"Inför änglarna vill jag lovsjunga dig"

om att bedja psalmerna så att vår själ är samstämd med vår röst.

Bjärka-Säby 12/9 2009

Inledning

När vi fick en ny bibelöversättning genom Bibel 2000 var det många sekulära röster som särskilt uttryckte sin förundran över Psaltaren. De gav inte bara språkdräkten högt betyg. De var också fascinerade över själva texterna. Detta är stor litteratur och poesi på högsta nivå. Psaltaren recenserades och kommenterades.

När jag läste dessa kommentarer märkte jag en egendomlig reaktion hos mig själv. Jag upplevde det som ett slags intrång, som om någon steg in i mitt hus, såg sig om, och gick sin väg, för att sedan berätta för offentligheten om sina intryck. Det är pinsamt att erkänna detta, som om Psaltaren var munkens privata egendom, men så var det. Plötsligt var mitt eget livsrum intressant.

Psaltaren är ju munkens dagliga bröd. Det är den luft vi andas. Hur beskriver man luften? Det är både för nära och för stort. Kyrkofäderna finner hela den kristna tron i Psaltaren. Det mesta är redan sagt, både exegetiskt, kyrkligt och existentiellt. Exege­terna under min studietid, åtminstone de i Uppsala, talade om Psaltaren som kultsånger, framvuxna i templet. Några hade läst den norske exegeten Sigmund Mowinkel, Offersang och sangoffer (1951). Inte så lite i opposition till den liberala exegetiken, som mest såg Psaltaren som de frommas personliga och privata böner. Uppsalaexegetiken gav draghjälp åt den då begynnande tidegärdsrörelsen, som ville be psaltaren tillsammans och under liturgiska former. Idag tycks den exegetiska pendeln ha svängt tillbaka på nytt, åtminstone i Tyskland, och man ser de flesta psalmerna som enskildas böner. "Sanningen ligger nog mitt emellan dessa ytterligheter. Vissa psalmer tillkom för kulten, andra inom det enskilda fromhetslivet." (Anders Ekenberg) Och hur skulle psaltaren kunna begränsas? Den inne­håller, enligt Thomas Merton, allt som är av betydelse i världshistorien.

Varje tid har läst in sina problem och sina förhoppningar i Psaltaren. Från min ungdom kommer jag ihåg de parafraserande sångerna, som byggde på Psaltaren, ofta i romantisk form. År 1959 kom Thomas Mertons "Bröd i ödemarken" på svenska. C.S. Lewis har skrivit en läsvärd psaltarkommentar, "Reflections on the Psalms" (1961). 1969 hade den politiska pendeln svängt till vänster och Ernesto Cardenal, tidigare novis hos Merton, skrev sina "Latiname­rikanska psalmer". 1997 kom Anders Piltz: "Spår i djupet", vars psaltar­medita­tioner gjordes för radio.

Ett tecken på att varken den historiskt arbetande exegetiken eller en mera existentiell utläggning kan fånga Psaltarens djup är intresset för hur kyrkofäderna har läst Psaltaren. Den tyska monastiska tidskriften Erbe und Auftrag hade för något år sedan ett temanum­mer om Psaltaren, där också fäderna kom till tals. Abbedissan i benediktinklostret Marien­donk i Tyskland, fadderkloster till systrarna i Mariavall, moder Christiana Reemts, skrev 2000: "Die Psalmen bei den Kirchenvätern". Rent teologiskt måste man se det som en korrigering av den nästan judaiserande läsningen av Psaltaren, som man möter inte minst bland tyska exegeter. Oftast mycket läsvärda och informativa, men de tycks mig så fascinerade av hur judarna läst och bett psalmerna, att de inte har något intresse för hur den tidiga kyrkan läste dem. Rimligen spelar också de komplikationer in, som, inte minst i Tyskland, påverkar hur dekristna läser det första förbundets skrifter.

Vår förre påve Johannes Paulus II kommenterade de laudespsalmer som möter i den katolska tidegärden och hänvisade till kyrkofäderna som en viktig tolkningsnyckel. (Svensk övers.: "I gryningen söker jag dig", 2004.) Anders Ekenberg gav år 2007 en kurs på Newmaninstitutet i Uppsala om "Psaltaren i bibeln, kyrkan och kulturen", där han gav rejält utrymme åt den patristiska läsningen.

