ANDRA SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jes 62:1-5 1 Kor 12:4-11 Joh 2:1-11

Bröllopet

Det var bröllop i Kana i Galileen. Hela byn var säkert på benen. Festen pågick under flera da­gar, kanske en hel vecka. Men den beskrivning som evangelisten Johannes ger är för­vån­ande. Vi får knappast veta något om brudparet, och bruden, hon nämns inte alls. Någ­ra har sett det som en liknelse utan historisk bakgrund. Mot det talar att den ändå in­nehåller tydliga historiska namn och data.

Vi får höra att Jesu mor var där. Också Jesus själv och hans lärjungar var inbjud­na. Så berättas det hur vinet håller på att ta slut och hur Jesus på ett märkligt sätt förhind­rar en hotande skandal genom att förvandla en stor mängd vatten till vin. Evangelisten kal­lar vinundret ett tecken. Han säger att Jesu härlighet uppenbaras och att hans lärjungar trod­de på ho­nom. Evangelisten vill berätta om något som övergår en vanlig familjehög­tid. Vi mås­te se händelsen i ljuset av hela Johannesevangeliet.

Vattnet fylls i stora stenkärl. Johannes nämner att vatten i sådana kärl användes till ju­darnas reningsceremonier. Detta vatten förvandlas till vin. Det som dittills gällt i judisk tro och praxis ersätts med något nytt. Vi anar den återkommande utmaningen till judarna som Jesu framträdande innebar. Johannes berättar om flera sådana tecken, fem tusen mättas i ök­nen, en blindfödd botas, Lasaros uppväcks från de döda. Det är inte märkliga sensa­tioner för sin egen skull. Alla väcker frågan vem han är som utför dessa tecken. Vem är han som vågar både anknyta till det gamla och ändå peka mot något nytt? Konfronta­tionen med judarna blir ound­viklig. Dessa avvisar honom. Lärjungarna tror på honom. Johannes säger i slutet av sitt evangelium att tecknen är oss givna för att vi skall tro att Jesus är Mes­sias, Guds son, och för att vi genom att tro skall ha liv i hans namn.

Det andra som väcker frågor är Marias roll. Hon nämns inte vid namn, utan kallas Jesu mor. Det är hon som gör Jesus uppmärksam på att vinet har tagit slut. Hon tycks få ett av­visande svar på sin vädjan. "Låt mig vara, kvinna." Vi känner igen det hos de andra evan­gelisterna när Maria och Jesu släktingar vid ett tillfälle söker honom. Då får de svaret: "Den som gör min himmelske Faders vilja är min bror, min syster och min mor." Nu handlar det om något som övergår familjebanden. Bröllopet i Kana handlar om något mera än ett van­ligt bröllop.

Min stund har inte kommit än", fortsätter Jesus. I förstone kunde man tro att det syftar på den korta tiden till dess att vattnet förvandlades. Men Jesu "stund" är för Jo­han­nes hans död och uppståndelse, den "stund då han skall lämna världen och gå till Fadern". Hän­delsen i Kana pekar fram mot den avgörande "stunden" i Jesu liv. Och vid den stunden är Maria med igen. Hon och den lärjunge som Jesus älskade - vi vet att det var Johannes - står båda vid korset och hon tar emot uppdraget att bli hans och därmed alla lärjungars moder.

Vi ser henne också i bibelns sista bok, Johannes Uppenbarelse, men nu i en helt annan "stund". Aposteln ser in bakom tidens och rummets slöjor. Han ser en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Det är det nya Guds­folkets moder, den nya Eva, som föder sitt barn, ett barn som hotas av den stora draken. De står mitt i tillvarons innersta och slutliga kamp. Johannes ser att mak­ten finns hos Gud och hos hans Smorde, men också hos dem som håller Guds bud och har beseg­rat draken genom Lammets blod.

Denna kvinna i den yttersta tiden pekar i sin tur tillbaka till tidens begynnelse. Eva fick löftet att hennes säd skul­le krossa or­mens huvud. Nu uppträder hon vid bröllopet i Kana, vid upptakten till sin Sons framträdande på den jordiska sce­nen. Hon är med vid korset och hon är med i slutstri­den. Hon är Messias', kyrkans och alla troendes moder.

Vid korset berättar samme Johannes att blod och vatten rinner fram ur Jesu sida. Det är hans sätt att berätta att kyrkan framgår ur Jesu fullbordade offer på korset, en antydan om dopet som föder på nytt och det eukaristiska blodet som renar och förnyar. I Gamla Testa­mentet kallas vi­net ibland för vindruvans blod. Vinet vid bröllopet i Kana rymmer därför sannolikt en antydan om det eukaristiska vinet. I tidiga bilder har vinundret i Ka­na ibland framställts tillsammans med brödundret i öknen. Båda undren vittnar om ett oförklarligt överflöd. I öknen blir det tolv korgar över. I Kana handlar det om ett överflöd av vin. Redan psalm 23 talade om bägaren som är fylld till brädden. Det berättas om en man som spydigt frågade kyrkofadern Hieronymus om gästerna vid bröllopet i Kana drack upp allt vinet. "Nej", svarade Hierony­mus, "det dricker vi alla av fortfarande".

Redan i Kana skymtar vi Kyrkan och de överflödande gåvor som hon skall för­medla. Det Nya Förbundets kalk är fylld av det vin som förvandlats till Kristi blod, det blod som renar från synden och fyller oss med glädje och hopp.

Från Kana, via Golgota till slutmålet. Maria spelar en diskret, men för oss avgörande roll. Hon förmedlar människors nöd till sin Son och Sonens nåd till sina barn.

Både förfluten och kommande tid blir i varje mässa nutid. Vi påminns om det när prästen lyfter hostian och säger: "Se Guds lamm som borttager världens synder. Saliga de som är kallade till Lam­mets (bröllops)måltid." Kyrkans eukaristi föregriper det slutliga bröllopet.

Maria ger också ett råd till tjänarna: "Gör det han säger åt er". Det har givit henne titeln: "De goda rådens moder". Och tjänarna följer hennes råd. De fyller krukorna ända till bräd­den. Inte bara till hälften eller till 95 procent, utan "till brädden". Den helige Bernhard säger att den 6:e krukan, fylld till brädden, är den o­de­lade lydnaden. Det står i Benedictus regel att lydnaden inte får ske ängsligt, inte söligt, inte ljumt eller knotande, utan med glädje. He­la regeln kulminerar i kapitlet om den goda ivern, som bröderna skall öva med glödande kärlek. De skall inte bara nödtorftigt tolerera varan­d­ra, utan överträffa varandra i ömsesidig aktning och överbjuda varandra i inbördes lyd­nad. Johannes Cassianus lär oss att vi inte bara skall avvisa lasterna och öva dygder­na. Vi måste hata lasten och älska dygden. Det är då förvandlingen sker och korset förvandlas till ett milt ok. Först då lämnar vi lagen och tar del av nåden. Vi får dricka vin i stället för vatten. Hjärtat vidgar sig och vi kan löpa vida­re i kärlekens outsägliga söt­ma. När vi ingenting föredrar framför kärleken till Kristus, ock­så i hans minsta brö­der på Haiti eller i våra fiender.

Bröllopet full­bordas. Redan pro­feten sade det: "Som brudgummen gläds åt sin brud, så skall din Gud glädjas över dig".

Amen