SKÄRTORSDAGEN

2 Mos 12:1-8,11-14 1 Kor 11:23-26 Joh 13:1-15

Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig

Det är Jesu svar till Petrus när denne vägrar att låta Jesus tvätta hans fötter. Först när Jesus skärper tonen fogar sig Petrus. Till en början är det inte svårt att förstå honom. Skulle hans älskade och vördade Mästare tvätta hans fötter? Det var ju slavens arbete. Jesus försöker förklara att Petrus skall förstå det senare. Först vägrar Petrus: ”Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter!” Det är då Jesus skärper tonen: ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.” Det måste vara något viktigt. Fortsättningen tycks hänga på det. Petrus vill inte låta sig betjänas. Han tror att han kan själv. Han har dålig självkännedom. Han lovar att inte svika, även om alla andra gör det. Vi vet att det är just det han gör. Tre gång­er. Hans mod räcker inte. När han sett Jesu blick går han ut och gråter. Det är natt. Den natten rämnar hans självbild. Han lär känna sin svaghet. På avstånd skall han följa vad som händer med hans Mästare. Vad han tänkte under kors­fästelsen kan vi bara ana. Men Jesus tycks inte ha satt punkt. På uppståndelsens morgon sänder han en särskild hälsning till Petrus. Och när han visar sig vid Ti­berias sjö får Petrus sitt uppdrag förnyat. Det är då han säger: ”Herre, du vet allt,” med det viktiga tillägget, ”du vet att jag har dig kär.” Något har hänt med honom. Jesus hade sagt att han ”senare” skulle förstå fotatvagningen. Nu har det skett. Nu har han förstått varför Jesus måste tvätta hans fötter. Något nytt måste hända med honom, något utöver vad han tänkt sig från början.

Vad är det Petrus har förstått, först nu efter påsken? Fotatvagningen tycks rymma hela påskens hemlighet. Jesus böjer sig ner för sina lärjungars fötter och betjänar dem. Gud ödmjukar sig för människan. Ända ner i hennes djupaste svaghet. För att ur svagheten skapa nytt.

Människan har lättare att förstå buden. Det är inte svårt att förstå Jesu upp­ma­ning: ”Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter.” Buden är lättare att förstå än påsken och nåden. Men bu­den räddar oss inte. Många tror det och kämpar på. Men det lyckas aldrig riktigt. Då skäms de, förlorar modet och frestas att ge upp. Några försöker ändra på eller mildra buden, men de står ju ändå kvar. Vad är det människan har så svårt att förstå, men som Petrus förstod efter uppståndelsen? Det tycks handla om nåden, och om hela påsken. Att Jesus måste död och uppstå.

Budskapet säger att något nytt har kommit in i världen genom Kristi påsk. Je­sus instiftar ett ”nytt” förbund. Kyrkan firar detta ”nya” denna kväll. Det är hennes tro att det är koncentrerat i den heliga eukaristin. Betyder det att alla som deltar i den eukaristin har förstått? Sannolikt inte. Många tänker fortfarande som Petrus gjorde när han vägrade att låta Jesus tvätta hans fötter. De har inte gjort hans er­farenhet och därför inte heller förstått varför Jesus måste dö och uppstå. De käm­par fortfarande i egen kraft. De står ”under lagen”, som Paulus skulle uttrycka det. Som Petrus, innan han fallit och upprättats. Innan han omvänt sig en andra gång.

Petrus var både lärjunge och apostel. Han och de andra apostlarna fick upp­draget att föra Jesu verk vidare. ”Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er.” Det betyder inte bara att vara moraliska föredömen i att tjäna. Fotatvagningen har av evangelisten Johannes placerats på den plats där de tre andra evangelisterna berättar om instiftandet av eukaristin. De två handlingar­na talar samma språk. De säger samma sak. ”Ni skall göra som jag har gjort med er” rymmer samma uppdrag som ”Gör detta till min åminnelse”. Vår Herre betjänar oss i dem båda. Endast när vi låter oss betjänas av honom kan vi tjäna våra brö­der. Prästen har inte själv tagit sig sitt uppdrag. Han har fått det som en gåva, en nådegåva, som gör hans innersta likt sin Herre. Så kan han leva och handla som Kristi representant, ”in persona Christi”. Endast så kan han säga: ”Detta är min kropp”, ”Dina synder är dig förlåtna”. Något nytt har kommit.

Denna dag har prästerna inför biskopen förnyat sina löften att vara trogna för­valtare av Guds hemligheter. Vår biskop sade i sin predikan i förmiddags att präs­ten är kallad att hela förkrossade hjärtan. Människor idag är känsliga och ömtåli­ga, de blir lätt ”kränkta”, trots en kaxig och cool yta. För att de ska våga sig fram till prästen krävs att han själv har ett förkrossat hjärta, att han själv känner sin svag­­het. An­nars flyr de, eller fortsätter enbart med den moraliska förbättringen. Biskopen liknade prästen vid ”The wounded Healer” (från en boktitel av Henri Nouwen). Präs­ten skall vara ”den sårade helaren”. Det förut­sätter åtminstone nå­got av Petri erfarenhet. Biskopen uppmanade de troende att be för sina präster, att Herren utgjuter sin nåd över dem.

Predikanten i denna mässa uppmanas att tala om tre ämnen: eukaristin, präst­ämbetet och kärleksbudet. Alla tre handlar om det vi har sett hos Petrus. Eukaris­tin är källan till nåden. Prästen är satt att förvalta detta mysterium och att förkunna kärleken, det nya förbundets grundlag. Men också det största och finaste kan bli tyngande bud. Det som hände med Petrus visar hur varje lärjung­e och varje präst förs till insikt om vad påsken handlar om. Vi har bara förstått en bråkdel. Men vi får fira påsk. Låt oss fira den som om det vore den första och sista gången.

Amen.