Den som vill ha en både traditionell och aktuell översikt över hur kyrkan ser på bed­jandet av tidegärden hänvisas till de inledningar som finns i de flesta tidegärdsutgåvor . Andra Vatikankonciliet genomförde en grundlig reform av tidegärden. Konciliefäderna inleder med att säga: "När det nya och eviga förbundets överstepräst, Kristus Jesus, antog människonatur, förde han till sin landsflykt här på jorden med sig den lovsång som i de himmelska boningarna ljuder i all evighet... Denna prästerliga uppgift fortsätter han genom sin kyrka, som oavlåtligen lovar Herren och bär fram förbön för hela världens frälsning inte endast genom att fira eukaristin utan även på andra sätt, i synnerhet genom att be tide­gärden." (Dekretet om Liturgin, 83) Den Allmänna introduktionen till Kyrkans Dagliga Bön är fortfarande värd att läsa. (Enligt uppgift är KDB på väg att ges ut i pocketupplaga)

Till de ekumeniska framstegen hör utan tvekan det växande intresset för tidegärden i traditioner som inte tidigare praktiserat denna form av bön.

Vad har då en munk att säga som inte redan är sagt?

Jag väljer att först helt enkelt kommentera två psalmer, 110 och 18, den första med trosmässig accent, den andra med moralisk. Därefter skall jag använda den vägledning som den helige Benedictus regel för att be psalmerna och avsluta med hur Johannes Cassianus gör bedjaren själv till psalmernas författare.

Psalm 110

(Delvis bygger jag här på den nämnda kursen av Anders Ekenberg)

Denna psalm, som brukar sjungas vid söndagens vesper, förutom vid fester och högtider, har den största betydelse i Nya Testamentet och fornkyrkan. Jämte psalm 118 är det den flitigast citerade i NT. På flera ställen är grundtexten dunkel och svårtolkad. Trots det har den spelat en stor roll.

Enligt Helmer Ringgren, som utgett en exegetisk standardutläggning på svenska (första delen Psaltaren 1-41, Uppsala 1987), är det en s.k. kungapsalm som beskriver hur en präst eller profet förkunnar den israelitiske konungens makt, när denna introniserades på sin tron. Konungens makt fullbordar det välde som kung David hade lagt grunden till. Kungen ses, genom en tänkt adoption, som en gudason, en sakral präst i Melkisedeks efterföljd, en messiansk gestalt.

Vi känner till hur Jesus i Matteus 22:41-46 komplicerar förståelsen av denna psalm för fariséerna, genom att fråga vems son Messias är. När de aningslöst svarar att han är Davids son, ställer Jesus en fråga med hänvisning till denna psalm: "Hur kan då David på Andens ingivelse kalla honom herre och säga: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender under dina fötter." Augustinus konstaterar i sin utläggning att de kristna har samma tro som judarna, att Messias förvisso är Davids son. (Jfr Rom 1:3; 2 Tim 2:8) Men, frågar Augustinus, hur kan han då kalla honom "Herre"? Hans svar är att han är Davids son som människa, men samtidigt är han Guds eviga ord. Som Marias son är han av Davids stam, men den hon födde hade namnet Emmanuel, Gud med oss. Därmed är hans också Davids härskare och Herre. Augustinus ser hela frälsningen skymta fram - Guds Ord blir människa, Davids son, och denna människa dör, uppstår och intar platsen på högra sidan av Guds tron. Fienderna läggs under hans fötter. Biskopen av Hippo ser framför sig kyrkans framväxt, den kyrka som utgått från Sion, "Din kungaspira sträcker Herren ut från Sion: härska nu bland dina fiender!" Det han ser är det efterkonstantinska segertåget. Fienderna är hedningar, judar, irrlärare, falska bröder. Chrysostomos frågar: "Ser du inte dessa bevis på Kristi "kraft"? Paradiset öppnas på nytt, rövaren återvänder till sitt fädernesland, den förödmjukade mänskliga naturen stiger upp till himlen tillsammans med Kristus. Syndare, tullindrivare, tältmakare täpper till munnen på filosofer och retorer, kyrkor växer upp över hela jorden, körer av jungfrur förenas med munkarnas körer, och inte bara städerna utan också öknarna fylls av fromhet. Överallt på jorden uppträder generationer av martyrer och bekännare (...) människor som tidigare varit som skräckinjagande vilddjur tävlar med änglarna och efterliknar deras liv. Det var allt sådant som profeten såg när han sade "Villigt samlas ditt folk idag då makten blir din." (Ekenbergs översättning)

