Ekumenisk gudstjänst - Nydala klosterkyrka 6 juni 2009

Matt 28:16-20

Klostrets mission

Har en munk och ett kloster något särskilt att säga om missionsbefallningen? Munkar är ju inte mis­sionärer i vanlig mening. Kloster betyder ett avskilt område, där människor inträder för att söka Gud. Ofta har det tydliga gränser mot omvärlden. I stället för att gå ut i världen, binder sig munkarna vid en bestämd plats och en avgränsad gemenskap. Det finns förvisso undantag, lysande exempel på munkar som sänts ut i missionens tjänst. Både Ansgar och Sigfrid, Bonifatius i Tyskland och de första missio­närer som sändes till England - alla var benediktiner. Om Ansgar sades det att han var munk till det inre och apostel till det yttre, intus monachus, forus apostolus. Ändå förblir det undantag. Munken gör bäst nytta i sitt kloster. Munkar på vandring måste prövas extra noggrant. Men betyder det att de sätter sig över missionsbefallningen? Vår Herres generalorder att göra alla folk till lärjungar måste gälla också munken. Frågan är hur han försöker lyda den och om det kan ha något att säga andra kristna?

Det första svaret är att munken själv behöver missioneras, själv bli en lärjunge. Det är därför han går i kloster. Visserligen är han sannolikt redan döpt, men det som återstår är att lära sig hålla de bud som Herren befallt. Missionsbefallningen är inte bara en befallning att döpa. Dopet signalerar ett nytt liv. Det är för att lära sig detta nya liv som man går i kloster. Benedictus kallar klostret en skola i Herrens tjänst. Där vill munken lära sig tjäna Herren. Där vill han också utföra sin tjänst.

När Benedictus i företalet till sin regel kallar den blivande munken att lyssna och att gå lydnadens väg, då hämtar han orden från en undervisning av katekumener, av dem som förbereddes för dopet. Företalet är i grunden en dopundervisning, en inträngande maning att bryta med olydnadens tröghet och gripa lydnadens härliga vapen och gå i tjänst hos Herren Kristus, den sanne Konungen. "Lyssna, min son, till mästarens undervisning och böj ditt hjärtas öra, tag villigt emot en god faders förmaning och fullfölj den i handling." Munken är först och främst en lärjunge.

Att jag står här och talar kan alltså leda till en synvilla. Men jag är också präst och ni har bett mig att tala. Som munk är jag kallad att lyssna och leva i tystnad, i bön och arbete, i lydnad och ödmjukhet. Be­nedictus ser klosterlivet som en skola i efterföljelse av Kristus som själv ödmjukade sig och var lydig in­till döden. Det var ju ingen vältalig framgångsexpert som gav missionsbefallningen. Den makt som blev honom given var av annat slag. Det var den korsfäste som blev upphöjd och som kallar lärjungar att gå lydnadens och självutgivelsens väg som hans ambassadörer. Det är från korset han drar alla till sig.

Kyrkan lever idag i snålblåst, även om det ser olika ut i olika delar av världen. Kyrkans fiender leter skarpsynt upp hennes brister och synder, verkliga eller påhittade. Hon upprepar dem som mantran och utnyttjar dem hänsynslöst. Kalla fakta upplyser om att det aldrig funnits så mycket förföljelse av kristna som idag, världen runt. Vi har ögonen på oss. Det avgörande blir därför vår trohet mot Herrens bud. Är vi villiga att följda dem även när de är politiskt inkorrekta? Eller har vi själva glidit in i den allmänreligiosi­tet som i längden upplöser trons fundament, Den Helige Treenigheten, i vars namn vi är döpta?

Klostrets viktigaste lydnad för missionsbefallningen är troheten i efterföljelsen och lydnaden för Her­rens bud. Men gäller det inte alla kristna? Håller vi de bud som Herren gett oss? Gör vi bot för synder­na? Utan lydnad är alla missionskampanjer kraftlösa?

