Vad kan en munk förvänta sig av sitt kloster - som byggnad?

Anförande vid arkitektsymposium. Tomelilla 26.6.2009

När jag ombads att bidra vid detta symposium kring pater Hans van der Laans arkitek­tur, föll sig ämnet för mitt anförande väldigt naturligt: Vad kan en munk förvänta sig av sitt kloster - som byggnad? Jag är benediktinmunk, utan någon som helst arkitektkompetens, men ansvarig för det nybyggda Den Helige Benedictus Kloster, efter att i tretton år ha följt samma dagsdrytm i en vanlig villa.

Min första kontakt med pater Hans van der Laan skedde under en månads vistelse i St. Benedictusberg våren 1986, då jag fick tillfälle att föra flera samtal med denne munk och arkitekt. Samtalen ägde rum några månader efter det att pater Hans hade fått uppdraget att rita klostret i Mariavall. Hans tanke var nog att jag, som också då var systrarnas spiri­tual, skulle förmedla något av hans tänkesätt till systrarna, en nog så delikat uppgift. Jag fick också på nära håll följa framväxten av Jesu Moder Marias kloster. I mitt anförande har jag också låtit mig inspireras av en av pater van der Laans dåvarande medbröder i St. Benedictusberg, pater Anton van Hooff, som senare under fyra år delade min kommunitets liv i Sverige och Östra Sönnarslöv.1

För att titeln på detta anförande skall bli begriplig krävs några elementära klargöranden. Mitt perspektiv är inte arkitektens, utan munkens. Enligt den helige Benedictus regel, skri­ven på 500-talet, är munkens kallelse att söka Gud. Redan av novisen kräver regeln att han "verkligen söker Gud" (RB 58:7). Begreppet "att söka Gud" används av Västerlandets munkfader2 för att beskriva den människa som vill "återvända" till honom (Gud), som han genom olydnadens tröghet gått bort ifrån. I företalet till sin regel inbjuder Benedictus den blivande munken att slå in på denna väg till till Gud genom att "gå i tjänst hos Kristus, den sanne konungen" ( RB prol 3). Det är alltså ingen deluppgift bland de många tjänsterna i kyrkan som Benedictus åsyftar. Det handlar om människans totala väg tillbaka till Gud. Klosterlivet är inte en fråga om att göra något utöver det vanliga kristna livet. Klosterlivet är för munken det kristna livet. I klostret lär han sig tjäna Kristus, där utövar han denna tjänst, där efterföljer han sin Herre och hoppas att nå slutmålet "det himmelska fädernes­landet" (RB 73:8). De konkreta observanser och regler som munken följer är Benedictus sätt att tillämpa det kristna evangeliet. Allt i klostret sker "under Evangeliets ledning" (RB prol 21). Det som i förstone kan te sig som yttre och stränga regler har därför hela tiden en sakramental dimension. Ett sakrament har ju en synlig utsida, men denna utsida förmedlar en inre osynlig realitet. I allt som möter och händer vill regeln få munken att upptäcka Kris­tus. Man går i kloster för att bli seende och medveten. Detta är den ursprungliga innebör­den i att klosterlivet har kallats det kontemplativa livet (contemplare, se, betrakta).

Mot bakgrund av denna grundsyn kan vi lättare förstå den vikt som Benedictus ger de olika konkreta anvisningarna. Dessa rör alltså inte bara det andliga livet. De innefattar allt mänskligt, arbete, vila och sömn, mat och dryck, kläder och redskap, läsning och guds­tjänst, umgänget med andra, mottagande av gäster och kontakt med omvärld och natur. Hela det mänskliga livet passerar revy i Benedictus regel på 73 korta kapitel.

Men mellan raderna finns hela tiden den sakramentala och osynliga dimensionen, som ändå inte är utan samband med det yttre. Det yttre påverkar och öppnar för det inre. Allt skall tjäna munkens väg till Gud. Om en så till synes ytlig sak som när måltiderna skall intas, säger Benedictus att abboten skall "ordna och reglera allt så att det tjänar själarna till frälsning och bröderna kan göra vad de gör utan anledning att knota." (RB 41:5) Den yttre ordningen är inte bara mänsklig och sund, den påverkar också munkens andliga liv på hans väg till det yttersta målet.

