KYNDELSMÄSSODAGEN
HERRENS FRAMBÄRANDE I TEMPLET

Mal 3:1-4 Heb 2:14-18 Luk 2:22-40

Det var inget uppseendeväckande eller ovanligt. Josef och Maria bar sitt barn till templet som Mose lag föreskrev. Som alla andra föräldrar. I yttre hänseende kunde man inte se någon skillnad. Eftersom de var fattiga offrade de två duvor. Att den gamle Symeon kommer till templet var heller inte något ovanligt, till att börja med. Men evangelisten avslöjar att han denna gång har en särskild drivkraft. Han kommer ”ledd av Anden”. Och när han tar barnet i sina armar då visar det sig att han ser något som andra inte ser. Han ber en bön, som låter som en aftonbön för hela hans liv: ”Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid... ty mina ögon har skådat frälsningen”. Så välsignar han Josef och Maria. Det var inget ovanligt att den äldre välsignade de yngre. Till slut riktar han sig också till Maria med några ord som gäller framtiden. Evangelisten berättar även om en kvinnlig profet, Hanna, som kommer fram och som också ser det andra inte ser.

I det vanliga ryms något ovanligt. Symeon ser något som andra inte ser. Evangelisten Lukas berättar det för att vi ska få våra ögon öppnade. Vi som också kommit till Herrens hus, men är skumögda. Symeon är ett föredöme i konsten att se. Det står om honom att ”han väntade på Israels tröst”. Denna väntan präglade hela Symeons liv. Han hade inte gett upp hoppet om att Gud skulle trösta sitt folk genom att sända den utlovade Messias. De flesta av hans landsmän hade kvar en vördnad för templet och förbundet, men de hoppades inte längre. De hade resignerat och nöjde sig med mindre och fåfängliga ting. Men Simeon väntade. Och Hanna med honom. Hon som aldrig lämnade templet, utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. De levde i hopp och förväntan.

Symeon hade fått det personliga löftet att han inte skulle dö innan han fått se Herrens Messias. Men det gällde inte bara honom. Symeon är inte ”privat”. Det är i templet som han får se sitt löfte uppfyllas. Evangelisten Lukas berättar utförligt om Mose lag för de förstfödda och Symeons egna ord är präglade av profeternas ande. Lagen, profeterna och templet - i denna miljö lever Symeon och utgör därmed en ”rest” av det utvalda gudsfolket. Ställföreträdande lever han i hoppet om att ”få se Guds frälsning”, som profeten utlovat (Jes 52:10).

Även om Symeon hör till det gamla förbundsfolket blir han också en bild för kyrkan, det nya förbundsfolket, det folk som ständigt ber att Guds rike skall komma. I varje mässa påminns vi om att vi ”lever i hoppet om saligheten och väntar på Frälsarens Jesu Kristi återkomst” (inskottet i Fader vår). Vi gör det i denna mässa när vi går i procession med ljuset i våra händer. Som kyrkan på pilgrimsvandring mot målet. Vi gör det i varje mässa, när vi steg för steg lyssnar och ber oss fram, för att få se Guds lamm på kyrkans altare och ta emot den utlovade i våra händer och på vår tunga, som Symeon tog emot honom i sina armar.

När Josef och Maria bar fram Jesus i templet får Symeon en inre visshet om att också själv gå till templet. Det är Andens ledning. Tre gånger i några korta verser nämner evangelisten Anden. Symeons väntan gör honom lyhörd. Han försitter inte chansen. ”Släck inte anden”, säger aposteln (1 Thess 5:19). Det är Anden som drar oss till den heliga mässan, eller i klostret, när vi låter allt vi har för händer ligga och skyndar till gudstjänsten när signalen ljuder (RB 43:1).

Det är samme Ande som manar oss att avvisa tröghet och klenmod, att driva ut de onda tankarna med andlig läsning och ofta ge oss hän åt bön. Symeon är därför också en bild för den enskilde troende, som håller ut i bön och väntan på att synden skall förlora sitt grepp, sluta att vanställa vårt utseende, så att vi blir vad vi är skapade och återlösta till. Vi faller ständigt i synd, men reser oss i hoppet, och lär oss steg för steg att lita på nåden, i stället för på de egna krafterna. Långsamt lär vi oss att ”ingenting föredra framför kärleken till Kristus”. När Symeon håller barnet i sin famn har han inte ögon för något annat, varken för sin fromhet eller för sitt elände. Det är en bild för frälsningen.

Symeon ser inte bara vem barnet är, han ser också vad som skall hända i framtiden. Att barnet inte skall tas emot av alla, utan bli till fall eller upprättelse, till ett tecken som väcker strid. Det är Lukas´ sätt att antyda korset. Detta barn skall inte bara locka fram det bästa hos människor och folk, utan också blottlägga det sämsta, upproret mot Gud och oviljan att vända om till honom. Människans dåraktiga försök att göra sig kvitt Gud och bli sin egen herre. Det motståndet kan också drabba den kyrka som vågar tala i Symeons och profeternas efterföljd. Det märkliga i dagens intresse för etiska och andliga frågor är ju att det mesta kan sägas, och uppfattas som intressant, bort­sett från en konsekvent kristen bekännelse.

Men samma kamp går genom vårt eget hjärta. Ju närmare vi kommer Jesus, desto mera blottläggs inte bara de goda utan också de onda tankarna. ”När budordet kom fick synden liv”, säger aposteln (Rom 7:9). Symeon tycks redan ha genomgått sin luttring. Hans hjärta är rent. Därför ser han det andra inte ser. ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud”. Han är vid målet. Väktaren får avlösning på sin post. Tjänaren har fullgjort sin tjänst och får gå in i vilan.

Vi som ännu är skumögda därför att våra hjärtan är orena, vi får tröst och hjälp att hålla ut i kampen för det rena hjärtat. Symeon visar att vi aldrig får sluta att hoppas. Att vi aldrig behöver sluta att hoppas. När vi minst anar det, går ljuset upp. ”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde” (Rom 4:18). Ty, och det är evangeliet, det vi söker kommer till oss. Det läggs i våra händer och på vår tunga, och går upp som ett ljus i våra hjärtan. När den helige Benedikt uppmanar sina bröder att ”aldrig misströsta om Guds barmhärtighet”, så är det både en maning och en tröst. Det kan också översättas så: ”aldrig sluta att hoppas på Guds barmhärtighet” (numquam desperare...).

Om Maria och Josef står det att de förundrade sig över Symeons ord. Det kan tyckas underligt, eftersom Maria hade ett rent hjärta. Kanske är det sagt till tröst för dem som står närmast korset, de som älskar mest och får lida mest. Som när Maria står vid korset och svärdet går genom hennes eget hjärta. När hon får ta emot sin döde son i sina armar. För att dela smärtan och lidandet med alla plågade och lidande. Hon fullbordar det vi ser när Symeon håller barnet i sina armar.

Hon är en bild för kyrkan, som bär fram allt lidande i mässans heliga offer. Det ljus som Symeon profeterar om går upp på uppståndelsens dag. Det Symeon ser är vad kyrkan ser i varje mässa: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel”.

Amen.