PETRUS OCH PAULUS, APOSTLAR

Apg 12:1-11 2 Tim 4:6-8,17-18 Matt 16:13-19

Att upptäcka kyrkan

Vem är hon? Med den frågan inleddes en bok från mitten av förra århundradet, en bok som handlade om kyrkan. Då stod kyrkan i centrum för intresse och eftertanke. Läget idag är tämligen annorlunda. Gud och andligt liv kan väcka nyfikenhet, men knappast kyrkan. Några har sett en skymt av henne, men för några är hon något skrämmande och hot­fullt, som man inte vill komma för nära, för andra något man främst vill förändra, för andra helt enkelt ointressant. Varje söndag bekänner vi oss tro på henne. En av de tidiga kyrkofäderna säger att man inte kan ha Gud till Fader om man inte har Kyrkan till moder. Hur lär vi oss tro på och älska kyrkan? Inte som något man väljer eller väljer bort, utan som den moder som fött oss och leder oss till livet? ”Om Sion skall det heta: Här är alla födda.” (Ps 87)

Petrus och Paulus högtid är en kyrkans fest. De två apostlarna ger kyrkan ett ansik­te. Men deras personliga historia är inte privat. När vi lär känna Petrus och Paulus, lär vi också känna kyrkan. I det som händer dem skymtar kyrkan fram.

Första läsningen berättar om den första förföljelsen mot den unga Kyrkan. Kung He­rodes låter fängsla aposteln Petrus. I fängelset är han bunden med kedjor. Han sover mellan två soldater och utanför dörren finns ytterligare vakter. Mot detta står endast församlingens bön för sin ledare. Men i denna svaghet ryms en oväntad styrka. På natten väcks Petrus av en ängel. Ett ljussken fyller rummet. Kedjorna faller av och dörrarna öppnas. Petrus tror själv att han drömmer. Först när ängeln försvinner kan han sansa sig och förstå att det som hänt är verkligt. ”När Herren upprättade Sion, då var vi som drömmande.” (Ps 126) En hemlighetsfull kraft styr och leder allt som händer med Petrus, och därmed också med kyrkan. Som när kedjorna faller av i bikten och dörrarna i en låst situation öppnas genom bönen. Först i efterhand förstår vi att det är verkligt.

Petrus själv uppmanas att skynda sig upp, att ta på sig bältet och sandalerna och svepa om sig manteln. Och han lyder i tro. Det är hans lilla samverkan. Trons lydnad öppnar dörren för Guds kraft. Mitt i kyrkans mänskliga svaghet. När Petrus vid ett tidi­gare tillfälle har botat en lam tiggare och folket förundras, får han säga: ”Det är inte vår egen kraft som gjort detta, utan Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.” När människor ut­trycker sin beundran för den eller den påven, så måste vi påminna om att det inte är deras mänskliga kvalifikationer som gör dem till kyrkans ledare, utan uppdraget att vara Petri efterföljare som biskop i Rom.

Kyrkans undervisning, hennes sakrament och ordningar, som vi tar emot i tro, firar och lyder, är moderns omsorg om sina barn. Som Maria skötte och vårdade sitt barn.

Samma mönster ser vi när aposteln Paulus skriver sitt brev till Timotheos. Han sitter i fängelse och tycks räkna med martyriet. ”Mitt liv utgjuts redan som ett offer, och tiden är inne då jag måste bryta upp”. Ändå hör vi ingen bitterhet eller klagan. Tvärtom säger han: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.” Fängelset tycks inte ha någon makt över honom. Han är fylld av frimodighet och hopp, mitt i den egna svagheten. ”Herren bistod mig och gav mig kraft. Hans är här­ligheten i evigheters evighet.”

De sista orden liknar avslutningen på den eukaristiska bönen. Apostelns liv kulmine­rar i eukaristi, tacksägelse. Strålarna från altarets eukaristi lyser fram i hans liv. Det är så vi deltar i mässan. Vi frambär och förenar våra liv med Kristi offer och överlåtelse. Kristus gjuter sin kraft i vår mänskliga svaghet, för att vi skall kunna förena våra liv med hans. Kyrkans hem­lighet blir aldrig så tydlig som i den heliga eukaristin.

I evangeliet ser vi samma mönster. Petrus bekänner sin och apost­larnas tro på Je­sus som Messias, den levande Gudens son. Det är ingen tro han tänkt ut själv. Det är en gåva som Fadern uppenbarat för honom, grundvalen för Kyrkans tro. Ändå är det inte någon nedskriven lärosats. Det är fiskaren Petrus som talar. Kristus låter honom förkunna sanningen för oss, med galileisk dialekt. Petrus och Paulus är redskapen. Som kyrkans Herre gör sig beroende av. Så gudamänsklig ville Kristus ha sin kyrka. Så sammanvävd är den gudomliga styrkan med den mänskliga svagheten. Det är denna kyrka som fått löftet: ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.” Som fäderna sade på konciliet: ”Trots mänsklig svaghet kommer hon därför inte att vackla från den fullkom­liga troheten utan förbli en brud som är värdig sin Herre” (LG 9). Kristus leder sin kyrka genom tiden mot sitt mål. Hon öppnar himlen för oss.

Och så är vi tillbaka vid utgångspunkten - vår tro på kyrkan. Kyrkan har sin skatt i svaga mänskliga kärl. Svagheten är inte svår att upptäcka. Skatten, däremot, kan bara upptäckas genom tron. Tron ser och vet att Herren har utvalt Sion och att han där vill ha sin boning (Ps 132:13). Kyrkan har inget eget ljus. Hon är helt beroende av sin Herre. Utan honom är hon som en kropp utan huvud. Men Herren har tagit risken att förena sig med sin kyrka, som huvudet för kroppen. Han vill ingenting göra utan sin kyrka. Tron litar på Herrens löfte att vara med sin apostoliska kyrka alla dagar intill tidens slut, ja att inte ens dödsrikets portar skall bli henne övermäktiga.

Låt oss förnya vår tro på kyrkan. Den helige Bernhard av Clairvaux mediterar över hennes hemlighet med hjälp av brudens ord i Höga Visan, ”Svart är jag, dock är jag vacker.”(HV 1:5): ”O ringhet! O höghet! Hon är jordisk boning och himmelskt palats, ett hus av lera och en Konungs hov, till smälek bland de övermodiga och Kristi brud! Även om mödan och smärtan under den långa landsflykten har bränt henne, så är hon ändå prydd med himmelsk skönhet. Om Hennes mörka färg stöter bort er, så beundra då hennes skönhet! Om ni ser ner på hennes ringhet, se då upp till Hennes höghet!”

Låt oss be om Andens hjälp att upptäcka kyrkan. Låt oss be om kärlek till vår moder, den heliga Kyrkan, och nu instämma i den tro som hon givit oss.

Amen.