Särskilt tydligt märks det i ordnandet av tiden. Benedictus vet att sysslolöshet är själens fiende. Den som kan sin bibel vet att sådant står att läsa i den s.k. Vishetslitteraturen. Om den sysslolöse gäller detsamma som om den talträngde: "en talträngd man har inte något mål på jorden" (RB 7:58). Benedictus vill hjälpa bröderna att leva målmedvetet. Därför säger han att "bröderna på bestämda tider bör ägna sig åt arbete med sina händer, likaså åt andlig läsning på bestämda tider. (RB 48:1)

Särskilt tydligt blir det när regeln anger tiderna för den dagliga gudstjänsten, opus Dei. Redan att infinna sig i tid är viktigt, ty "Ingenting får gå före gudstjänsten". (RB 43:3) Sju gånger om dagen frambär bröderna lovsång till Skaparen. Därmed förvandlas den oord­nade tiden. Tiden ordnas och helgas. De olika tiderna på året är präglade av sitt förhål­lande till påsken. Veckan har sin höjdpunkt i söndagen. Dagens olika tideböner rymmer ofta anspelningar på tidpunkter i frälsningshistorien. Detta ordnade dygnsschema är inte i första hand asketiskt motiverat. Ytterst beror det på att Gud i Kristus har trätt in i tiden (jfr Gal 4:4) för att helga den och dra människan tillbaka till Gud. Det människan uppfattar som bindande regler är i själva verket motsatsen, en hjälp tillbaka till verkligheten och en större frihet. Vår tid vet ju vilka förödande konsekvenser det kan få när människan kastar sig in ett obegränsat arbete eller när okända krafter får styra hennes umgänge med tiden. Hon blir slav under tiden och kan föröda sin hälsa och sitt liv. Klostrets ordnade dygnsrytm blir ett hjälpmedel för att leva i frid och harmoni med både kropp och själ. De regelbundna tiderna blir närmål på vägen till slutmålet.

Något motsvarande gäller också rummet. Varje rum i ett kloster har sin särskilda funk­tion. Om klostrets oratorium (kyrka/kapell) säger munkfadern att det skall vara det som namnet anger och ingenting annat får äga rum eller förvaras där (RB 52:1; oratorium, bö­nens rum, av lat. orare, bedja). Ett rum är avskilt för denna enda funktion. Redan rummet signalerar vad som sker där. Något motsvarande gäller om alla klostrets utrymmen. Varje sysselsättning sker om möjligt i ett för detta ändamål avsett utrymme. Detta är en av or­sakerna till att kloster kan tyckas så jämförelsevis stora. Arbete, läsning, bön, mottagande av gäster, vården om sjuka, undervisning av noviser, allt kräver sitt särskilda utrymme. Dessutom bör de vara placerade i ett funktionellt och harmoniskt förhållande till varandra, som de olika tiderna på dagsschemat..Att gå från ett rum till ett annat är som gå från en tidpunkt på dagsschemat till en annan. En sådan ordning, regeln kallar den dispositio, motverkar inte bara stress, det befrämjar den goda ordningen. Munken lär sig att leva inte bara i den ordnade tiden, utan också i det ordnade rummet. Den klassiska gestaltningen av ett kloster med utrymmena samlade kring en öppen gård, ett claustrum, signalerar samtidigt att allt hör ihop. Benedictus tvekar inte att kalla hela klostret för Domus Dei, Guds hus.

Vad kan munken förvänta sig av rummet, av klostrets arkitektur?

Det första är funktionalitet. Ett kök skall vara ett kök, en verkstad en verkstad, ett samtalsrum ett rum för samtal. Det andra är gestalt, en gestalt som återspeglar det som skall äga rum i just detta utrymme. Här närmar vi oss det svåra, det som knappast kan uttryckas i ord. Jag tar min tillflykt till en formel som det Andra Vatikankonciliet (1962-65) angav som riktmärke för kyrkans liturgi: nobilis simplicitas, ädel enkellhet. Men vad är ädelt och vad är enkelt? Som bekant är det lättare att beskriva avarterna. En sådan avart är när det sköna och ädla (nobilis) får ett egenvärde. Liturgin, eller i vårt fall, arkitekturen, tyngs av utsmyckningar som döljer funktionen och drar uppmärksamheten till sig själva. En dörr eller ett tak görs så "vacker" att man inte längre ser att det är en dörr eller ett tak. Det överlastade, pompösa eller utsirade rummet, det speciella materialet, drar uppmärksam­heten till det man tillfogat rummet som rum. Utsidan döljer vad den skulle betjäna. En annan avart är när simplicitas, enkelheten, blir banalitet och helt enkelt brister i skönhet.

