TREDJE SÖNDAGEN I FASTAN

2 Mos 17:3-7 Rom 5:1-2, 5-8 Joh 4:5-42

Den som talar till dig

En kvinna går ut ur staden. Hon bär en kruka på huvudet. Hon går för att hämta vatten. Vid brunnen hän­der något, något som får kvinnan att låta sin kruka stå och återvända med oförrättat ärende. Hon har gått ut under den heta siestan mitt på dagen för att slippa bli sedd. När hon återvänder söker hon själv upp människorna i staden och berättar fri­modigt om vad som hänt. Hon smög sig ut med skygghet i blicken, men återvänder som en förvandlad män­niska.

Denna händelse berättades i fornkyrkan några vec­kor före påsk, särskilt för dem som skulle döpas. Som en beskrivning av vägen till tro och ett nytt liv. Vi hör detta evangelium under fastetiden, på vägen ”ut ur vår mänskliga vanmakt” (kollektbönen). Det hela sker i Samarien. Jesus spränger de judiska gränserna. Det talas om sådd och skörd. Händelsen är en bild av den unga kyrkans mission. Men missionsmetoden är märklig. Det börjar med en trött Jesus, som ber kvinnan om lite vatten. Om törst talar Jesus en gång till, från korset. Det han törstar efter är människans tro. En första skörd ser vi i de samarier som vittnar om honom som ”världens frälsare”. Detta är den fjärde evangelistens hisnande budskap. Den Gud som skapat och uppehåller allt sänder sin Son som en törstande människa. Målet är att få släcka människans djupaste törst, för att i människan gräva fram en källa, som flödar över av liv.

Mötet vid Sykars brunn sker i form av ett samtal, ett samtal med frågor och svar, som för ut på allt djupare vatten. Johannes har gett det en genomtänkt litterär form. Jesus ber om något att dricka. Kvinnan blir förvånad. ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten. Jag är ju en samarisk kvinna.” Det var inte vanligt att en man slog sig i samtal med en främmande kvinna, allra minst en judisk man med en samarisk kvinna. Judarna betraktade samarierna som avfallna från den rena judiska tron. Kvinnan får ett märkligt svar. ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Kvinnan, vi får inte veta vad hon heter, måste ha lyssnat, lyssnat utan förbehåll. Samtidigt faller hon inte platt till marken. Hon låter sig inte berusas. Hon fortsätter att tänka. Och att fråga. Hon frågar sig fram. ”Du har inget att hämta upp vatten med och brunnen är djup.” Hon har note­rat att Jesus talat om ”levande vatten”. Sådant fanns inte i cisterner, men i floder och vattendrag. Men hennes fråga visar att hon hört ännu mera i Jesu svar. ”Skul­le du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen?” ”Varifrån tar du det levande vattnet?” Finns det ett vatten som inte bara är levande, utan livgivande? Kvin­nan formulerar varje människas djupaste fråga. Var finns källan? Källan till livet? Varifrån kommer jag? Finns det en källa till glädje och frid? Hennes frågor är förberedda av vad Mose­böckerna berättar om brunnar och vad som utspelat sig vid dem.

Jesus hör att kvinnan hör, att hon lyssnar, inte bara med öronen utan också med hjärtat. Därför går han ett steg vidare. ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger blir aldrig mer törstig.” Det betyder att den som smakat detta vatten inte längre vill ha något annat. Kvinnan hade kunnat komma med invändningar. Hon hade kunnat kräva bevis. Åtminstone ett tecken på att hon inte talade med en dåre eller fanatiker. Men hen­nes förtroen­de är större än hennes tvekan. Hon hör Jesus säga: ”Det vatten jag ger blir en källa i människan, med ett flöde som ger evigt liv.” Hon är inte framme än, men hennes nästa fråga blir en bön: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.”

Då går Jesus henne in på livet. ”Gå och hämta din man”, säger han. Kvinnan hade kunnat vända på klacken och gå, som många gör när det blir för närgånget och personligt. Men hennes respekt för sanningen över­vinner rädslan. Hon svarar uppriktigt: ”Jag har ingen man.” Jesus bekräftar hennes uppriktighet och formulerar själv hennes bikt: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.” Kvinnan hade kunnat känna sig kränkt, avslöjad och dömd. Hade hon levt i Sverige idag, hade hon kunnat kräva skadestånd för krän­kande bemötande. Men hennes förtroende har vuxit under samtalets gång. Hon vet redan att denne man inte är ute för att döma henne. Hennes respekt för sanningen och längtan efter det vatten han talar om är starkare. Hon går ett steg till. Hon erkänner honom som en profet och passar på att ställa en aktuell fråga om var den rätta platsen för tillbedjan är, Jerusalem eller Gerisimberget i Samarien. Det var en stridsfråga mellan judar och samarier. Jesus lyfter frågan över den trånga dispyten. Han talar om tillbedjan i ande och sanning, den som står över begränsade frågor om platser och territorier. Detta väcker liv i kvinnans Mes­siasförväntan. Den hon har fått genom att lyssna till de heliga skrifterna.

Då är stunden inne. Jesus avlägger ett av de fåtaliga vittnesbörden om sig själv. ”Det är jag, den som talar till dig.”

När kyrkan läser och förkunnar detta evangelium är det inte något förflutet. Det som hände då händer nu. Samtal pågår. Ett samtal mellan den som lyssnar och Guds Ord. Saliga de som hör. ”Idag, när vi får höra Guds röst, må vi inte förhärda våra hjärtan” sjöng vi mellan läsningarna. För den som lyssnar får orden liv. Någon talar till den som lyssnar med hjärtats öra. En låga tänds. En gåva ges till lyssna­ren. En gåva i människans innersta. Trons gåva. ”Tron kommer av hörandet”, säger aposteln. Evangeliet kallar det en källa med levande vatten. Andens gåva. Den Ande som ger den döende människan nytt liv.

Hos kvinnan märktes det i att hon lät sin kruka stå. Hon glömde sitt ärende och skyndar på lätta fötter och med högburet huvud in i staden, en av kyrkans första missionärer.

Under tiden får vi höra hur lärjungarna kommer och erbjuder Jesus något att äta. Men han tycks inte behöva något. Hans mat är att göra Faderns vilja och utföra hans verk. Hans glädje över att vara medarbetare i detta verk får andra krafter att rinna till.

Kvinnan förmedlar en första gåva till sina grannar i staden. Men många fler kom­mer till tro genom hans egna ord.

Samtalet går vidare. För att vi skall höra vem det är som talar med oss. Så att källan rinner upp.

Amen.