KYRKMÄSSA

”Herren är på denna plats, och jag visste det inte!”

Så sade pat­riarken Jakob när han vaknade upp ur sömnen. I drömmen hade han sett Guds änglar på en stege som förenade himmel och jord. Herren är på denna plats – vå­gar vi säga det om ett hus byggt av människohand med trä och cement?

Det har sina risker. Evangeliet talar om en tillbedjan oberoende av var man befinner sig. Heliga platser och bilder kan bli avgudadyrkan. Aposteln Paulus måste i Athen på­minna om att den Gud som skapat världen inte bor i tempel som är byggda av människo­hand. Andra läsningen talade inte om en byggnad av sten, utan om de troende som le­vande stenar i ett andligt husbygge. I första läsningen fann vi Israels folk församlat framför det raserade templet i Jerusalem. Det skulle byggas upp, men raseras igen. Hur kan vi om en byggnad säga att det är en helig plats där Herren tagit sin boning?

Vi firar denna kyrkas födelsedag, den dag för tretton år sedan, då kyrkan invigdes. Vad som skedde och sades då ger ett första svar. Byggnaden behandlades som en mänsklig person. Hon döptes, konfirmerades och vigdes som en brud med sin brudgum. Hon döp­tes genom att bestänkas med heligt vatten. Hon konfirmerades genom att väggar och al­tare smordes med helig olja. Hon upplystes genom att det mörka rummet upplystes med ljus. En bild för hur människan får ljus och klarhet genom Guds ord. Biskopen lyfte upp lektionariet och utropade: ”Må Guds ord ständigt ljuda i detta rum, och må det öppna era sinnen för Kristi hemlighet, så att det verkar er fräls­ning här i Kristi kyrka.” När ljusen på altaret tändes för första gången och bad biskopen: ”Må Kristi ljus lysa i hans kyrka, så att alla folk kan se sanningen i dess fullhet.” I kyrkans mitt, på hennes altare, frambars för första gången den heliga eukaristin, Kristi evigt gällande offer, som försonar människan med Gud och förenar oss med honom och med varandra. Det är vad som skall ske i män­niskans centrum, i hennes hjärta, när vi lever i tron, får ett levande hopp och upptänds av kärlekens eld, när människan inte längre lever för sig själv, utan för honom som dött och uppstått för henne.

Allt som skedde med byggnaden var en bild, ett program för vad som sker med den människa, som besöker och tillber på denna plats. Människan tas ut ur mörkret och isoleringen, som stenar och trä hämtats ur stenbrott och skogar. Stenarna och plankorna har fogats in i ett större sammanhang, för att bära de andras bördor och vittna om den kärlek som förlåter och förenar oss med varandra.

Det betyder att byggnaden är en bild för det andliga bygget, för Guds tanke med oss män­niskor. Aposteln Petrus liknade oss vid levande stenar i ett andligt husbygge. Men det är mera än en bild att betrakta. Patriarken blev berörd av den syn han sett. Den inte bara påverkade honom. Han byggde ett altare på platsen och kallade den en helig plats. En kyrkas helighet är inte något statiskt, som människan kan besöka bara när hon har lust. Då är vi tillbaka i hedendom. Kyrkans helighet måste ständigt firas och tas emot.

Vi hörde det när biskopen höll upp lektionariet och sade: ”Må Guds ord ständigt ljuda i detta rum, så att det verkar er fräls­ning här i Kristi kyrka.” Kyrkorummet är plat­sen för en händelse, ett skeende. Guds Ord läses och förkunnas. Det söker sin väg till mänskliga öron och sinnen. Något händer med den som lyssnar och tar emot. För den som redan tror sig veta förblir det bara mänskliga ord, formulerad tryck­svärta. Otron cementeras. Det är inte ofarligt att lyssna. Ty det är inget vanligt ord. I första läs­ningen hörde vi hur de som lyssnade reste sig och ropade: Amen, Amen! De böjde knä och tillbad. Guds Ord öppnar de öron som lyssnar. Rummet blir en bild för vad som sker i männi­skans inre rum, när hon gråter över sin synd, som folket gjorde i Jerusalem, när trons ljus tänds och människans ögon öppnar för den sanna glädjen. Hon bereds för tillbedjan. Biskopen sade att Guds ord ”verkar frälsning”. Varje gång hon träder in på­minns hon om det. Den troende går inte in på helgat rum hur som helst. Hon faller ner i tillbed­jan. Hon blir stilla.

I den långa invigningsbönen bad biskopen: ”Denna byggnad är en avbild av din heliga kyrka. Hon är helgad i Kristi blod till en ren jungfru och tagen till hans brud.” Byggnaden är inte bara ett rum där något sker. Här har nå­got skett med henne själv. Hon är helgad och avskild, hon är förenad som en brud med sin brudgum. Också det är en bild för vad som sker med de troende. I byggnadens mitt, på altaret, bärs offret fram, det of­fer som förso­nar och förenar. Det tar bort all skuld genom Kristi blod, som där fram­bärs och offras. Det gör Kyrkan till en ren jungfru, fri från skuld och orenhet. I den heliga kommunionen för­enas hon med ho­nom, som all mänsklig längtan sträcker sig efter. Hon blir själv helig. I för­undran och tacksägelse över att Gud genom sin Son velat ta sin boning i henne. Som en stän­dig påminnelse om denna gu­domliga närvaro mitt ibland oss förvaras det konsekrera­de brö­det, Kristi kropp, i kyrkans taberna­kel.

Invigningsbönen var en enda lång meditation över kyrkan. Hon be­skrevs som den heliga, saliga och upphöjda. Kyrkan inte bara beskrevs, hon tillta­la­des som en person, som någon man gläds och förundras över, någon som man vör­dar och älskar. Kyrkan är inte bara mänsklig. Hon är av Gud, men består av männi­skor, hon är gudamänsklig. Hon är en verklig och verksam bild för vår frälsning. Tydligast ser vi henne i jungfru Maria. I henne har frälsningen nått sin fullbordan. Hon är med kropp och själ helgad och upptagen i den himmelska verkligheten. Hon ger oss hopp och stöd på vår väg.

I prefationen, som också skall användas i denna liturgi, sjöng biskopen: ”Kyrkan är en stad av utvalda stenar, en stad där du skall vara allt i alla.” Den euka­ristiska kyr­kan om­fattar inte bara dem som här och nu blir delaktiga av det nya livet. Kyrkan fö­regriper också slutmålet, där tillvarons alla stenar kommit på rätt plats, ”hela skapel­sen befriad från synd och död”. Byggnaden rymmer olika material hämta­de ur natu­ren och förädlade av män­niskan, från den utmätta stenen, de stöpta ljusen och den vävda textilen, till den mänsk­liga rösten. Människan får representera hela ska­pelsen som dess språkrör och präst. ”Ett heligt prästerskap som kan frambära and­liga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus.” Människan kallas att in­stämma i den nya och eviga sången. I hop­pet föregrips den stad där Gud blir allt i alla.

På vägen dit behöver vi det heliga rum­met. När vi går in i kyrkan, går kyrkan in i oss, för att rena, upplysa och helga oss. Som patriar­ken Jakob får vi vakna upp ur sömnen. ”Her­ren är sannerli­gen på denna plats, och jag visste det inte! Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port.”

Amen.