Epifania 2001

Denna hälsning från Den helige Benedikts hus skrivs inför Trettondedag Jul, Epifania, som berättar hur de vise männen gjorde sin pilgrimsfärd till Betlehem. Denna högtid avslutar det stora jubelåret 2000, präglat av yttre och inre pilgrimsfärder. Därför tar jag mig friheten att bifoga en homilia över detta tema. Den helige Benedikt förväntar sig av novisen att han "verk-ligen söker Gud" (RB 58:7), en kallelse för hela livets pilgrimsfärd, som han delar med alla människor.

Men först vill jag berätta något om det gångna året.Vid årets mitt, den helige Benedikts högtid, firad av oss den 8 juli, begav sig c:a 200 pilgrimer på vallfärd till Mariavalls kloster, där vi efter mässan i klostrets öppna innegård fick höra biskop Anders Arborelius tala över ämnet "Pilgrim - på väg mot evigheten". Över 60 personer, inklusive vår emeritusbiskop Hubertus Brandenburg, vandrade dessförinnan de styva 6 kilometrarna genom skogen från Fågeltofta kyrka till klostret.

Lite senare under sommaren fick jag söka mig tillbaka till upprinnelsen av min kallelse i Östanbäcks kloster, där jag tillsammans med mina tre dåvarande medbröder fick fira 25-årsjubileet av den monastiska professen den 20 juli 1975.

Ytterligare ett jubileum firades, tillsammans med hundratalet andra bene-diktiner, den 24 oktober i Mariendonk, systrarnas fadderkloster i Tyskland, 100 år efter deras gundning. Samtidigt besökte jag klostret St. Benedictusberg i Nederländerna, och kunde med glädje konstatera att bröderna inte alls glömt sitt engagemang för den benediktinska saken i Sverige. Som tidigare har jag också hållit kontakten med prior Leo och bröderna i klostret St Ansgar i Nütschau strax söder om Lübeck.

Under våren ledde jag en reträtt, arrangerad av den s.k. Benedictuskretsen hos systrarna i Heliga Hjärtas Kloster vid Omberg och under hösten dels en reträtt för stiftets prästkandidater, dels två reträtter tillsammans med moder Tyra Antonia, alla tre i Mariavall.

Som vanligt far jag som extra ordinarie biktfader en gång i kvartalet till karmelitsystrarna i Glumslöv. Sedan ett antal år besöker jag ett par gånger i terminen också den katolska församlingen i Helsingborg, för att höra bikt och för att hålla föredrag för föräldrar medan deras barn går i undervisning.

Gruvhotet är temporärt undanröjt. Den firma som haft tillstånd att undersöka marken i klostrets närområde avstod i augusti från att begära förnyat tillstånd. Men vem som helst kan söka tillstånd på nytt och därför fortsätter arbetet med att få minerallagen reviderad. Ett förslag till ändring lär komma upp i riksdagen under året. Frågan är bara om revideringen blir tillräcklig.

Vad gäller detaljplanen runt klosterområdet så nådde vi nästan ända fram. Det "halvbra" förslaget från Byggnadsnämnden, som lämnar områdets västra flank oskyddad, röstades igenom av kommunfullmäktige med 26 röster mot 15. De femton stödde vår begäran om ett bättre skydd. Vi valde då att inte överklaga. Änglarna och det tappra stöd vi ändå har, inte minst från kommunledningen, får göra resten.

De månatliga bibelsamtalen i Mariavall och trosundervisningen här i huset har fortgått som tidigare. Några har även förberetts för upptagning i katolska kyrkans fulla gemenskap. Huset har tagit emot >gäster som vanligt (c:a 75 övernattningar).

Det viktigaste, den dagliga pilgrimsvandringen i läsning, bön och arbete, kan kanske sammanfattas i den homilia som bifogas.

* * * * *

"Du som ledde de vise männen, led också oss..."

Gud leder på ett förunderligt sätt de vise männen fram till sin Son. Denna Guds ledning målas för våra ögon i evangeliet, för att också vägleda oss. De vise männen lät sig ledas. Guds ledning utesluter inte, utan väntar sig människans sökande och medverkan. Därför ber vi att Anden skall ge också våra ögon ljus och våra hjärtan mod att följa det ljus vi får.

* De vise männen, eller stjärntydarna som Bibel 2000 kallar dem, var förmodligen både astronomer och astrologer. De både studerade himlavalvet och drog slutsatser för det mänskliga livet, eftersom de menade att himlakropparnas växlingar också sade något om människornas liv på jorden. Antik stjärntydning menade att varje människa hade sin egen stjärna. De säger att de har sett "hans stjärna", och därav dragit slutsatsen att en viktig födelse hade ägt rum. Kanske var det en särskilt iögonenfallande stjärna, eller ett möte mellan vissa planeter på någon punkt av himlavalvet. Kanske hade de hört talas om Bileams profetia i 4 Moseboken (24:17): "En stjärna träder fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel". Deras sökande leder dem till Jerusalem, judafolkets huvudstad. Där frågar de renhjärtat var den nyfödde konungen fanns. Deras fråga tas på allvar, men Herodes blir orolig. Han anar en konkurrent och rådfrågar den bibliska sakkunskapen. De skriftlärda kan ge besked. Profeten Mika har sagt att det är från Betlehem som det skall utgå en furste och en herde för Israel. Stjärntydarna låter sig upplysas av detta profetord. Därmed får de vägledning för det sista och avgörande vägstycket, trots att de därmed lämnar huvudstaden och får bege sig till det oansenliga Betlehem. Dit hade de inte hittat utan profetens ord.