Vers 3 tolkar Augustinus eskatologiskt, som den dag då det inte finns några fiender mer. Men den andra delen av denna vers, "som dagg ur gryningens sköte" (LXX, den första övrsättningen av GT till grekiska, som de första kristna läste, översätter: "ur mitt sköte har jag fött dig före morgonstjärnan"), kom att spela en avgörande roll i den kristologiska striden på 300-talet. Augustinus ser uttrycket "före morgonstjärnan" som syftande både på Sonens eviga födelse och på hans födelse i tiden. De flesta kyrkofäderna ser den som ett belägg för tron att Guds Son från början inte är en mänsklig, skapad varelse utan är "född av Fadern före all tid", som trosbekännelsen senare skulle uttrycka det. Prästen Arius hade ca. 310 hävdat att Kristus inte - före sitt jordeliv - var Gud i ordets egentliga mening. Han var fullkomligt unik men skapad av Gud, och "det fanns en tid då han inte fanns".

Mot detta sätter Athanasios och de andra anti-arianska teologerna bland annat Psalm 110:3. Sonen kan inte tänkas som en skapad överjordisk varelse som trätt fram som människa, utan Sonen är från all evighet fullt ut Gud själv, "född" av Fadern. Denna "födelse" har ägt rum "före morgonstjärnan", dvs. "före all tid", som vi bekänner det i trosbekännelsen. För 300-talets kyrkofäder var det avgörande ting som stod på spel - ingenting mindre än möjligheten för människan att bli frälst. Om Kristus inte är fullt ut Gud - så uttryckte sig särskilt Athanasios - är varje tanke på frälsning en ren illusion. Ty frälsningen innebär inte bara en minskning av människans elände eller ett utplånande av hennes skuld; frälsningen innebär att människan blir "delaktig av gudomlig natur" (2 Pet 1:4). Men ingen annan är Gud själv kan göra människan delaktig av gudomlig natur, dvs. dela Guds eget liv.

Ps 110 med sitt tal om "födelse" försåg alltså fornkyrkan med ett begrepp varigenom den kunde formulera sin tro på Kristus. Denna syn finns hos Origenes, Athanasios, Chrysostomos, Hieronymus, Augustinus och många andra. "Ur mitt sköte", skriver Hieronymus, "betyder 'ur mitt väsen'. Det är det enda möjliga sättet att antyda faderskapet. Han använder sig av mänskliga ord. Den som bygger eller skapar något säger 'Med min hand', fadern säger 'Ur mitt sköte'. 'Före morgonstjärnan' betyder före allt skapat."

Augustinus ser i Psalmen också en antydan om Jesu jordiska födelse. "Före morgonstjärnan" betyder då "Före gryningen", dvs. före gryningen till Jesus födelses dag. Men huvudlinjen i fornkyrkan knyter den till det mer än mänskliga hos Jesus. Här finns, enligt Anders Ekenberg, en överensstämmelse mellan hur psalmen tolkats redan av de allra första kristna i Palestina (Matt 22) och hur den tolkas av 300-talets kyrkofäder och teologer.

Bara några ord om de återstående verserna enligt Augustinus.

v. 4 Gud har förbjudit människan att begå ed, men det är för att det kan fresta henne till mened. Gud är fri att använda ed, eftersom han hänvisar till sig själv, som är sanningen. Att Gud kan "ångra sig" , vilket han här inte skall göra, ligger på en annan nivå än den mänskliga. När det står att Gud ångrar sig, då är det för människans skull, när han gör något som är oväntat för människan.

v. 5-6 Augustinus läser orden om kungarna som skall krossas i ljuset av Matt 21:42-44. Arrendatorerna, som inte ville erkänna vingårdsägarans rättmätiga anspråk, och därför av Jesus jämförs med husbyggarna som ratar hörnstenen (en tolkning av Ps 118) faller därför och krossas under den sten de ratar.

v. 7 Bäcken vid vägen, läser Augustinus som enbild för den mänskliga förgänglighe­ten. Bäckar samlar upp regnvattnet och rinner ut i havet. Människan föds, lever, dör. Kristus drack ur denna bäck, föddes, levde och dog, men uppstod och "lyfte huvudet högt".

