TREDJE SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Neh 8:2-4a,5-6,8-10 1 Kor 12:12-14,27 Luk 1:1-4;4:14-21

Idag

Inte bara evangelisten Johannes, utan också Lukas har en prolog till sitt evangelium. Men kortare och av ett helt annat slag. Det är en enda lång mening, konstfullt formulerad efter samtida litterära förebilder. Lukas hörde inte till de tolv apostlarna, utan till gene­ra­tionen efter. Därför har han grundligt fått efterforska och fråga ut dem som varit ögonvitt­nen. Han riktar sitt evangelium till en man vid namn Theofilos - också Apostlagärningarna av samme Lukas är adresserad till honom - sannolikt en förnäm person. Lukas kallar honom "högt ärade Teofi­los". Namnet betyder Guds vän. Därmed är evangeliet riktat till alla som vill vara Guds vänner.

Kring jul har vi lyssnat till de tre första kapitlen ur Lukas evangelium och under detta årets gröna söndagar skall vi följa samma evangelium. Idag hör vi hur Jesus träder fram på den offentliga scenen, närmare bestämt synagogan i Nasaret. Där hade han växt upp och alla kände honom som Marias och Josefs son. På sabbaten går han till synago­gan som han brukade. Gudstjänsten inleddes med den judiska 'trosbekännelsen' ur femte Mosebo­ken: "Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren din Gud...". Man läste så ur Mose lag, kapitel för kapitel. Därefter följde en profettext, som se­dan kommenteras av någon av de närvarande. Det hörde till den judiske mannens ansvar och rät­tighet. Det var alltså ingenting uppseendeväc­kan­de att Jesus stod upp för att läsa. Inte heller att han sedan satte sig ner och själv tog till orda. Han har redan talat i Kafarna­um och ryktet har spritt sig. Den man som de sett växa upp ibland dem - vad kan han ha att säga? Spänningen är stor och alla spetsar öronen. Men det han säger hade ingen vän­tat sig. När han läst om den utlovade Messias säger han: "Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig".

Innehållet i den kända profetian, glädjebudet till de fattiga, betryckta och de blinda, bor­de ha väckt glädje och förväntan. Den första reaktionen är positiv. Alla prisar honom och häpnar över de ljuvliga orden ur hans mun. Men sedan slår det om. "Är det inte Josefs son?" Skulle han vara den som upprättade Davids tron och befriade dem från förtrycket? Själv säger han: "Ingen profet blir erkänd i sin hemstad." Det blir för närgånget. Konfronta­tionen slutar med att de driver ut honom och han fortsätter sin väg.

Är det så olikt situationen här och nu, bortsett från att det nog inte blir så dramatiskt här? Vi lyssnar till samma evangelium. Hur många tror sig inte redan "kunna" det där med Jesus? Liksom Nasarets invånare trodde sig veta vem denne Jesus var. Sådana domar i förväg är som vaxproppar i öronen. Vi hör utan att höra. Vi tror oss veta. Men att evangeli­et skulle ha kraft att befria och förvandla våra liv idag? Kan ett ord äga en sådan kraft? Men det var vad han sade: "I dag har detta skriftställe gått i uppfyllel­se inför er som hör mig." Då som nu ställs den som lyssnar inför ett val, att lyssna eller att redan tro sig veta.

Just detta ord har bevarats av kyrkan, och inte bara i själva evangelietexten. Ordet "i­dag" möter i en rad liturgiska texter. Det är i själva verket liturgins nyckelord. Ty i kyrkans liturgi lyssnar vi inte till ord som bara uttalats en gång i det förflutna. I liturgin sker något i nuet. Det förgångna blir närvarande. åminnelse blir presens. Vi fick det beskrivet i dagens första läsning, när Esra och Nehemja, efter återkomsten från fångenskapen i Babel, sam­lar folket och föreläser ur Mose lag. Det händer något med dem som lyssnar. De förvand­las från en skara individer till ett folk, till Guds folk. Gud ingår på nytt förbund med dem och gör dem till sitt folk. Vi ser det i folkets reaktioner. Redan när lagbo­ken öpp­nas reser sig folket i vördnad för Guds ord. Esra lovar Gud och folket svarar "A­men, A­men", med upp­sträckta händer. De faller ner och tillber med ansiktet mot jor­den. Det är liturgi och guds­tjänst med kropp och själ, i ande och sanning.