Ändå har klostret också en annan uppgift i Kyrkans mission. Ett kloster är avskilt, men inte isolerat. Normalt sänder det inte ut missionärer, men det tar emot gäster, som "aldrig fattas i klostret". Benedic­tus ägnar gästfriheten ett tungt kapitel i sin regel. Här läser vi att "alla gäster skall tas emot som Kristus. Alla skall visas tillbörlig heder. Den överordnade och alla bröderna skall skynda emot honom med kär­lekens hela uppmärksamhet." Det är alltså ingen hotellverksamhet. Munkarna bugar sig eller faller till marken. De tillber Kristus som blir mottagen i gästerna. Munkfadern använder samma ord för att till­bedja gästen som användes för tillbedjan av det allraheligaste sakaramentet. Sedan läser man ur bibeln för dem och visar dem all mänsklig omsorg. I praktiken handlade det på Benedictus tid om en rejäl måltid för trötta vandrare.

Den bibelkunnige vet redan att bakgrunden till denna omsorg är Abrahams mottagande av de tre männen vid Mamres terebintlund. Där finns också nyckeln till gästfrihetens hemlighet. Som gåva för sin gästfrihet fick Abraham löfte om en son. Sara log och tvivlade bakom sin tältduk, men fick höra att för Herren var ingenting omöjligt. Munkarna tar emot Kristi nåd i och genom de gäster som kommer. De som betjänar blir begåvade. Det är bröderna, inte gästerna, som stämmer upp versen: "Gud, vi har tagit emot din barmhärtighet mitt i ditt tempel."

Samtidigt har kapitlets andra del en kärvare ton. Gästfriheten får inte leda till allmänt umgänge mellan bröder och gäster. Den enskilde munken får inte utan uppdrag umgås med eller samtala med bröderna. Allt för många kloster har slarvat bort sin kallelse genom att steg för steg lätta på avskildhet och disciplin. Men mönstret tycks vara entydigt. Sådana kloster går mot sin upplösning, medan de som bevarar troheten är de enda som växer. Det motsvarar på teologins och lärans område: Liberalteologin föder inga barn.

Det märkliga är att gästfriheten förutsätter avskildhet. Villkoren för att gästfri öppenhet skall bära frukt är att munken och klostret är fria från "världen", fria från jagets världslighet och självcentrering. Utan denna avskildhet ser man inte Kristus i gästen och har inget att säga. Att prata kostar ingenting, men Benedictus vill fostra människor som talar få och förnuftiga ord.

Det är inte svårt att här känna igen allmänna villkor. En kyrka som själv sekulariserats har inget att säga de människor som söker sig till henne. Inte heller den enskilde. Hur avges ett vittnesbörd som inte är tomma ord? Vad hjälper det att förkunna om vi inte själva följer Herrens bud? Därför är klostrets vik­tigaste mission att leva i lyssnande, tystnad, lydnad och ödmjukhet. Men gäller det inte för all mission? Inte minst för att upptäcka Kristus i dagens sökande människa? Den egna erfarenheten kan bekräfta det. Den som inte är hemma i sig själv, i sin egen "avskildhet", ser inte den människa hon möter. Hon hör inte frågan och pratar bort mötet.

De tidiga munkarna fann en sammanfattning av missionsgbefallningen i samma Matteusevangelium: "Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta." Lär av mig - det är vad Kristus uppmanade apostlarna att lära oss. Det lärandet är inte främst katekeskunskaper, utan efterföljelse av Kristus. Så nära att hans mildhet och ödmjukhet rinner över i hans efterföljare. Ödmjukhet är inte fromma bugningar och gester. Det är den avgörande hållningen i hela det kristna livet. Men där finns också ingången till det nya livet. Det är den ödmjuke som blir upphöjd. Där är möjligheterna obegränsade. För Gud är ingenting omöjligt.

Antingen vi lever i kloster eller inte. I ödmjukheten öppnar sig perspektiven. Där upptäcker vi hans närvaro. "Jag är med er alla dagar till tidens slut".

Amen