Psalm 110 blir därmed en profetia om hela frälsningsverket. Det är inte underligt att Kyrkan sjunger denna psalm på Herrens dag.

Psalm 18

Som förberedelse till psalm 18 påminner vi oss kortfattat om den fyrfaldiga skifttolkning, som kyrkan gjort till sin. Den heliga texten har inte bara en betydelse, utan rymmer flera dimensioner.

Den historiska eller bokstavliga innebörden, är den vi möter i själva texten. Den förutsätter kännedom om språk och historia. Modern exegetik stannar oftast vid denna läsning. Redan hos Paulus, tex. Gal 4:24, men sedan fr.a. hos Origenes, möter vi också en andlig läsning, som öppnar för en djupare innebörd i eller bakom orden. Den kallas ibland för

Den allegoriska läsningen. Den svarar på frågan: Vad skall/får vi tro (i det vi läser med bokstäver)? Fornkyrkan läste Psaltaren i enlighet medordet till Emmauslär­jungarna, "han (Jesus) förklarade för dem vad som står om honom överallt i skrifterna." (Luk 24:27) Man upptäckte alltså Kristus i psalmerna, antingen som den man bad till, eller den som själv bad. Men såg hans liv, kamp, lidande och seger profetiskt förutsagda.

Den tropologiska eller moraliska läsningen, tillämpar Kristi liv i den enskilde kristnes liv. Den svarar på frågan: Hur skall/får vi leva?

Den anagogiska läsningen riktar blicken mot de yttersta tingen, eskatologin. Den svarar på frågan: Vad skall/får vi hoppas på?

När vi läser psalm 18 behöver vi ha alla dessa fyra dimensioner med i synfältet.

Vissa exegeter har sett den långa psalmen som från början två psalmer. Den första delen, v. 1 - 31, har de kallat en individuell tackpsalm den andra delen, v. 32 - 51, en sk. kungapsalm. Sannolikt är den både-och, och för oss är det av värde att se med "heli­kopterblick" på hela skeendet i psalmen.

Vers 2-4 - beskriver Gud som tillflykt och skydd. Någon har läst dem som en sammanfattning efter kampen, i ljuset av v. 20.

Vers 5-7 beskriver den nöd som bedjaren varit utsatt för, antingen det nu syftar på David eller en enskild israelit. För en kristen är det inte svårt att hör också se en profetia om Kristi påsk (v. 5-6). Den plågade, nödställde och förtvivlade kan känna igen sig.

Vers 8-16 är en slags teofani. Herren uppenbarar sig i naturens våldsamheter. Associationerna går lätt till händelserna vid Sinai (Ex. 19; jfr Dom 5). I v. 16 skymtar både skapelsen av jorden ur urhavet och Exodus fram. Den kringsynte känner därmed igen både skapelse, uttåget ur Egypten och förbundet vid Sinai. Den kristne anar konturerna till hela Kristi påsk.

Vers 17-20 beskriver räddningen, Mose ur vattnet, Jona ur valfisken, Kristus ur dödsriket. Den räddade för "ut i frihet. Han räddade, ty han älskar mig". Vulgata säger: "salvum me fecit, quoniam voluit me". Han räddade mig, ty han ville mig!

Vers 21-28 beskriver hur Gud lönar den rättfärdige. Det betyder inte krass lönemoral, men handlar om den rättfärdighet som tillhörigheten till förbundet ger. "Fläckfri" är vad Paulus kallar de kristna, tillhöriga det nya förbundet (Ef 1:4).. Kristus mötte djävulen "med list" (v. 27) och slog honom, när han minst anade det, genom döden på korset.

Vers 29-31 vittnar om trons frimodighet, "med dig stormar jag över vallen".

Vers 32-35 påminner om var styrkan har sitt upphov.

Vers 36-46 kan historiskt läsas som Davids militära segrar över sina motståndare och fiender. Men, skulle Origenes säga, stannar vi här, får vi problem. Som om vi skulle trampa ner våra motståndare "som smuts på gatan". I ljuset av Kristi och Pauli (Ef 6:12) undervisning handlar det om kampen mot de andliga fienderna, frestelser och laster. Kyrkofäderna skulle också tillägga irrläror och schismatiska tendenser.

