PINGSTDAGEN

Pingstsekvensen - Veni, Sancte Spiritus!

Kom, Guds egen andedräkt!

Vem kan fånga vinden eller elden med blotta händerna? Det är egentligen lika omöj­ligt att med ord uttrycka vad den helige Ande är. Vi vet ge­nom tron att Anden är livgiva­ren, men vem åtar sig att definiera livet? Vi vet att Anden bor i människans innersta, men vem känner sitt innersta?

Kyrkans tro kommer till uttryck i hennes bön. Lex orandi, lex credendi, Kyr­kan tror det hon ber. Därför tar vi vår tillflykt till en av bönerna i dagens liturgi, den hymnliknande bön vi sjöng före evangeliet, den s.k. pingstse­kvensen, Veni, Sancte Spiritus, Kom, Guds egen andedräkt, skriven av en engelsk kyrkoman och bibellärare på 1200-talet, Stephen Langton. Kyrkan känner igen sin tro i denna bön. Bönen öppnar ögonen för vår tro.

, Kom är det är det första ordet, Kom, Guds egen andedräkt. Vi ber, Kyrkan ber, att An­den skall komma. Det kan tyckas som otro, eftersom vi tror att Anden redan har kommit. Anden utgöts över Kyrkan den första pingstdagen. Den troende har fått del av Anden i dop och konfirma­tion. Anden kommer över gåvorna i varje euka­risti. Än­då ber vi och ropar att Anden skall komma, ty vi har bara upptäckt en bråkdel av dess rike­dom. Den har inte trängt in i vårt innersta. Vi lever, men ändå inte fullt ut. Hur många människor har kommit till mognad?

Kom, Guds egen andedräkt, kom du rena varma fläkt av Guds rikes ljuvlighet. Det är en djärv bön, som vi inte skulle våga be om inte Kris­tus själv lovat oss denne Hjäl­pare. Jesus andades in sitt liv i lärjungarna. Som en doft eller en fläkt av livet i dess fullhet. Vi firar pingst för att bli levande och levan­degjorda av det nya liv som uppstod ur graven. Vi vågar be, ty kyrkan lägger orden i vår mun. Evan­geliet visar oss att Gud älskar de svaga och fattiga, de tomma och utblottade, de blinda och vilsegångna. Därför ber vi: Kom och fyll vår fattigdom, kom med all din rikedom, kom och lys vår vilsenhet.

Anden ger inte bara himmelska gåvor. Människan behöver mod, tröst, värme och stöd. Utan mod sviker hon, och fastnar sedan lätt i självförakt. Utan tröst fastnar hon i gråten. Utan värme kallnar hon och stelnar bakom en mask. Utan stöd blir människan vek och håller med den hon senast talade med. Därför ber vi: Gjut ditt mod i rädda bröst, bo i oss och var vår tröst, bli vår värme, bli vårt stöd.

En rad problem för människan tycks olösliga. Friheten, t.ex., hur finner och bevarar vi den, när vi ändå står under tvång och plikter? Att kasta av oss buden är ingen lösning, utan leder till nya bindningar. Därför ber vi om frihet mitt i livets tvång. Den friheten kan bara Anden ge oss och vi kan bara ta emot den på ett and­ligt sätt, i vårt innersta. Överlåtelse kallas det. Under tvånget, mitt i det som möter oss av motgångar och prövningar, kan den troende ana en sakta susning, en fläkt från en annan värld. Och där, i vårt innersta, kan ingen yttre makt längre plåga. I den utdragna mödan, den vi inte ser något slut på, ges en sekund av vila, mer värd än den längsta se­mester. Vilan när vår nöd blir lång. Mitt i smärtan kan vi ana en svalka, en vederkvickelse. Hur kunde annars martyrerna härda ut och t.o.m. förbli glada? De var ju lika svaga som vi. Svalka mitt i smärtans glöd.

Gåvan är så överväldigande, att språkets superlativer inte räcker till. An­de, salighetens ljus. O lux beatissima, säger latinet. Samtidigt är ljuset något person­ligt, ett du, men ett du som berusar. Den svenska översättningen talar om ett rus och om ett tyst jubelskri. Ett tyst jubel som är större än de ljudligaste lovsånger.

Denna typ av lyriska böner växte fram under medeltiden som en förlängning av Hal­lelujasången före evangeliet. Den sista stavelsen i Halleluja, ”-ja” kallades "Jubilus".x Den förlängdes med musikaliska improvisationer och nyskapade texter, vilka kallades sek­venser.