Vi känner igen det i kyrkans liturgi. När evangeliet läses reser sig församlingen. Det är inte bara i vördnad för en helig text. Det är Herren som talar till sitt folk och där­med gör det till sin församling. Församlingen svarar: "Ära vare dig, Herre. Lovad vare du, Kristus." Evangeliets Herre vördas med rökelse. Evangelieboken kysses. Herden kallar på sin hjord. Fåren kän­ner igen hans röst. Det är liturgins "idag". Herrens närvaro mitt ibland oss. Den upp­stånd­nes löfte, "jag är med er alla dagar intill tiden ände", går i uppfyllelse varje gång vi firar li­turgi. Särskilt på Herrens dag, söndagen, åminnelsen av hans upp­ståndelse.

Därmed borde vi drabbas av samma elektriska stöt idag som den gången i Nasaret. Da­gens evangelium, förkunnat av någon som vi kanske känner väl, skulle det vara uppfyl­lelsen av det profeterna lovat? Skulle det vara ett ord till fall eller upprättelse? Är det inte en prästerlig överdrift, tänker den halvsovande? Måste vi inte tona ner det till något rimli­gare? - Gud gör det inte lätt för oss - om jag nu får tala som en dåre. Hade det inte varit bättre med lite blixt och dunder, med något häftigare än att någon läser skrivna ord? Den som redan tror sig veta hur Gud skall gå till väga är redan "rik" eller sysslar med annat. Den som är fångad av det skapade, den som inte vill se att han gått vilse i själv­upptagen­hetens mörker. Profeten riktade sig till de fattiga, de förtryckta och de blinda. De ödmjuka ibland dem hör vad rösten talar om. Och gläder sig. Men bara den fattige och den som lider brist, inte den som redan har. Den fångne anar sin befrielse. Den som inte redan "vet" vilken väg han skall gå. Den som anat att "egenviljan" för in i ett fängelse. De blinda spär­rar upp ögonen - de som för­stått att de inte själva ser klart och därför behöver ljus och ö­gonsalva.

Kyrkans liturgi är inte bara en ordets gudstjänst. Liturgin vid altaret sker också i pre­sens. Prästen berättar inte vad Jesus sade när måltiden instiftades. Han säger inte 'detta var Kristi kropp', ännu mindre 'detta bröd sym­boliserar hans kropp'. Prästen gör Kristus närvarande och tar hans ord i sin mun: "detta är min kropp, detta är mitt blod". Förbundet förnyas och församlingen bekräftar offrets närvaro "idag": "din död förkunnar vi, Her­re, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du åter­kommer i härlighet". Det som alla skrif­terna och de många offren pekat fram emot. Det "idag" som är liturgins hemlighet och som Esra och Nehemja uttryckte så: "Denna dag är helgad åt Herren, er Gud. Sörj inte och gråt inte. Var inte bedrövade, ty fröjd i Herren är er starkhet".

Detta "idag" upphör inte när mässan är slut. Det fortsätter in i varje situation och i varje ögonblick. Det ljuder i klostrets dagliga liturgi, "idag om ni får höra hans röst, så förhärda inte era hjärtan". För den som blir stilla inför Herrens ord sker samma förvandling. Den Herre vi läser om blir närvarande "i era öron", som det bokstavligen betyder. I varje ögon­blick, så länge vi inte medvetet somnar in eller vänder oss bort. Den som förstått detta sörjer över de gånger han varit frånvarande eller förblindas av annat. Redan sorgen är salig.

Tron säger att Herren söker oss ständigt. I varje situation. "Hans nåd varar i evighet." Men - och det är själva evan­geliet - att Herren är här för att han vill oss väl, i djupaste me­ning. Hans kärlek är ett stän­digt "idag", som vill förvandla all tid till Guds "idag". Och där­med föregripa det vi kallar evigheten.

Amen.