ANDRA SÖNDAGEN EFTER JUL

Syr 24:1-2,8-12 Ef 1:3-6,15-18 Joh 1:1-1

Alltings prolog

Vi har hört den fjärde evangelistens inledning till sitt evangelium, den s.k. Johannespro­lo­gen. Evangelisten Markus inleder sitt korta evangelium med en enda vers: "Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son." Därefter börjar han berätta om Johannes Döpa­ren. Matteus, som står först bland de fyra evangelisterna, inleder med en släkttavla från Ab­raham till Jesus. Kort berättar han sedan om Jesu födelse ur Josefs perspektiv. Evan­ge­listen Lukas berättar utförligast om både Döparens och Jesu födelse, det vi hörde under julnatten. Men alla tre börjar i historien, i tiden och rummet.

Johannes flyger högre och ser längre. Han inleder med samma ord som möter i bibelns första bok, "i begynnelsen". Han börjar före historien, före själva skapelsen, före Big bang, innan något hade blivit till. Hans första arton verser kan avlyssnas som en ouvertyr, en inled­ning till det som följer, en ouvertyr som både föregriper och sammanfattar. Prologen ger läsa­ren en nyckel för att kunna öppna dör­ren till evangeliet. En nyckel som öppnar för det evangeliet vill ge, tro. Redan förelöpa­ren Johannes har detta som avsikt: "så att alla skulle kom­ma till tro genom honom." Må vi be, som aposteln gjorde, om "vishetens och uppenbarelsens ande", om ljus för vårt inre öga.

Först i slutet av prologen hör vi Jesu Kristi namn. Fram till dess talar Johannes om Or­det, på grekiska Logos. Exegeterna är osäkra om var han hämtat detta begrepp. Kanske är det en syntes mellan semitiskt och grekiskt. "I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud och Ordet var Gud." I den fjortonde versen skall han säga att detta Ord blivit män­niska. Men det fanns redan i begynnelsen. Barnet i krubban, Jesus från Nasaret, fanns av evighet. Det var inte identiskt med Fadern. Det fanns "hos Gud". Men det var av samma väsen som sin Fader. "Det var Gud." Kyrkan har senare preciserat det som den andra personen i den helige Treenigheten. Teologin talar om Kristi preexistens.

Det ord som blir människa för att rädda människan kommer inte som en främling. Han kommer till sitt eget, ty allting har blivit till genom detta Ord. I fonden hör vi orden från ska­pelseberättelsen: "Gud sade. Och det blev så." Gud talade ur sig själv med sitt eget Ord och allt blev till. Det är detta ord som vi tillber i krubban, källan till allt liv och allt ljus. "Hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus," sjunger psalmisten. Innan evangelisten talar om människoblivandet ger han denna bakgrund. Det är skaparordet som sänds ut för att fräl­sa. Frälsaren kommer till sitt eget. Det som händer i Betlehem har kosmisk bak­grund och betydelse. Allt kommer från Gud och allt har sitt mål i Gud. Aposteln Paulus säger om den osynlige Gudens avbild: "Allt är skapat genom honom och till honom." Jesus kommer till sitt eget, till den skapelse och den människa som fått sitt liv genom honom. Avbilden finns redan där, om än i dunkel. Något i män­niskan kän­ner igen rösten. Därför kan han inför Pilatus säga: "Den som hör till san­ningen lyssnar till min röst." Hela skapelsen suckar efter förlossning. Den insikt och aning som människan har, längtar efter fullbordan. "Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen." Evangelisten Johannes måste själv ha förundrats över de ord som flöt fram ur hans penna.

Samtidigt hör man en smärtsam grundton redan i prologen, ett dovt omkväde: "hans eg­na tog inte mot honom". I Johannes evangelium är konfrontationen mellan Jesus och ju­darna beskriven som skarpast. Redan i prologen hör vi det som skulle bli rop om korsfäs­telse. Men den gåtfulla frågan, hur detta var möjligt, gäller inte bara judarna utan varje folk och varje människa, inte minst vår egen tid, där så många tycks blivit tondöva för sanning­en. Varför hör vi inte? Varför föredrar vi mörkret framför ljuset? Betyder det att mörkret segrar?

Redan i femte versen ger Johannes evangeliets svar: "Mörkret har inte övervunnit lju­set". Det är denne evangelist som talat tydligare än någon annan om ljuset. Det tycks lysa som star­kast i mörkret.

Ordet blev människa och vi såg hans härlighet." Det är kyrkans gemensamma tro, byggd på apostlarnas vittnesbörd. Men vad för slags härlighet handlar det om? Johannes vittnar om en härlighet som lyser i det svagaste av allt, ett nyfött barn. Härligheten vilar i en krub­ba av trä och skall sluta på ett kors av trä. Visserligen berättar han också om en "be­gripli­gare" härlighet. Redan vid det första undret i Kana "ser" lärjungarna denna härlighet. Men under resans gång förtätas härlighe­ten till något som i våra ögon först måste uppfat­tas som mörker. När Jesus ger lärjungarna sitt testa­mente vid den sista måltiden precise­rar han: "Fader, stunden har kommit. Förhärliga din son, så att Sonen kan för­härliga dig. Jag har förhärligat dig här på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utfö­ra. Förhärliga nu mig hos dig, Fader, med den härl­ighet jag hade hos dig innan världen var till." Prologen talar om den härlighet som börjar redan på korset.

Man kan fråga sig om inte Johannes skrev prologen sist av allt. Den innehåller ju allt. I kyrkans tidigare mässordning lästes prologen som avslutning i varje mässa. Antingen den läses eller inte, så firas den i varje eukaristi. Den gör all tid närvarande. Den samman­fattar det ofattbara, att inte ens det djupaste mörkret har övervunnit ljuset. Tvärtom – det var det­ta ljus som bodde och bor ibland oss. Och inte bara i små doser. "Av hans fullhet har vi al­la fått del, med nåd och åter nåd."

Amen.