PÅSKVAKA

Matt 28:1-10

Var inte rädda!

Det är den uppståndnes första budskap till kvinnorna. Han möter dem och de griper om hans fötter och tillber ho­nom. Redan ängeln hade sagt det, och vid graven fanns det goda skäl att frukta. Ett kraftigt jord­skalv. En ängel som rullar undan stenen och demonstra­tivt sätter sig på den. Äng­elns utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. Vakterna, de beväpna­de och tuffa männen, skakar av skräck och blir liggande som döda. Till kvinnorna, de som vågat sig ut i gryningen den första veckodagen, säger ängeln: ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, som han sade.” Och så ger han dem ett första tecken. ”Kom och se var han låg.” Alla vittnes­börd betygar detsamma. Graven var tom. Det var ingen dröm. Det är massiv verklig­het. Tron på Jesu uppståndelse har inte vuxit fram ur lärjungarnas inre. Deras inre var förvirrat och sammansnört av skräck. De trodde att allt var slut. Det första tecknet på att något hänt är den tomma gravens vittnesbörd. Det andra är lärjungarnas förvand­ling. De som har fört budskapet vidare och långsamt förstått mer och mer av dess innebörd.

Detta, påskens ofantliga innebörd, hörde vi redan vid påskljuset i det s.k. Exsul­tet. Där sjunger kyrkan ut hela sin påsktro. Den fasta och ofantliga grunden till att vi inte behöver vara rädda.

Exsultet uppmanar till jubel i tre riktningar. Först till änglarnas värld. Höj jubelrop, ni alla himme­lens änglar! Kristi uppståndelse har kos­misk innebörd. Inte ens äng­la­r­na kände påskens hemlighet. Inte underligt om också planeterna dansar och stjärnorna bugar sig. Sedan uppma­nas jorden att jubla av glädje. ”Hela världen må förnimma att mörk­­ret har skingrats.” Påsken berör och påverkar allt och alla. För det tredje upp­manas vår moder kyrkan att glädja sig. Hon bär i sig gudomliga kraf­ter. Hon är smyckad av det eviga ljusets strålar. De troende bär påsk­ljus i sina händer och gu­domlig nåd i sina hjärtan.

Så följde en lång förundran över orsaken till detta jubel. Uttrycket ”denna natt” upprepas om och om igen. Allt har pekat fram mot denna natt. Under natten i Egypten skyddades Israels barn från dödshot genom blodet från påskalammet, som ströks på dörrposterna. Våra dörrposter är helga­de av det sanna pås­kalammet. Ingen makt kan beröva oss det liv vi har ge­nom Kristus, om vi inte frivilligt lämnar det ifrån oss. Den­na natt har vi förts ut ur slaveriet under främ­mande makter. Vi går torrskodda genom Röda havet och våra andliga fiender ligger döda på stranden. Eldstoden, den helige Ande, leder vand­ring­en i nattens mörker.

Ser man närmare i texten kan man upptäcka en sjuarmad ljusstake, där varje ljus återspeglar en ny sida av påskens innebörd. Kulmen nås vid det femte ljuset. ”Denna natt bröt Kristus sönder dödens bojor och steg upp ur dödsriket som segrare.” Då blir tonen som vore den berusad. Gång på gång utropar texten ”O”. ”O, hur un­derbar är inte din omsorg om oss, o, hur ofattbar är icke din kärlek: för att fri­köpa tjänaren utgav du Sonen!” Till och med skulden prisas salig. ”O, du saliga skuld, felix culpa, som förtjänade en sådan Frälsare!” Människo­släk­tets skuld drog till sig Kristi uppståndel­se.

Så blir texten mera eftertänksam. ”O, du heliga natt, som ensam vet tiden och stunden då Kristus uppstod från de döda!” Lika lite som vi vet dagen för Kristi återkomst. Inget människoöga kunde se vad som egentligen skedde. När ängeln rullar undan stenen har allt redan skett.

Så tänds en ny sjuarmad ljusstake för att beskriva frukterna av uppståndelsen. Ond­skan fördrivs, synderna avtvås, de fallna upp­rättas. De bedrövade får glädjen till­ba­ka, hatet drivs på flykten, fred skapas och högmodet krossas (alla folk läggs under Kristi välde). Skeptikern undrar om detta ändå inte är överord? Trons svar är att Kristi uppståndelse rymmer kraften till allt detta. Den är som en Big Bang för den nya och försonade skapelsen, men den började med kvinnorna vid graven och med de elva apostlarna.

Spännvidden är oerhörd mellan Exsultets hisnande budskap och det konkreta som hände kvinnorna och sedan lärjungarna. Det första är ofattbart. Det andra kan vi åtminstone föreställa oss. Vi behöver både det stora och det lilla. Matteus vittnar om de konkre­ta tecknen. Den tomma graven och kvinnor­nas för­virring och rädsla – det hör hemma i den värld vi känner. Petrus kan vi också förstå. Förnekaren, som varken kände sig själv eller sin Herre, men upprättades och gjordes till kyrkans her­de och förste påve.

Så småningom förstod lärjungarna och gav det vidare till Kyrkan. Kyrkan vet att påskens innebörd är ofantlig och bäst uttrycks i liturgisk förundran och tillbedjan. Kate­kesen säger: Kristi upp­ståndelse är en historisk händelse, samtidigt som den över­går all histo­ria.

Vi behöver både Petrus och . Petrus i all sin svaghet och Exsultet i all sin vidunderliga skönhet. Både Petrus och Exsultet ger oss samma budskap denna natt, detta personliga budskap: Var inte rädda, ty Kristus har uppstått från de döda.

Amen.