På det moraliska och personliga planet är psalmen till beprövad hjälp, hjälp att "agere contra", att målmedvetet bekämpa och driva ut frosseri, habegär, orenhet, bedrövelse, klenmod, vrede, likgiltighet och högmod. Den som tar denna kamp på allvar gör snart en tvåfaldig upptäckt.

Dels upptäcker han att fienden inte var så stark som den gav intryck av. Frestaren försöker ju skrämmas. Den blåser upp sig för att beröva oss modet, den angriper när vi minst anar det, den vill få oss att kapitulera en minut, en timme, en dag eller vecka för tidigt.

Dels upptäcker den att det är Herren som segrar. Psalm 18 visar det genom ett halsbrytande byte av subjekt, från den ena versen till den andra. Rent grammatiskt är det inte lätt att säga vem det är som kämpar och segrar. I vers 38 är det "Jag" som förföljer, förintar och krossar, men i vers 40 är det "Du" som inte bara rustat mig med styrka, utan det är detta "Du" som har har tvingat angriparna på knä. Dock utan att eliminera bedjarens egen roll och insats.

Psalmen vittnar om samverkans mysterium i vår tro och i vårt liv, Kristus i oss, vi i honom, den hemlighet som man inte kan fatta med sitt förstånd, men erfara i den andliga kampen. Johannes Cassianus uttrycker mysteriet så: "Hur Gud kan verka allt i oss fastän det samtidigt tillskrivs vår fria vilja, det kan människan inte begripa med sitt förnuft." (Coll XIII, 18)

Den avslutande lovsången, v. 47-51, kan läsas i ljuset av alla fyra dimensionerna: Davids segrar, som föregriper Kristi påsk, vilken i sin tur är grundmönstret för den kristnes dagliga kamp och föregriper den slutliga lovsången.

Hur lär man sig bedja psalmerna? Och vad är målet?

För att lära sig ett språk behöver vi lära oss grammatik och glosor. Men det mest lärorika är, som bekant, att praktisera, att använda språket. Det finns verktyg för att lära sig be psalmerna ("glosor och grammatik"), bibliska och exegetiska studier. Dessutom, som vi sett lite exempel på ovan, att se sig omkring i kyrkans tradition, att bli bekant med hur man har bett och sjungit psaltaren i kyrkans historia. Ändå - det viktigaste redskapet heter praktik, att öva sig, att regelbundet be psalmerna. Learning by doing!

Men också för denna praktik finns vägledning. Jag vet ingen mera grundläggande än den som den helige Benedictus ger i sitt 19:e regelkapitel, vilket ofta citeras i inledningen till tidegärdsböcker.

Benedictus påminner först om Guds närvaro. Hela klosterlivet, och allt kristet liv, går ut på att upptäcka denna närvaro, att bli medveten och seende, att bli kontemplativ, som det heter med ett finare ord. Så tillägger han: "Framför allt skall vi tro detta utan minsta tvekan, då vi deltar i gudstjänsten." Där lär vi oss att se och upptäcka. Som hjälpmedel för att fira gudstjänst och för att be psalmerna ger han oss tre psalmcitat, som står för tre steg på vägen till bön.

Det första lyder: "Tjäna Herren med fruktan".

Att börja be är att träda in på helig mark. Den kan inte beträdas hur som helst. Mose fick ta av sig sandalerna. Katoliken, och alltfler andra, renar sig med vigvatten och knäfall när han går in i kyrkorummet. Vapenhuset i gamla kyrkor hade samma funktion, världsliga vapen måste lämnas utanför. De flesta liturgier börjar med en renings- eller botakt. Cassianus säger: "Det som präglar oss före bönen, gör sig på nytt påmint under själva bönen. När vi försjunker i bön, kommer allt vi tidigare kände, sa eller gjorde för oss på nytt inför våra ögon. Vrede eller depressiva tankar kommer över oss, trots att vi vill be. Vad vi inte vill ha i vår närhet under bönen, måste vi därför bannlysa ur hjärtat redan i förväg." Så långt Cassianus. I himlen behövs inte denna förberedelse, helgonen behöver den knappast eftersom de ber ständigt, men de flesta av oss är inte där än. Vi behöver ta ett medvetet steg in på helig mark.

