Lördag i andra påskveckan

Joh 6:16-21

Med ens var den framme

Häromdagen fick jag den väldiga frågan vad som är Guds plan med världen och människorna. Lärjungarnas färd över Galileiska sjön kommer som ett svar. Det är en liten hän­delse. Sex ver­ser lång. Infogad mellan två större händelser. Ändå rymmer den ett mönster för all historia. Evange­listen Johannes har infogat den i sitt väldiga brödkapitel, det sjätte. Jesus har på andra sidan Galileiska sjön utfört sitt stora bröd­bespis­nings­under. Han har mättat de fem tusen. Snart skall han ge sin stora under­visning om Livets bröd. Det skedde i Kafarnaum, på motsatta sidan av sjön. Mellan dessa händelser sker denna resa. Lär­jungarna tar sig själva över sjön, i mörkret och stor­men. När de rott en halvmil närmar sig Jesus, gående på vattnet. De blir rädda och han måste lugna dem. Andra evange­lister, Matteus och Markus, berättar att också vindar och vågor blir stilla. När de vill ta honom med i båten är de med ens framme vid stranden. Det är hela storyn. Ändå rymmer den hela histo­rien, både världens och den enskilda människans.

Den yttre händelsen är lätt att föreställa sig. Lärjungarna är på väg över sjön, från den ena stranden till den andra. De får kämpa hårt vid årorna. Det är mörkt, det blå­ser hårt och vågorna går höga. När Jesus närmar sig blir de först rädda. De känner inte igen honom. Han talar och säger: ”Det är jag, var inte rädda.” När de vill ta med ho­nom i båten händer något. Evangelisten säger: ”med ens var de framme vid stran­den.” Händelsen rymmer två underverk. Dels att Jesus går på vattnet och får vå­gorna att lugna sig. Dels att båten plötsligt är vid målet när de vill ta med Jesus i bå­ten. Jäm­­fört med andra underverk kan dessa händelser beskrivas som små. Näs­tan som en parentes mellan brödundret och den stora undervisningen. Men kyrkofäderna ser i denna händelse något större, ett mönster och en plan, som gäller all historia.

Resan från den ena stranden till den andra är en bild för människans resa från fö­delsen till döden. Från strand till strand. Men lärjungarna i båten är också en bild för kyrkans och hela mänsklighetens resa över historiens vatten till slutmålet. Efter bröd­undret har Jesus dragit sig undan till berget och i vår hän­delse sägs att han ”ännu inte kommit tillbaka”. Båtfärden blir därmed en miniatyr­bild av kyrkans resa genom tiden och rummet, efter det att Jesus återvänt till Fadern och innan han ännu kommit tillbaka. Kyrkan firar sin eukaristi, sitt brödunder, ”till dess han återkommer i härlig­het”.

Men när han kommer gående över vattnet då blir de rädda. Deras tro är svag och deras ögon skumma. Då hör de hans röst och ord: ”Det är jag.” Samma legitimation som vi ofta hör i Johannesevangeliet: ”Jag är världens ljus. Jag är livets bröd. Jag är den gode herden.” JAG ÄR – orden påminner om hur Gud uppenbarade sig för Mose vid den brinnande busken: ”Jag är den jag är.” Han som heter ’JAG ÄR’ sänder Mose för att befria folket.” I bibelns sista bok och på påskljuset kallas han A och O, Alfa och Omega, begynnelsen och änden, alltings början, mening och mål.

Därmed får också små händelser betydelse och mening. Det som hände de första lärjungarna på Galileiska sjön händer alla människor som lyssnar till detta ord och sätter tro till det. Den lilla händelsen på sjön rymmer ett mönster för hela historien. Det som hän­de för lärjungarna då, blir närvarande verklighet för den som lyssnar och tror på evan­geliet idag. Ett mönster skymtar fram ur historiens dunkel. En mening och en plan. Lärjungarna i båten är männi­skor­na i kyrkans båt över tidens hav, på väg mot den slutliga stranden.

Kyrkan får ta sig fram i mörker. Hon ansetts av vågor och vindar. Idag tycks det ha blivit en populär sport att aggressivt upprepa och förstora kyrkans svagheter och syn­der genom his­torien. Medan man tiger om hennes helgon och de underverk som ut­gör hennes egentliga historia. Kyrkan utmanar. Inget århundrade har sett så många martyrer som det nittonde. Lärjungarna får slita vid årorna. Krafterna tycks kom­plett otillräckliga. Var är Jesus nu? Har han glömt sin stackars kyrka?

När han kom­mer känner de inte igen honom. De har glömt allt de varit med om.

Det är ingen mild eller billig tröst han ger dem när han kommer gående över vattnet. Den är förskräckande. De blir rädda. Den bil­liga trösten är inte mera värd än de av­gudar som är lättsmälta, be­gripliga och i slut­ändan maktlösa. Här handlar det om verkligheten. Om honom som var starkare än hat, mörker och död, men som fick betala med sitt liv. Det är påskens vidunderliga budskap. Den som människorna trodde att de kunde göra sig av med. Han som var för obekväm. Han kommer suve­ränt gående över alla hotande kaosmakter. ”Det är jag, var inte rädda.” Varje morgon under påsktiden hör vi här i klostret: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.” (Upp 1:17f) Planen med hela historien är en per­son, Ordet som blivit män­niska i Marias son.

Och så det andra miraklet. Lärjungarna vill ta med honom i båten. Då hän­der det. Med ens är båten framme vid stranden. Framtid blir närvaro, futurum blir presens. Det är Jesu budskap till Marta, hon som trodde på en framtida uppståndel­se, men som för höra av honom som står framför henne: ”Jag uppståndelsen och livet.” I ett tidigare kapitel säger han: ”Den som tror på Sonen evigt liv.” Det är kyrkans tro, den tro som gör kyrkans båt sjösäker. Det är inte rekommendabelt att fara i egen båt, ännu mindre att försöka simma. Kyrkans budskap är närvaro i varje mäs­sa. Hon talar inte svärmiskt om en sym­bolisk närvaro. Hon låter sina präster lyfta upp ett stycke bröd och säga: Detta Kris­ti kropp.

Också den enskilde kan känna igen sig. När det är mörkt, och i mörkret är man ensam, när arbetet tar på kraf­terna, när vindar och vågor slår in över livet. ”Jag har kommit ut på djupt vatten, strömmar vill dra ner mig” (Ps 69:3). Då är det frestande att söka efter förströ­else och falsk tröst. Men det är inte lindring som utlovas. Utan närva­ro, verklig närva­ro, mitt i natten, när det bara är mörkt. Mitt i påsk­natten sjöng vi: ”Nat­ten skall lysa som dagen.”

Endast tron kan öppna ögonen. Barnets och den ödmjukes tro. Alla andra försök är få­fänga. Men när människan står på botten av sitt elände och sin dödlighet och vågar lyssna ut i mörkret, då står hon på fast mark. Med ens är hon framme. Redan på vägen är hon vid målet. Hjärtat vidgar sig. Någon har kommit tillbaka. Med ens är hon, kyrkan och hennes barn, framme vid stranden dit hon var på väg. David ut­tryc­ker det så: ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.”

Amen.