset visar sig vara en människa av kött och blod, som säger: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte leva i mörkret utan ha livets ljus." När en kvinna frågar honom vilket tempel man skall tillbe i svarar han gåtfullt att platsen egentligen inte längre spelar någon roll. Tillbedjan skall ske i ande och sanning. När hans efterföljare har byggt kyrkor, så har det varit för att dra människor ut ur mörkret, in i hans ljus. "Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus", säger en av hans apostlar.

Vi hörde i evangeliet hur de första kristna gjorde för att förbli i detta ljus. De bevarade Jesu ord och höll hans bud. I första läsningen ur Apostlagärningarna ser vi hur ljuset har spridit sig utöver de judiska gränserna. Det väckte den kontroversiella frågan om inte också de hednakristna skulle omskäras efter Mose lag. Frågan avgjordes av de församlade apostlarna med en märklig auktoritet. De säger: "Den helige Ande och vi har beslutat." Det var kyrkans första konciliebeslut. Ljuset vägledde apostlarna och därmed hela kyrkan.

Andra problem uppstår under resans gång. De kristna förstod att de behövde regelbunden upplysning för att förbli i ljuset. Därför samlades de till gudstjänst, särskilt på den dag då Herren hade uppstått. Uppenbarelseboken kallar den för Herrens dag, vår söndag. Dels för att få vägledning, men också för att komma närmare ljuset. Ljuset var attraherande. De hade fått en längtan att själva förvandlas och bli lika det ljus de kommit till tro på. Denna längtan får sin näring i sakramenten, som inte bara upplyser förståndet och formar samvetet. I varje mässa hör vi de ord som Jesus sade i evangeliet: "Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er." Inte bara ord lämnar han kvar åt dem. Johannes säger att Jesus ger oss sitt liv, så att vi kan se, smaka och erfara. Kommunion kallar vi det, vilket betyder delaktighet. I evangeliet lovade Jesus med sin Fader: Vi skall komma till den som älskar mig och vara i honom.

I sådana ögonblick är människan vid målet. Hon är i himlen. Gud är i människan och människan är i Gud. Allt är på rätt plats. I gemenskap med alla andra som får del av samma gåva. Denna kommunion fortsätter när vi lever i kärlek till varandra, när vi bär varandras bördor och härdar ut med egna och andras svagheter, med motgångar och orättvisor. När det dagliga arbetet görs enkelt och till Guds ära. När vi kastar oss ner i bön. När vi hör på varandra utan fördomar och känner igen Kristi röst. När Gud blir allt och i alla. Himlen på jorden. Men sådana ögonblick är ofta korta och varje mässa på jorden tar slut. Därför firas mässan ofta, bönen får aldrig tystna. Människan behöver återvända till ljuset för att inte fångas och övervinnas av mörkret. På jorden behöver vi heliga platser.

Men i Johannes vision av den himmelska staden behövs inga tempel. "Något tempel såg jag inte, ty - och det är poängen - Herren Gud är dess tempel, han och Lammet." I himlen behövs inga avskilda och helgade platser, eftersom allting är i Gud och Gud i allt. Det vi kan smaka i kommunionen och i de ögonblick där allting kommit på rätt plats, det är i himlen fullbordat. I himlen är det förverkligat som vi här anar eller smakar under sakramentala tecken.

Inte heller behövs sol eller måne i himlen för att vi ska kunna se. Guds härlighet lyser över staden. Det är det ljus som alla jordiska ljuskällor blekt återspeglar, Guds egen härlighet, och som vi skulle bländas av om vi inte långsamt tränades för det. I himlen lyser det i sin fulla glans. Här på jorden går detta ljus upp för oss genom tron. Där ser vi vad vi här tror och bekänner. Här ser vi dunkelt, som i en spegel. Där skall vi se ansikte mot ansikte. När vi renats från allt mörker och själva förvandlats.

Folken skall vandra i detta ljus, säger Johannes. Det är löftet och möjligheten. Därför förkunnar kyrkan detta ljus för folken, så att inte mörkret får makt över oss. Förlorar vi det himmelska målet blir det mörkt på jorden. Utan himlen förlorar jorden sin orientering och sitt hopp. En människa utan hopp har redan börjat dö. Men med det himmelska målet tänds ljuset och hoppet redan på jorden.

Amen.