LÅNGFREDAGEN

Gudstjänsten till åminnelse av Herrens lidande

Jes 52:13-53:12 Heb 4:14-16;5:7-9 Joh 18:1-19:42

Det är över nu - men är det det?

Det är över nu. Så tänkte de. Människan har ställt Gud inför rätta och dömt honom. Dömt honom till döden. För att bli av med honom. Pilatus försöker stå emot, men viker sig till slut. Den döm­des egna anhängare är skingrade. De flesta svek. Dessutom var det ju så orimligt. En Gud som faller till marken, en domare som låter sig dömas. Egentligen är det anstötligt, en dårskap. Låt oss bli kvitt honom. - Varför är det inte över då? Det finns några tecken på att det inte är över. Tre vittnen.

Det första vittnet är människan själv, hon som vill göra sig kvitt detta med kors och förso­ning. "Mitt liv är ständigt i fara," inser hon i ärliga stunder. Det gäller inte bara sjukdo­mar och olyckor. Också i det jag råder över är jag ständigt i fara. Antingen sänker jag rib­ban och nöjer mig med att överleva, men upptäcker efter ett tag att jag håller på att förlora min värdighet, mig själv. Men tar jag nya tag, så klarar jag inte av det heller. Frestelserna tycks ju utan slut. Vore det inte bättre att ligga kvar under korset, än att bära det? Men jag är kallad att visa tålamod i motgångar. Jag irriteras ständigt på nå­gon, ofta bland de när­mas­te, eller på något. Eller upprörs av de stora syndarna. Antingen det är präster som svi­kit eller politiker som för oss ut på det sluttande planet. Och så alla dessa bekymmer. "Mitt liv är ständigt i fara."

Det andra vittnet på att det inte var över är evangelisten Johannes, som vi nyss lyss­nat till. Han berättar inte om en förlorare. Han berättar om någon som fullbordar sitt liv. Je­sus tas inte till fånga. Han låter sig tillfångatas. Det är knektarna som faller till marken när han går dem till mötes. Också Pi­la­tus är maktlös. Han får inget grepp om denne underlige fånge. Som hämnd på judarna låter han sätt upp ett anslag på korset: "Jesus från Nasa­ret, judarnas konung." Men också den triumfen tas ifrån honom. Herren ler, står det i Psal­taren, när furstarna gaddar sig samman mot hans smorde, och låter Pilatus förkunna san­ningen på alla kors genom hela historien.

Inte heller kläderna blir sönderskurna. I stället uppfylls skrifterna. Vi hörde det igår i när altaret kläddes av: "De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min kläd­nad." Inte ens soldaterna har framgång när de kommer för att krossa hans ben. Makten kom den gången för sent. Den korsfäste har redan av fri vilja överlämnat sin ande.

Det tredje vittnet om att det hela inte är över är hans mor. Hon står vid korset. Hon be­traktar sin son. Sitt döende barn. Vi hör inte ett ord från hennes mun. Tyst fortsätter hon att säga: Må det ske med mig efter ditt ord. Det finns ingenting i henne som tar tillbaka. Modern betraktar sin son. Kyrkan betraktar sin frälsare.

Det är vad kyrkan gör i denna liturgi. Kyrkan ser inte bara vad de såg som trodde att det var över. Kyrkan har fortsatt att betrakta. Hon ser sin egen delaktighet i det som hände honom. Hon ser att det var våra synder som rev sönder hans hud och lät spikarna tränga ge­nom hans kropp. Men kyrkan ser något mera, att det ur hans kropp rinner fram blod och vatten. Något nytt rinner fram som visar att mörkret inte får sista ordet. - Då finns det ju hopp också för den som förtvivlar.

Modern betraktar sin son och kyrkan sin frälsare. Först vilar hans kropp i sin moders famn. En liten tid senare vilar han i kyrkans innersta, konkret i hennes tabernakel. För vår och hela världens räddning.

I Marias efterföljd ber kyrkan, vår moder, i denna liturgi för hela den mänskliga famil­jen. Som Sonen sträckte ut sina armar för att försona allt, så omfamnar kyrkan i dagens stora förböner alla människor.

Därefter låter kyrkan oss uttrycka vår kärlek till Marias son, vår frälsare. Vi får falla på knä för korset och kyssa det. Det makten trodde var slutet har runnit in i och väckt kärle­ken till liv i våra hjärtan.

Kyrkan firar ingen mässa denna dag. Det vore en "dubblering". Vi får betrakta det blodiga offret, som sedan varje mässa aktualiserar på ett oblodigt sätt. Men vi får del av offrets frukt, o­död­lighetens läkemedel, hoppet om uppståndelsen.

Amen.