PÅSKDAGEN

Apg 10:34a, 37-43 Kol 3:1-4 Joh 20:1-9

Påskafton och påskdag

Igår, påskaftonen, fick jag ett elektroniskt brev, ett mail. Det hade t.o.m. en bild, ett påsk­motiv med budskapet: Kristus är uppstånden. Men det var ju påskafton. Min spon­tana re­aktion var: Det är för tidigt. Vi är inte där än. Påskaftonen är den ödsligaste dagen på hela kyrkoåret. Ingen mässa firas. Ingen av de fyra rosenkransarna passar riktigt. Själv för­sökte jag på prov me­ditera över vad vi snart skall bekänna, att Kristus steg ner i döds­riket. Gam­la Testamen­tet beskriver detta rike som en slags skuggtill­varo utan lovsång. "De döda pri­sar inte Herren, de som farit ner i tystnaden." En kuslig existens utan liv. Tron säger att Kristus dog som människa, Han delade de dö­das lott. Samtidigt steg han ner i dödsri­ket som segrare och predi­kade för andar­na i fängelset, som vi läser i Första Petrusbre­vet. Han steg ner för att befria dem som inte fått höra evangeliet medan de levde, men som levt rättfärdigt efter sitt sam­vete och som väntar på sin Be­friare.

Vad som hände när Kristus steg ner dödsriket ser vi på de östliga ikonerna. Där avbildas inte den tomma graven i trädgår­den, utan dödsriket med de sönderbrutna portarna som tidigare stängt in de döda. Kristus räcker Adam handen och säger enligt en mycket tidig predikan: "Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig. Jag är din Gud, som för din skull blev din son. Med makt befaller jag de bundna: Kom ut! Och dem som är i mörk­ret: Bli ljus! Och de döda: Stå upp."

Det som hände där i tillvarons innersta, i dess djupaste gruvschakt, hade inga mänsk­liga vittnen. Vi sjöng om det i natt vid påskljuset: "O du heliga natt, som ensam vet tiden och stunden då Kris­tus upp­stod från de döda!"

Det kan tyckas märkligt att tala om dödsriket på själva påskdagen. Men det är det som är poängen. Påsken är inte ett försök att bortse från döden och det ondas härjningar. Pås­ken har vuxit fram ur lidande och död. Det är den korsfäste som har uppstått. Han som sitter så högt har stigit ner så djupt, ända ner i dödsriket, för att befria den som inte kan befria sig själv. I de svåraste stunderna anar vi detta rike - i mörker, ång­est och förtvivlan, när det inte tycks finnas något liv längre. "Vakna, låt oss gå härifrån", säger vår fornkyrklige predikant.

Som förra året kom två budbärare till Den Helige Benedictus Kloster denna påskmorgon. Båda hade nyheter med sig. Färska nyheter, den ena dessutom färska bullar. Den första budbäraren var tidningsbilen. Bortsett från ett reportage om påskmusik ser jag i tidningen inte en rad om dagens vik­tigaste nyhet - i Ansgars och Birgittas land. Den andra budbära­ren ringde på, lämnade sin korg och för­svann. Ryktet säger att det var en kvinna. Som den första påskmorgonen, när också kvinnorna var tidigt ute, medan männen gömde sig. Hon hade ett tvåfaldigt bud­skap i sin korg. Det ena var bröd, ägg och godis, det andra var ett litet kort med texten: "Jub­la av glädje, du jord, över Honom som träder fram i ära!" Det är samma budskap som vår fornkyrklige predikant förmedlade. Också jorden, den stumma och ödsliga jorden, får höra budska­pet. Vi sjöng också om det vid påskljuset: "O, du saliga natt, då jord och him­mel möts, då Gud och människa förenas." Vår fornkyrklige predikant säger till människan: "För din skull blev din Gud din son. För din skull antog jag, Herren, din tjänargestalt. För din skull kom jag, som är över himlarna, till jorden." Tidigare angav han syftet: "Du är i mig och jag i dig, och vi är en enda oskiljbar person."

Vi hörde det i denna högmässas ingångsantifon, präglad av stillsam eftertanke, också i tonläget. "Jag är hos dig." Påsken är inte en övergående berusning. Närvaron har vuxit fram ur ångest och lidan­de.

Som första läsning hörde vi en predikan av aposteln Petrus ur Apostlagär­ning­ar­na. För att ingen skall tro att påsken svävar i myternas tunna luft. I korta satser, näs­tan som en trosbe­kännelse eller ett utdrag ur en katekes, samman­fattar den Jesu liv. Från dopet i Jor­dan fram till korsfästelsen och uppståndelsen. Denne Jesus, som vandrade omkring och gjorde gott, hängde de upp på en träpåle och dödade. Allt lidande och all orätt sög han upp i sin kropp. Det är denne Jesus som skall få sista ordet. "Gud har bestämt honom till att döma levande och döda".

Till Adam säger Kristus, enligt vår påskaftonspredikant: "Se märkena efter slagen som jag fick ta emot på mina kinder för att återupprätta din vanställda gestalt efter min avbild." Påskens jubel dyker inte upp ur tomma intet. Det är verkligt. Han uppstod på riktigt. Vi smakar det i eukaristins bröd, gräddat i lidandets ugn och nyskapat på uppståndelsens morgon.

I andra läsningen ur Kolosserbrevet uppmanades vi att sträva efter det som finns därup­pe, efter Guds rike och föreningen med honom. En sådan strävan är självklar för den reli­giösa känslan. Men nu säger aposteln: "Ni har ju dött och lever ett osynligt liv med Kristus hos Gud". Påskens glädje kommer inte som ett allmänt glädjetillskott. Den själviska män­niskan måste dö, den som bara vill fortsätta som förut, även om den blir religiös.

Vakna, låt oss gå härifrån", säger vår predikant. "Fienden förde dig ut ur paradisets land. Jag vill återställa dig, inte i paradiset utan på den himmelska tronen".

Påsksekvensen före evangeliet uttrycker både den kosmiska dramatiken, hur död och liv gick i när­kamp, och de konkreta historiska spåren, huvudduken och bindlarna som läm­nats kvar i graven. Men också om priset för denna seger. "Kristus som själv var skuldlös gav sitt liv för oss alla." Samma påminnelse får vi i versen före evan­ge­liet. Hela påsktiden sjunger kyrkan om det slaktade lam­met. Inte för att förminska påsk­gläd­jen, utan för att be­vara oss i den. Det osyrade brödet är renhetens och sanningens osyrade bröd.

Därmed har vi nått påskbudskapet i evangelisten Johannes stillsamt genomtänkta va­riant, utan änglar, jordbävning och skräckslagna vakter som hans tre kollegor berättar om. Steg för steg beskriver han hur älsklingslärjungen, förmodligen han själv, kommer till tro. Han berättar små, men viktiga detaljer. De ser bindlarna och hu­vudduken, ordentligt hop­rullad på ett ställe för sig. De har gjort sitt. Om Johannes står det: "han såg och trodde". För Petrus tog det lite längre tid. Johan­nes berättar om det i ett senare kapitel.

Påskdagen fullbordar påskaftonen. Vår predikant påminner om keruberna som sattes att vakta ingången till paradiset. "Nu", säger han till till den befriade människan, "låter han keruberna falla ned för dig som inför en gud. Kerubtronen är beredd, bröllopskammaren är inredd, rätterna är tillagade, de himmelska boningarna är beredda, himmelriket har ställts i ordning." Så djupt steg han för att lyfta oss så högt.

Amen.