Gudsfruktan, som Benedictus påminner om, är insikten om det absoluta. Vi träder ut ur illusionernas skenvärld, ut i verkligheten. Trots att vi vet det i teorin, behöver vi gång på gång ta detta steg.

En bön (den hittas i den katolska tidegärden, Kyrkans Dagliga Bön) inför gudstjänsten lyder så: "Lägg, Herre, dina ord i min mun, när jag nu skall prisa ditt namn. Sänd din Ande som skingrar de onda, tomma och främmande tankarna, ger förståndet ljus och tänder kärleken i hjärtat, så att jag uppmärksamt, värdigt och med glädje gör tjänst inför din härlighets tron och blir bönhörd genom Jesus Kristus, vår Herre."

Det andra verktyget, "Lovsjung med vishet"(Ps 47:8 Vulgata),

rör själva psaltarsången. Bedjaren tar de heliga orden i sin mun och gör dem till sina. Enligt aposteln vet inte ens den troende hur han skall bedja. Det var med stor tvekan som kyrkan tillät andra texter i gudstjänsten än de som hämtats ur Guds ord. Kyrkan lägger Guds inspirerade ord i bedjarens mun. Det betyder att med både förstånd och hjärta tugga i sig Guds ord. Uppmaningen , "Lovsjung med vishet", psallite sapienter, ligger i för­läng­ningen av den första. Gudsfruktan är vishetens begynnelse. Upp­maningen manar till eftertänksam sång av den heliga psaltartexten.

På latin finns en ordlek i uppmaningen. Ordet "sapienter" betyder inte bara "med vis­het", u­tan leder också tankarna till ordet "smaka", sapere. Lovsången sker genom att sma­ka på orden. Den helige Basileios skriver: "När någon med full inre uppmärksam­het kon­cen­tre­rar sig på psalmens ord, liksom smaksinnet känner smaken i en bestämd maträtt, då förverkligas det som står skrivet: 'Lovsjung med vishet'". Bedjaren tillgodogör sig orden, för att smaka deras i förstone fördolda vishet.

"Inför änglarna vill jag lovsjunga dig".

Det tredje psaltarcitatet är ingen maning, men en önskan, som samtidigt uttrycker en verklighet, som uttrycker bönens både avsikt och mål: "Inför änglarna vill jag lovsjunga dig." Något händer med bedjaren när han gör psal­­­tarens ord till sina egna. Bedjaren "förflyttas" och lyfts ut eller in i en större verk­lighet, den eviga lovsången inför Guds tron.

De tre psaltarcitaten beskriver en process. Den som går in genom gudsfruktans dörr renar sig från de illusoriska, självupptagna och begränsade föreställningarna om Gud och livet. Bedjaren går vidare genom att smaka på och ta till sig de ord som läggs i hans mun. Därmed frigörs kraften i Guds ord. Bönens inre rörelse och väg blir ett kon­centrat av hela frälsningen. Guds ord förenar sig med människan genom hennes bön och för hen­ne ut i verk­ligheten. Bedjaren upptäcker att han står inför den Högstes och hans änglars åsyn. Guds­tjänsten är ett sakramentalt koncentrat och före­grip­ande av hela frälsningen. Målet bekräftar den trosmässiga ut­gångs­punkten, vissheten om Guds närva­ro.

Processen har uttryckts av profeten Jesaja. Han liknar ordet vid regnet, som faller från himlen och inte vänder tillbaka dit utan att ha vattnat jorden och gjort den fruktbar. Detta är ju trosmässigt hela frälsningen. Gud sänder sitt Ord, sin älskade Son, för att få trons frukter att växa fram. Det får sin konkreta tillämpning när vi tar Guds ord och gör dem till våra ord. "Han blev fattig för vår skull, för att därmed göra oss rika", säger aposteln.

Den dag jag började förbereda detta föredrag läste jag i matutinen en psalm, som i en enda vers samlar hela processen. "Till honom ropade jag och lovsång låg redan på min tunga." (Ps 66:17) Aposteln bekräftar det: "Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad". Den som ber är räddad.

