ANNANDAG PÅSK

Apg 2:14, 22-33 Matt 28:8-15

Den verkliga döden och det verkliga livet

Påsken är livets seger över döden, med början i Kristi uppståndelse från de döda. Men varför är döden vår fiende? Det finns många som längtar efter att få dö. En oändlig för­läng­ning av jordelivet – vem vill det? Trots alla försök att övervinna sjukdom och svag­het. "Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva längre", var titeln på en bok för en tid sedan. Förvir­ringen är stor. Vår kultur vacklar i sina grundvalar. Den vet inte längre var gränsen går mel­lan det verk­liga livet och den verkliga döden. Vad menar kyrkan när hon besjunger livets seger ö­ver döden? Vad menar aposteln när han säger att dödens makt är bruten?

Ordet död kan betyda mycket. När kyrkan säger att dödens makt är bruten menar den inte främst den fysiska döden. Det finns en annan död, som är långt värre, den andliga dö­den, skilsmässan från Gud, som är livet och källan till allt liv. När Benedictus inbjuder till klos­ter­liv och när kyrkan inbjuder till dop och kristet liv ställs frågan: Vem är du som älskar livet? Svaret är inte främst ett långt och problemfritt liv på jorden. Svaret är gemenskap med Gud genom Jesus Kristus.

Den död som besegras i Kristi påsk är allt det som skiljer människan från Gud. Det är den­na skilsmässa som är den egentliga döden, den verkliga hemsökelsen. Den döden drab­bar människan genom synden. Därför kan en kyrkofader, Chrysostomos, säga att det ba­ra finns en enda hemsökelse för människan, synden. Allt annat, sjukdom, olyckor, föro­lämp­ningar, fiend­skap, baktal, jordbävningar eller krig, allt sådant rör bara den dödliga kroppen och är över­gående. Men synden skiljer människan från själva livet och binder henne för evigt vid den­na skilsmäs­sa, om hon inte befrias från den.

Kristi offer på korset löste människan från denna död. Hans uppståndelse öppnade vä­gen till gemenskap med Gud i ett det fullödiga livet.

Kristus var själv utan synd och därför kunde inte döden att behålla honom i sitt grepp, säger Petrus i den första läsningen. Det är detta liv som han genom sin Ande ger oss del i. Genom dopet har vi dött från synden för att leva det nya livet med Kristus i Gud. Han för oss ut ur den verkliga dödens välde och in ett land som flyter av mjölk och ho­nung. De jordiska villkoren tycks vara de samma, men i grunden är de förändrade genom Kristi påsk. De som tillhör honom tillhör en ny skapelse. De är medborgare i ett nytt rike. Det är det vi firar under tiden efter påsk.

Vi har genom dopet inte bara dött, utan också uppstått med Kristus, och lever det som a­posteln kallar ett fördolt liv med Kristus i Gud. Vi har fortfa­ran­de lättare att känna igen oss i fastetidens bilder och i Jesu väg till lidande och död. Männi­skor i nöd och betryck har lät­tare att känna igen sig i den lidande Kristus än i den Upp­ståndne och Segrande.

Att leva i påsktiden betyder inte att leva världsfrånvänt och svärmiskt. Men det betyder att leva i tron, i hoppet och i kärleken. I tron på den Uppståndne, i hoppet om att det är hans rike som är slutmålet för allt, i en kärlek som ingenting före­drar framför Kristus och kärleken till hans minsta bröder.

Men påsktiden är inte bara en symbol för det kommande livet. Påsktiden föregriper det eviga livet. Redan nu får vi del av det - genom det som kyrkan kallar nåden. Ett ord som används ofta, men vars innebörd lätt förflyktigas eller missförstås.

Nåden är inte bara att Gud ser på oss från sin himmel med välvilja och mildhet. Nåden är inte bara att han hjälper, skyddar och vägleder oss på vår jordiska vandring. Nåden är inte bara vissa andliga gåvor.

Nåden ger oss delaktighet i Guds eget liv, i hans eget väsen. Nåden är en ingjuten gå­va och kraft, genom den Helige Ande. En försmak och underpant på den kommande här­ligheten, då våra kroppar skall förvandlas och bli lika den Uppståndnes förhärligade kropp. Nåden gör oss re­dan nu heliga och okränkbara, trots våra ofullkomligheter. Apos­teln inleder nästan alla si­na brev med att kalla mottagarna för heliga, trots att de moraliskt sett var långt ifrån fel­fria. Den kommande söndagens kollektbön talar om: "påskens hem­lig­het: vår helighet som döpta, vårt nya liv i Anden, vår värdighet som vunnits med Kristi dyrbara blod".

Den nya skapelsen, synlig och påtaglig i den Uppståndne, har genom nåden också ta­git sin början i oss, genom dopet och de heliga sakramenten. Den har ingjutits i våra hjär­tan genom den helige Ande.

Vår heliga uppgift, särskilt under påsktiden, är att återupptäcka och vårda detta nådens liv i oss. Därmed är dödens makt bruten och det verkliga livet, gemenskapen med Gud, växer till. "Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig". Varje eukaristi och varje kom­munion ger oss del av detta nya och eviga liv.

Amen.