Pingstsekvensen påminner också om människans bistra villkor på jorden, ålder, kraftlöshet, trötthet, tomhet, de villkor som till slut varken hälsokost, mediciner eller läkare rår på. Tron lär oss att detta är följden av att människan försöker leva på egen hand, bortvänd från Gud. Utan Guds Ande berö­vas också människan sin ande och blir till stoft och mull (Ps 104:29). Sekven­sen kon­sta­terar nyktert: Utan dig är allting dött, åldrat, kraftlöst, tomt och trött under tidens tyranni.

Till detta kommer syndens andra följder, att människan fläckas ner och blir smutsig, och därtill plågas av en inre oro. Därför ber vi, ju konkretare desto bättre, ty vi ber med hopp och förtrös­tan. Hela evangeliet vittnar om att Gud har sin glädje i att ge oss sina gåvor: Tvätta rent det fläckade, vät med dagg det torkade, läk vår oros djupa sår.

Mycket konkret. Kyrkan uppmanar varje katolik att gå till bikt åtminsto­ne under påsk­tiden. I vårt land är tiden för denna påskbikt utsträckt till nästa söndag, den Heliga Tre­faldighet. Också för den som tvekat och dröjt finns det alltså en möjlighet öppen.

Syndens följd, bibeln kallar det straff, är att livet förlorar sin spänst. Det domnar och stelnar. Människan går vilse. Sekvensen fortsätter: Väck till liv det domnade, värm ur död det stelnade, samla dem som vilse går.

Och än mera. Synden orsakar också inbördes splittring, och i dess fotspår re­sig­na­tion. Därför ber vi: Kom med enhet, kom med frid, gör vår tid till hoppets tid. Bönen är inte ett projekt eller en punkt på en åtgärdsagenda. Det är då krafterna tar slut efter en tids entusiasm. Vi märker det i själva bedjandet. Inte bara så att den blir trött och utan glöd. Till slut blir också orden tomma och sterila. Men det är som det skall va­ra. ”Vi vet inte hur vår bön egentligen bör vara”, säger redan aposteln, och så fortsätter han: ”men Anden vädjar för oss med rop utan ord” (Rom 8:26). Sekvensen uttrycker det så: Andas i vår längtans bön. Guds Ande förenar sig med vår egen andedräkt. ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig”, som aposteln säger (Gal 2:20).

Ändå är det ingen flykt undan de konkreta realiteterna. Vi måste fortfarande sätta föt­terna på jorden och välja väg. Vi kommer i vägskäl, där inga handböcker hjälper. Vi behöver en inre vägvisare. Därför ber vi: Gör oss visa av ditt råd.

Den fromme får inte bli uppblåst, samtidigt som helighet är människans kallelse. Därför ber vi: Gör oss goda av din nåd. När vi genom plågsam erfarenhet förstått att den eg­na ambitionen inte räcker, återstår bönen. Resten gör Gud med sina vänner medan de sover. Allt gott är till slut en gåva, även om Skriften också kallar den en lön: Ge oss härlighetens lön.

Sekvensen är impregnerad av innerlig och hisnande tro, men förblir en bön. Det är till bönen som Kristus fogat löftet om Andens gåva: ”Skall då inte fadern i himlen ge helig Ande åt dem som ber honom?”

Amen.

Kom, Guds egen andedräkt,
kom du rena varma fläkt
av Guds rikes ljuvlighet.

Kom och fyll vår fattigdom,
kom med all din rikedom,
kom och lys vår vilsenhet.

Gjut ditt mod i rädda bröst,
bo i oss och var vår tröst,
bli vår värme, bli vårt stöd,

Vilan när vår nöd blir lång,
frihet mitt i livets tvång,
svalka mitt i smärtans glöd.

Ande, salighetens ljus,
gläd vårt hjärta med ditt rus,
bli dess tysta jubelskri.

Utan dig är allting dött,
åldrat, kraftlöst, tomt och trött
under tidens tyranni.

Tvätta rent det fläckade,
vät med dagg det torkade,
läk vår oros djupa sår.

Väck till liv det domnade,
värm ur död det stelnade,
samla dem som vilse går.

Kom med enhet, kom med frid,
gör vår tid till hoppets tid,
andas i vår längtans bön.

Gör oss visa av ditt råd,
gör oss goda av din nåd,
ge oss härlighetens lön.

Amen. Halleluja.