Här kunde vi sluta, men riskera att fastna i drömmar. Benedictus har båda fötterna på jorden. Han vet att vi bara kan ta ett steg i taget, även om vi är på väg till himlen. Han låter sitt regelkapitel avslutas med en maning, som dessutom uttrycker hela samspelet mellan yttre och inre bön. Versen lyder: "Låt oss alltså tänka på hur man bör vara när man står i Guds och hans änglars åsyn, och sjunga psalmerna så att vår själ är samstämd med vår röst".

Trots att gudstjänst rör det innersta i det mänskliga livet, den mänskliga andens för­hållande till Gud, som är Ande, tar munkfadern hjälp av det yttre. Han säger att bröderna, när de "står i Guds och hans änglars åsyn", skall sjunga psalmerna så att deras "själ" är samstämd med deras "röst". Att bröderna ofta "står" under bönen, redan det är något yttre. Att stå under bön, en redan i Nya Testamentet omvittnad bönehållning, anger att också kroppen är indragen och delaktig. Än viktigare är att Benedictus låter rösten vara en förebild för själen. Man hade kunnat vänta sig det motsatta, att (den "fromma") själen skulle påverka rösten. Men här är det rösten, något yttre, som skall påverka själen, insidan. Själen skall göras samstämd med rösten. - Det rösten sjunger är Guds ord. Det är naturligtvis den yttersta förebilden. Själen skall omformas och gestaltas av det heliga ord den tar i sin mun. Men detta gör inte rösten oviktig. Den tränade och disciplinerade rösten blir ett verktyg, en spegel för själen. Det yttre tas i tjänst för det inre. Både för den som sjunger och för den som lyssnar. Ibland har korstolen kallats munkens predikstol. Flera munkfäder före Benedictus har vittnat om hur en broders eller kantors klara röst har påverkat dem som lyssnat. Inte genom sin tekniskt och röstmässigt brillianta sång, utan genom att rösten står i tjänst för det ord den förmedlar. Rösten förmedlar ett budskap - förutsatt att den är ödmjuk.

Munkfaderns tre psalmcitat står för bönens tre steg, inträdet på helig mark, bruket av de heliga orden, i hoppet att därmed föras ut på rymlig plats, den kosmiska lovsången i änglarnas gemenskap.

Avslutning

Som avslutning kan jag inte undanhålla er ett ord av den helige Johannes Cassianus. Han har låtit abba Isak undervisa om den ständiga bönen. (Collatio X) Som hjälp har Cassianus och Germanus fått det lilla böneropet från psalm 70: "Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp." Med en tropologisk läsning av psalm 104 liknas bedjaren vid en klippgrävling och en stenget. Klippgrävlingen söker skydd i evangeliets klippor, i åminnelsen av Herrens lidande. "Vem är mer värnlös än en kristen," frågar Cassianus, "vem är svagare än den munk som har gett sig själv åt Gud?" "Men", fortsätter han, "om man stiger ännu högre... då har man styrka nog att trampa på giftiga ormar och på satan; man är i andlig mening en stenbock, som betar på profeternas och apostlarnas höga berg och får sin näring ur de högsta och mest upphöjda mysterierna."

Då kan bedjaren också uppfatta alla nyanser i psalmerna. "Då sjunger man dem inte som om profeterna hade författat dem, utan som om man hade skrivit dem själv. Så blir de en människas mycket personliga böner, födda ur ett förkrossat hjärta. Förhållandet till psalmerna blir så personligt att de får sin uppfyllelse dag för dag i ens eget liv. Det vi lär oss av, är inte någon exeges, utan sådant som är självupplevt. Om vårt hjärta då har samma inställning som en sjungen eller skriven psalm, blir det som om vi själva vore dess författare och då förstår vi ordets ande före dess bokstav.

Att sjunga psalmerna blir som att se i en spegel. När vi ber dem, finns inget avstånd mellan oss och dem och de känns inte som en inlärd läxa, utan som födda ur oss själva i samma stund."

Så antyder Cassianus vart psaltarbönen vill föra bedjaren. Han kallar det den glödande bönen. "Då betraktar vi inte någon bild. Bönen är ordlös och ljudlös och den flammar upp ur ett hjärta som glöder av hänförelse och glädje. Utan ord vädjar och ropar den till Gud."

På vägen dit är Psaltaren den oöverträffade böneskolan.