LÅNGFREDAGEN
Gudstjänsten till åminnelse av Herrens lidande

Jes 52:13-53:12 Heb 4:14-16;5:7-9 Joh 18:1-19:42

Modern betraktar sin son och kyrkan sin frälsare

Det är över nu. Människan har ställt Gud inför rätta och dömt honom. Dömt honom till döden. För att bli av med honom. Pilatus pressas, är irriterad och tvår sina händer. Den dömdes egna anhängare är skingrade. Makten triumferar. Människan bär hand på Gud och berövar honom hans kläder. Soldaterna kastar lott om dem.

Några kvinnor och en av de tolv står vid korset. Men var är de andra? Gömmer de sig i folkmängden? Och var är Petrus? Frestas han av den svåraste av synder, förtviv­lan?

Bland kvinnorna står hans mor. Hon betraktar sin son. Sitt döende barn. Vi hör inte ett ord från hennes mun. Tyst fortsätter hon att säga: Må det ske med mig efter ditt ord. Modern betraktar sin son. Kyrkan betraktar sin frälsare. Det är vad kyrkan, som personifieras av Maria, gör i denna liturgi. Kyrkan ser inte bara det alla såg och som profeten förutsett, den föraktade och misslyckade, den för vilken man skyler sitt ansikte. Den som man gjort upp räkningen med. Kyrkan har fortsatt att betrakta. Hon ser sin egen delaktighet i det som hände honom. Men hon ser något mera. Hon såg det redan när de kom för att ta honom till fånga i trädgår­den. Det är Johannes som berättat det och kyrkan som låter oss höra det. Den eftersökte gömde sig inte i rädsla. Han gick själv ut till den fientliga hopen som kom med lyktor, facklor och vapen. Han frågar vem de sö­ker. Då viker de starka tillbaka och faller till marken. Johannes vet och kyrkan vet att de snart skall göra det igen, både på tredje och den yttersta dagens morgon. Redan hör vi hans namn, det som redan Mose fick höra: Det är jag.

Kyrkan låter Pilatus formulera sanningen: Här är mannen! Ecce homo! Män­nis­kan, Guds sanna avbild. Lika levande nu som då. Vi andra gick vilse som får när vi ville vandra vår egen väg, men Herren lät allas vår missgärning drabba honom. Det var våra synder som ristade hans hud och slog spikarna genom hans kropp. Men kyrkan låter oss höra sanningen, att han bar mångas synder och bad för överträdarna. Kyrkan ser och besjunger sin och hela världens frälsare.

Hur gick det för Petrus? Hur förskonades han från förtvivlan? Anade han något redan när han förnekat den tredje gången och Herren såg på honom?

Modern betraktar sin son och kyrkan sin frälsare. Därför ber kyrkan, vår moder i Marias efterföljd, i denna liturgi för hela den mänskliga familjen. Hennes bön är världens enda hopp.

Kyrkan låter oss uttrycka vår tacksamhet och vår kärlek. Vi får falla på knä för korset och kyssa det. Ty det som makten trodde var slutet är i själva verket början.

Kyrkan firar ingen mässa denna dag. Det vore en ”dubblering”. Vi får betrakta korsets offer, det offer som sedan varje mässa aktualiserar. Men vi får del av dess frukt, odödlighetens läkemedel, hoppet om uppståndelsen.

Amen.