TREDJE PÅSKSÖDAGEN

Apg 21:14,22-33 1 Pet 1:17-21 Luk 24:13-35

”Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?”

I gårdagens mässa gjorde vi en båtresa över Galileiska sjön. I dag går vi till fots från Jerusalem till Emmaus. Människans liv är en resa. En resa i rummet och tiden. På resan över sjön fick lärjungarna kämpa hårt mot vind och vå­gor. Men någon kom gående över vattnet och förde dem till målet. De två lärjungarna på väg mot Emmaus kämpade mot sorg och förvirring. De får sällskap på vägen, men känner inte igen ho­nom. Han får dem att öppna sina bedrövade hjärtan. Han ger dem en mild förebråel­se för att de var så tröga att tro. Så börjar de en ny vandring, infogad i deras egen fot­vand­ring, en vandring genom Skrifterna, genom Mose och alla profe­terna. Han förklarar för dem vad som står om Messias över allt i skrifterna. Långsamt för­ändras deras sin­nen.

När de är framme och deras medvandrare verkar vilja gå vi­dare, ber de honom att stanna kvar hos dem. När han sedan under måltiden bryter brödet med dem öppnas deras ögon och de känner igen honom. Vandringen genom skrifterna har öppnat de­ras ögon, både för vad dessa innehåller under den bokstav­liga ytan, och för vem som gått med på vandringen. Själva säger de: ”Brann inte våra hjärtan när han tala­de till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” Men deras medvandrare för­svin­ner ur deras åsyn. Han skall i framtiden inte vara som en människa ibland dem, utan på ett annat sätt. De skyndar tillbaka till Jerusa­lem och berättar för de andra vad de varit med om.

Kyrkan har känt igen sig i denna vandring. Precis som båtresan över sjön rymmer den ett mönster för kyrkans vandring genom tiden. Hon upptäcker på ett allt djupare sätt vad som står i de heliga skrifterna. Hon upptäcker att Kristus är med från början. I Abels död, i Abrahams offer, i Davids psalmer, i profeternas ord om Herrens tjäna­re. Han var den sten som förkastades, men blev en hörnsten. Kyrkan upptäcker att Jesus gått med hela vägen, oidentifierad. Det dunkla uppenbaras och förklaras i Nya Testamen­tet. Med ett ord av Augusti­nus: ”Det Nya Förbundet är fördolt i det Gam­­la. Det Gamla Förbundet uppenba­ras i det Nya.”

Kyrkan har gjort Emmausvandringen till ett mönster för sin liturgi. Allra tydligast i påskvigilian men egentligen i varje sakrament och tydligt i varje mässa. Vi vandrar genom skrifterna under ordets liturgi, för att våra hjärtan ska bli brinnande och ögo­nen öpp­nas för hans eukaristiska närvaro.

På ett personligt plan kan de flesta känna igen sig i de sorgsna och förvirrade lär­jungarna. De hade gjort sig egna föreställningar om vad denne Jesus från Nasaret skulle åstadkom­ma. ”Vi hoppades att han var den som skulle befria Israel.” Men de­ras förhopp­ning var upp­blandad med och fylld av människotankar. Sannolikt drömde de om en jordisk Mes­sias, en så­dan som man direkt kunde förstå och ansluta sig till. En som upprättar sitt rike ge­nom att imponera, dvs. med yttre jordisk makt. Varje män­­niska kan känna igen sitt eget livs för­hoppningar i de två lärjungarnas. Det går ju aldrig riktigt som vi tänkt oss. Därför måste de­ras med­­vandrare, som är Jesus själv, påminna dem om vad han tidigare gång på gång talat om: ”Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Samma lag gäller för hans efterföljare. Vägen till in­sikt går genom lidan­de.

I går hörde vi ett föredrag (av moder Tyra Antonia vid årsmötet för Mariavalls vänner) om en annan människas livsvandring, grundarinnan av detta kloster, moder Magdalena Wollter. Hennes liv präglades från början av stora svårigheter och ständiga motgång­ar. Ändå höll hon fast vid sin kallelse till klosterliv. Hennes liv blev det frö som efter hen­nes död bar frukt och nu utgör Jesu Moder Marias kloster. En nästan övertydlig be­kräftelse av påskens löfte om att kraften fullkomnas i svaghet. Att Herren upphöjer sin ödmjuka tjänarinna, som systrarna sjunger varje dag i jungfru Marias lovsång. När vi ser i facit kan vi i moder Magdalenas liv se samma mönster: ”Skulle inte Mes­sias lida detta och gå in i sin härlighet?” Trots sin svaghet gav hon inte upp hoppet. En märklig b­e­kräf­telse av hur Gud gjuter sin kraft i svaga jor­diska kärl.

Jesu Kristi påsk, hans lidande, död och uppståndelse, utsätter hans lärjungar för en ständig luttring. Den berövar oss drömmarna om framgång, hälsa och jordisk lycka. Men inte för att slå ner oss eller beröva oss hoppet, utan för att vidga våra trånga hjärtan för det verkligt nya, det verkligt hoppingivan­de, det nya livet. All sorg, all sjuk­dom, alla han­dikapp och allt lidande är inne­slutet i Jesu vandring mot påsken. Allt förvandlas genom hans upp­stån­del­se. Allt kan bidra till att göra oss till påskmän­ni­skor, med brinnande hjär­tan.

Evangeliet berättar att det hände när han talade till dem på vägen och utlade skrif­terna. Men de tycks ha upptäckt det först i efterhand. När han bröt brö­det kände de igen honom, också att han gått med dem hela vägen.

En första fråga är den själv­rannsakande: Vill jag bli brinnande? Eller har jag nöjt mig med det medelmåttiga? Mo­der Magdalena var en lidande människa med stora svagheter, men hon var, om jag lyssnade rätt, inte någon medelmåtta.

Bedrövelsen och sorgen hos de båda Emmauslärjungarna hade sin grund i blind­het. Och blindhet botas inte på en gång och ännu mindre genom att bara kavla upp är­marna. Vi måste låta oss upplysas. Som när den blinde Barti­meus ropar till Jesus: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig.”

Läs­ning av och lyssnande till Guds ord förblir kungs­vägen. Antingen man lever i kloster eller utanför. Benedictus avsätter dyg­nets bästa timmar för läsning av Guds ord. Kvantiteten är inte avgörande, men sorgsen­het och klenmod har, när vi tänker efter, ofta sin upptakt i att vi slutat lyssna. Bönen tystnar och människan lockas på avvägar. Det är ingen katastrof. Katastrofalt blir det om hon stannar i mörkret. En väg är att ”läsa sig tillbaka”, låta sig upplysas. Psaltaren förblir den beprövade vägen för att upptäcka Kristus i det gamla Förbundets skrifter. Ibland behövs det många verser ur psaltaren, ibland räcker det med en enda.

Eukaristin fullbordar vandringen. Den gör oss till påskmän­niskor. Moder Magdalena hade intuitivt förstått vad tabernaklet vittnar om. Att universums Herre har blivit kött och tagit sin boning ibland oss. Han går vid sina lärjungars sida, upplyser dem med sitt ord, och låter dem äta så mycket de vill ha. Men vägen är den­­sam­ma. ”Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?”

Amen.