4 SÖNDAGEN I FASTAN

Luk 15:1-3,11-32

Frihet är det bästa ting...

Så skaldar biskop Tomas på 1400-talet. Men vad är frihet och varför är den så svår att hantera? Sonen som gick hemifrån, glad i hågen och stadd vid kassa, nyfiken på det bru­sande livet borta i främmande land, för honom slutade det ju i elände. Han slösade inte ba­ra bort sina pengar. Ordet förmögenhet, lat. substantia, står för hela hans liv. Han över­gav det land där han hade sin förankring. Synago­gan i närheten på­min­de om hans tillhö­righet till ett heligt folk. Templet påminde om hans rätt att frambära offer till den Gud som gjort honom helig. Han gav sig av till ett annat land. Ingen sann israelit ägnar sig åt svin­sköt­sel. När han tvingades umgås med svinen hade han ingenting kvar av sin värdighet. Men vi hör­de inte ens en varning ur faderns mun. Båda visste att so­nen hade laglig rätt till en del av arvet, men varför denna frihet? Måste människan hamna i elände in­nan hon för­står? Då kan det ju vara för sent. Varför har människan fått denna frihet?

Liknelsen beskriver inte bara en avgränsad judisk situation. Den ger en bild för hela männi­skosläktets och varje människas dilemma i hennes sökande efter den frihet som kan bli hennes förbannelse. I västvärlden lever vi i ett historiskt skede, där individens fri­het ligger högt, kanske allra högst, på den mänskliga värdeskalan. Ing­enting får hota eller inskränka den enskildes frihet att själv gestalta sitt liv. Men spåren är inte entydigt goda och nya problem växer fram. Samhället måste ta ställning till de allt vanligare frågorna kring religionsfriheten. Är det t.ex. rätt att i frihe­tens eller konstens namn kränka andras trosöver­tygelse? Ingen vill vrida klockan tillbaka till den tid då kyr­kan hade möjlighet att också med lagens hjälp påverka och begränsa den enskildes frihet. Evangeliet ställer den underliggande frågan vad frihet egentligen är.

Om yttre lydnad vore idealet borde ju den hemmavarande sonen vara föredömet, han som tjänat fadern "alla dessa år och aldrig överträtt något av faderns bud". Men man mås­te vara bra lomhörd för att inte uppfatta kari­katyren. Sur och grinig, snål och avund­sjuk, väg­rar han delta i festen. Han kallar den hemkomne inte ens för sin bror, utan "han, din son". Den lagly­dige har inte lärt sig det viktigas­te i lagen, kärleken, barmhärtigheten, ge­ne­rosi­te­ten.

Vad säger denna liknelse om friheten?

Ett första svar är detta. Varje syndare känner igen sig i den förlorade sonen, även om det inte behöver vara lika dramatiskt. Synd är missbrukad frihet. Lockelsen är den gamla vanliga, makt, njutning, sex, tomheter. Det slutar alltid i förlust. Teologerna säger att frihe­ten att välja det onda är den lägsta graden av frihet. Vägen tillbaka är pedago­giskt beskri­ven. Han kom till besinning. Ordagrant står det att han "kom till sig själv". Han insåg att han förlorat sin dyrbaraste gåva, sin frihet. Synden ledde till slaveri under främ­mande mak­ter. Nästa steg var att han bröt upp och gick hem till sin fader, tuggande på sin ånger­fulla be­kännelse. Faderns mot­tagande av honom ger en oöverträffad bild av vår Her­res Jesu Kris­ti Fader.

Men den hemmavarande sonen är lika viktig att spegla sig i. Det är lätt att ironi­sera över andras brist på generositet och broderskärlek. Han hade inte upp­täckt att allt det fa­dern ägde var hans. Hade han samma planer som sin bror, men väntade bara på faderns död? Varför är den laglydige ofta så dömande? Låg hans lagtrohet bara på ytan?

Den helige Johannes Cassianus läser liknelsen på ett andligt sätt. Han ser i liknelsen tre olika sätt att leva, tre olika steg på människans väg till den riktiga friheten. Han ser i liknelsen en "slav", en "daglönare" och en "son". Det som skiljer dem åt är att de har olika drivkrafter för att göra det go­da.

Slav i andlig mening - det är den förlorade sonen när han kommer till besinning. Han är rädd för att gå under. Han bryter upp av rädsla för att hungra ihjäl. Han jämför sina vill­kor med tjänarnas hemma hos fadern på gården. De har ju åtminstone mat och trygga livsvillkor. Så kan det börja. En människa inser att hennes sätt att leva är på väg att sluta i förödelse. Det är ing­en "fin" motivering för att ändra kurs, men det är ett första steg.

Tjänare i andlig mening - det är vad texten kallar "daglönare", i första hand de anställ­da på går­den. De gör det goda för att få lön. Men det var också så den hemmavarande sonen levde. Han levde egentligen under sin nivå. Han lydde faderns bud för att få sin lön och så småningom sitt arv.

Många troende lever som han. De försöker följa buden och aktar sig för att begå allvar­liga synder. Men drivkraften är hoppet om lön. De vill kännas igen som "goda kristna och katoliker". Men när ingen ser dem går de på farlig mark, ty lusten att synda finns kvar. De har ofta svårt med barmhärtighet och generositet. De är snara att döma. De är inte fria. Nå­got saknas.

Son i andlig mening - det är vad som skymtar fram i faderns ord till den hemmavaran­de sonen: "allt mitt är ditt". Son eller dotter i andlig mening är den som förstått att Faderns sinnelag och hjärta är hans sanna liv och frihet. En sådan son gör det goda för dess egen skull, inte av rädsla eller i hopp om lön. De vill det goda. De älskar att göra det buden krä­ver. Det goda har flyt­tat in i hjärtat, och då behövs inga yttre kontrollanter. Så be­skriver den helige Benedictus den broder som blivit ödmjuk. Han gör det goda inte längre av räds­la, utan av kärlek till Kristus. Det goda har blivit en vana och dygden en lust.

Därmed har Cassianus också antytt vad frihet är. Fri är den som gör det goda för dess egen skull. Fri är den som älskar det goda och därför har sin lust och glädje i det.

Den mänskliga "friheten att välja" är en första förutsättning. Men egentligen bara en bör­jan på den frihet evangeliet erbjuder. Mycken möda har krävts och krävs för att undan­röja yttre hinder för människans s.k. fri- och rättigheter. Men som bekant är sådana "frihe­ter" dels förenade med skyldigheter, dels lämnas frågan obesvarad vad människan skall göra med sin frihet.

När Cassianus talar om frihet som viljan och lusten att göra det goda anar vi originalet, Kristus, den sanna människan, som säger: "Min mat, min lust, är att göra hans vilja som har sänt mig". När fadern i liknelsen säger till sin äldste son, "allt mitt är ditt", så skymtar Jesu förhållande till sin Fader fram. "Allt vad Fadern har är mitt." Han är inte bara vårt före­döme. Han ger oss del av sina rikedomar, också sin frihet. Aposteln säger: "Kristus har blivit vår frihet".

Därför har vi fått vår mänskliga frihet, för att bli delaktiga av Sonens frihet. "Om Sonen befriar er blir ni verkligen fria."

Må syndaren vända om. Må den högmodige få sina ögon öppnade. Ty alla är kallade att ta sin fulla frihet i besittning, den frihet som vår Herre vill göra oss delaktiga av.

Amen.