* Stjärntydarnas egna iakttagelser och överväganden krönes av Skriftens ljus. De hade kunnat tvivla och ifrågasätta detta. Borde inte en konung födas i en värdigare omgivning? Men istället visar de den lyhördhet och den lydnad som kännetecknar det rena hjärtat. Så når de sitt mål. Så leder Gud de första hedningarna till sin Son. Det mänskliga sökandet kommer nästan ända fram.Men det avgörande steget är alltid ett steg i tro. Inte i blindo. Men ett steg i förtroende, i trons lydnad för den uppenbarade sanningen. Människans sökande måste vara infogat i och krönas av Guds egen ledning, om det skall nå till den sanne Guden. Jesus säger i Johannesevangeliet: "Ingen kan komma till mig, utan att Fadern som har sänt mig drar ho-nom" (Joh 6:44).

* Katolsk tradition hyser stor respekt för det mänskliga sökandet - i andra religioner, i filosofi och i all ärlig forskning. Samtidigt vet den att det avgörande steget är ett trossteg. Människan är en sökare och uppmanas att söka, men det avgörande är samtidigt det till synes motsatta, att Gud själv söker och leder oss. Som benediktinmunken den helige Anselm av Canterbury (d.1109) ber: "Lär mig, Herre, att söka dig, och visa dig för den som söker dig; ty jag kan varken söka dig om du inte lär mig, eller finna dig om du inte visar dig." Stjärntydarna är våra föredömen inte bara genom sitt uppriktiga sökande, utan också genom att de lät sig ledas. Deras kunskaper förledde dem inte till högmod, de förblev ödmjuka. Som psalmisten säger: "Herren leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg" (Ps 25:9). Därför ber vi: Du som ledde de vise männen, led också oss...

* Gud ledde de vise männen förbi ondskans och mångordighetens irrvägar. De kunde dragits in i Herodes hyckleri och hans försök att utnyttja deras klarsyn. Men de tycks oberörda av hans förslag. De lyssnar artigt till hans ord, men argumenterar inte. De fortsätter sin egen väg. Som om de hade hört Jesu ord till Petrus, när denne bekymrade sig för hur det skulle gå för Johannes: "Vad rör det dig? Du skall följa mig" (Joh 21:22). Det står att stjärnan gick före dem ända fram till den plats där barnet var. Och när de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. Så leder Gud när människor låter sig ledas. Och inte låter sig hindras eller lockas vilse av alla egna villkor, av alla "om och men", av hot eller människofruktan, av rädsla eller feghet. De "retar inte upp sig på de onda" (Ps 37:1). De vise männen tar därför en annan väg tillbaka från Betlehem. Och Herodes lämnas åt sitt eget ursinne över att ha blivit lurad. Suveränt leder Gud, trots alla anslag. Därför ber vi: led även oss, så att vi följer den sanning vi insett, det ljus som upplyst vårt samvete, den inre stjärnan. Som Benedikt säger i företalet till sin regel: "Kom, mina barn, hör mig. Jag skall lära er Herrens fruktan. Löp medan ni har livets ljus, så att inte dödens mörker faller över er" (RB prol 12f). Vilket kan kräva beslutsamt mod i svårigheter, ödmjukhet i framgången och uthållig fasthet i motgången, men som fyller oss med frid och glädje. Sådana människor får ljuset att sprida sig. Som aposteln Paulus uttrycker det: "Ty Gud som sade: ´Ljus skall lysa ur mörkret´, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus" (2 Kor 4:6).

* När de vise männen finner barnet och Maria faller de ner och hyllar det. Genom stjärnans ljus ser de att detta fattiga och värnlösa barn är en konung, större än alla andra. De frambär sina gåvor, som alla vittnar om barnets konungsliga värdighet. Men den förnämsta gåvan är deras tillbedjan i tro. De såg barnets dolda härlighet. Den härlighet som strålar fram när de eukaristiska gåvorna lyfts upp för våra ögon, "under sakramentets slöja". Men också där vi minst anar det. I den besvärliga medmänniskan, som kräver tålamodets tysta tillbedjan. I det värnlösa ordet om att älska våra ovänner. I den till synes orimliga tron på att Gud leder oss genom vår biktfader eller andliga vägledare. Eller när vi renhjärtat och uthålligt ber om och överlåter oss åt Guds ledning i dunkel och tvivel, och i efterhand upptäcker att han hör bön, i enlighet med det profetiska löftet: "Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlighetens väg" (Ps 73:4).

Så ledde Gud de vise männen att tillbedja den Gud, som blev fattig för att göra oss rika. Det som redan profeten Jesaja uttryckt: "Solen skall inte mer vara ditt ljus om dagen, och månen skall inte mer lysa dig med sitt sken, utan Herren skall vara ditt eviga ljus, och din Gud skall vara din härlighet" (Jes 60:19). Därför ber vi: led även oss, så att vi här i tron lyder den sanne Konungen och en gång får skåda hans härlighet i himmelen.

* * * * *

I tacksamhet för stöd, gåvor och förböner önskar jag Er ett Välsignat År 2001!

Er tillgivne

Bondrum 13, 273 95 TOMELILLA - tel 0417-232 09 - pg 948710-9