TREDJE PÅSKSÖNDAGEN

Apg 5:27-32, 40b-41 Upp 5:11-14 Joh 21:1-19

Det slaktade lammet

Opinioner svänger snabbt. Den första församlingen fick känna på det. Efter Petrus första predikan var de troende "omtyckta av hela folket". Men redan kort tid därefter har pendeln svängt. Vi hör det i dagens första läsning. Apostlarna förhörs av stora rådet, som uttryckligen förbjuder dem att vidare undervisa i Jesu namn. Apostlarna svarar. "Man måste lyda Gud mer än människor". De pryglas och släpps fria för den gången, glada över att ha befunnits värdiga att förnedras för Namnets skull. Alla skulle senare lida martyrdöden, alla utom Johannes och Maria - som stått närmast korset. Det tycks finnas något i Namnet som både fascinerar och irriterar, som lockar fram både det bästa och det sämsta.

Det tycks drabba också hans kyrka. Det är svårt att inte se det i reaktionerna mot katolska kyrkan i dessa dagar. Övergrepp mot barn och minderåriga är en vida spridd farsot i dagens samhälle, både i familjer, i andra samfund och en rad samhällsinstitutioner. Det vet de flesta. Ändå är det mot katolska kyrkan som uppmärksamheten riktas. I ett land med en katolsk minoritet. Trots att vår biskop offentligt erkänner och uppmanar till bot för de skändliga övergrepp som skett i kyrkans namn. Mitt i sorgen är det ett tecken, nästan uppbyggligt. Förutom att det tvingar alla katoliker att tänka efter och rena sina samveten. Det finns fortfarande tid för att avlägga sin påskbikt.

I evangeliet hör vi hur Petrus, som svikit sin Herre, får sitt uppdrag förnyat. Tre gånger har han svikit, tre gånger får han svara på frågan om han har Herren kär. Efter varje svar får han höra: "Var en herde för mina får". Han får veta att han skall föras dit han inte vill. Jesus förutsäger hans martyrium. Det var detta martyrium som gjorde staden Rom till den jordiska kyrkans centrum.

I morgon firar vår påve Benedikt sin femårsdag som Petri efterträdare. Hans uppdrag att vara en herde för hela den universella hjorden ser vi när Petrus drar det överfulla nätet i land. Fiskarnas antal, 153 stycken, motsvarar alla de då kända fiskslagen. Evangeliet berättar: "fast det var så många gick nätet inte sönder." Det blev ingen schism i nätet. Varje annan mänsklig gemenskap eller organisation har en begränsad tid, men kyrkan består. I samma tro, genom samma sakrament, under samma apostoliska ledning. Den blir hela tiden ung på nytt, som vi hörde i kollektbönen, även om det inte just nu märks i västerlandet. Förutsättningen, då som nu, är att hon själv frimodigt kastar ut näten i lydnad för sin Herres ord och befallning.

Mellan den första läsningen och evangeliet hörde vi ett kort utdrag ur bibelns sista bok, Johannes uppenbarelse. De korta verserna visar vad det egentligen handlar om här på jorden. De låter oss se in i himlen, in i den yttersta verkligheten. En dörr står öppen och Johannes får se in. Han ser änglar i ett oändligt antal, myriaders myriader, tusen och åter tusen, samlade runt den himmelska tronen. Alla säger med hög röst: "Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten och ära och härlighet och lovsång". Så ser han vidare och upptäcker att det är flera som instämmer. "Allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet" instämmer i samma tillbedjan. Han ser det yttersta och slutliga, där hela skapelsen har nått sitt mål. Det är inte förgängelse eller kaos som råder där. Målet är lovsång och tillbedjan.

Tidigare har Johannes berättat om en annan lovsång som framförs dag och natt: "Helig, helig, helig är Herren Gud, allhärskaren, han som var och som är och som kommer". Så följer en fråga vem som är värdig att "öppna bokrullen och bryta sigillen". Svaret är: "Lejonet av Juda stam kan öppna boken". Han har med sitt blod friköpt människor av alla stammar och språk och gjort dem till präster åt vår Gud. Så följer vårt avsnitt. Men nu har lejonet förvandlats till ett lamm, ett slaktat lamm.

Vi förstår att det är påsken det handlar om. Den väldige och starke, lejonet av Juda, har blivit ett lamm, ett offerlamm. När den uppståndne visar sig för sina lärjungar visar han dem sina sår. Ända in i himlen bär han tecknen på sin självutgivande kärlek. Johannes ser det slaktade Lammet. Herden blev själv ett lamm och gav sitt liv för fåren. Därmed öppnas dörren. Genom hans död och uppståndelse har synden besegrats och vägen är öppnad ända in i himlen. Så lyder det kristna evangeliet. Inför detta avgörs människans och mänsklighetens slutliga framtid.

Frågan är hur många troende som ser att det är detta vi firar just nu. Det Johannes ser i himlen är nämligen vad vi firar i varje mässa. Upplyft era hjärtan, sjunger prästen. Det betyder att lyfta dem upp mot den himmelska verklighet som Johannes såg. Vi lyfter dem inte för att bli lite frommare, utan för att se och höra och instämma i den kosmiska lovsång som hela tiden pågår inför tronen med det slaktade lammet.

Under hela påsktiden sjunger kyrkan om "vårt påskalamm, Kristus, som blivit slaktat". I varje mässa instämmer vi i det trefaldiga Helig. När prästen lyfter det konsekrerade brödet faller vi ner i tillbedjan. I varje mässa sjunger vi tre gånger: "O Guds lamm, som borttager världens synder". I varje mässa lyfter prästen det förvandlade brödet och säger: "Se, Guds lamm, som borttager världens synder. Saliga de som blivit kallade till Lammets måltid". Det betyder den himmelska måltiden. När offret lyfts upp efter den eukaristiska bönen sjunger församlingen Amen. Eller snarare, de instämmer i det Amen som ljuder inför tronen. Det är ju ett enda och evigt gällande offer. Allt i den heliga mässan är ett instämmande i och en avbild av den himmelska gudstjänst som Johannes såg och berättade om.

Så stort är det. Vår tro och vår eukaristi. Allt är sammanfattat i det slaktade lammet. Det ger fasthet i alla opinionssvängningar, det kallar oss till uppriktig bot för våra och kyrkans synder, det ger oss hopp och glädje i all bedrövelse.

Amen.