Vi märker att de två, ädelheten och enkelheten, behöver varandra. De betingar ömse­sidigt varandra. Ädelheten eftersträvar enkelhet och enkelheten ädelhet. De står i tjänst hos varandra. Kristen erfarenhet har ett ord för denna ömsesidiga tjänst, ödmjukhet. Så enkelt och så svårfångat tror jag man kan uttrycka munkens förväntan på sitt kloster och dess arkitektur. Klostret skall vara ödmjukt. Stå i någontings tjänst, peka bortom sig själv.

Pater Hans van der Laan återvände i våra samtal våren 1986 ofta till en särskild vers i den helige Benedictus regel, slutversen i kapitel 19. Kapitlet avslutar en lång rad kapitel om hur de dagliga gudstjänsterna skall ordnas och gestaltas. Texten tål att citeras i sin helhet:

OM HÅLLNINGEN VID PSALMSÅNGEN

Vi tror, att Gud är allestädes närvarande, och att "Herrens ögon överallt ger akt på goda och onda". Men framför allt skall vi tro detta utan minsta tvekan, då vi deltar i gudstjänsten.

Vi måste därför alltid minnas vad profeten säger: "Tjäna Herren med fruktan" och vidare: "Lovsjung med vishet" och: "Inför änglarna vill jag lovsjunga dig". Låt oss alltså tänka på hur man bör vara när man står i Guds och hans änglars åsyn, och sjunga psalmerna så att vår själ är samstämd med vår röst.

Gudstjänst rör det innersta i det mänskliga livet, den mänskliga andens förhållande till Gud, som är Ande. Munkfaderns anvisningar rör därför i första hand människans inre för­hållningssätt, hennes tro och gudsfruktan. Det efterföljande kapitlet talar om ödmjukhet, vördnad och om hjärtats renhet. Man har kallat Benedictus andlighet för en hjärtats spiri­tualitet. Det är så självklart att det inte skulle behöva sägas. Utan denna insida är all yttre ordning och all arkitektur fåfäng och meningslös.

Ändå tar munkfadern hjälp av det yttre. Han säger i slutversen: när bröderna "står i Guds och hans änglars åsyn" skall de sjunga psalmerna så att deras "själ" är samstämd med deras "röst". Att bröderna ofta "står" under bönen, redan det är något yttre. Att stå under bön, en redan i Nya Testamentet omvittnad bönehållning, anger att också kroppen är indragen och delaktig. Än viktigare är att Benedictus låter rösten vara en förebild för själen. Man hade kunnat vänta sig det motsatta, att själen skulle påverka rösten. Men här är det rösten, något yttre, som skall påverka själen, insidan. Själen skall göras samstämd med rösten. Det rösten sjunger är Guds ord. Det är naturligtvis den yttersta förebilden. Själen skall omformas och gestaltas av det heliga ord den tar i sin mun. Men detta gör inte rösten oviktig. Den tränade och disciplinerade rösten blir ett verktyg, ett spegel för själen. Det yttre tas i tjänst för det inre. Både för den som sjunger och för den som lyssnar. Flera munkfäder före Benedictus har vittnat om hur en broders eller kantors klara röst har på­verkat dem som lyssnat. Inte genom sin tekniskt och röstmässigt brillianta sång, utan genom att rösten står i tjänst för det ord den förmedlar. Rösten förmedlar ett budskap, förutsatt att den är ödmjuk.

Vad munken förväntar sig av sitt kloster är ingenting mindre än detta. Också arkitektu­ren har en röst, präglad av ädel enkelhet, i vilken munken skall påminnas om och få hjälp att känna igen sin inre kallelse. Både som en utmaning och som en hjälp, för att nå den sökta friden. Men munken måste själv bejaka utmaningen och söka friden, varje dag på nytt.

  1. Jfr Signum 9-10/1988, Anton E van Hooff: Tid och rum som avbild. Den helige Benedictus regel i frälsningshistoriskt perspektiv.

  2. 1980 utnämndes den helige Benedictus till Europas skyddspatron. Han har ibland kallats Europas arkitekt.