JULDAGEN

Joh 1:1-18

Sonens födelse – och vår

Nåden blev synlig. Så var det den gångna natten. Det var aposteln Paulus som for­mulerade det. Idag hör vi den andre av kyrkans två största teologer, evangelisten Johan­nes. Han har en annan dialekt. Han börjar från början, långt före alla Damaskusresor och skattskrivningar. Han börjar i all­tings begynnel­se. Barnet i krubban fanns redan då, som Ordet, Faderns eget Ord. Av samma väsen som Fadern, som vi bekänner i tros­bekännelsen. Ändå finns en skillnad mellan Fa­dern och Sonen. Sonen är född av Fa­dern, före all tid. Av evighet framgår Ordet från Fadern. Det är kyrkans försök att uttryc­ka Sonens enhet med Fadern, samti­digt som det i Gud finns en familjegemenskap, fullbordad av Anden. Genom detta Ord har allting blivit till. Gud skapar genom sitt Ord, som därmed är alltings innersta mening och tanke. Ordet bär på tillvarons innersta för­nuft och logik.

Det är detta Guds Ord som blir människa. Det är Ordets andra födelse. Genom sin födelse av Maria går han in i tiden och förblir ändå ett med Fadern. Nåden blir synlig, sade Paulus. Vi såg hans härlighet, säger Johannes, en härlighet som den ende Sonen får av sin Fader. Han är sin pappa upp i dagen. Lärjungarna skymtade det, tydligast på förklaringsberget, även om de var tröga att tro. Johannes såg bäst, han som låg vid Jesu bröst och som älskade mest. Julen är Ordets födelsefest. Men egentligen är det den and­ra födelsen, eftersom Ordet redan av evighet är fött av Fadern.

Vad är målet för den andra födelsen? Varför blev Gud människa? Johannes ger svar: Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn. Det är den tredje födel­sen. Paulus har redan sagt det i brevet till Titus, som vi hörde ur i natt. Där talar han om hur Guds nåd blir synlig genom att han föder oss på nytt genom dopet, ett bad som åter­föder och förnyar genom den heliga Anden. Johannes säger att vi blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud. Förmodligen antyder han här också Ordets egen födelse, som inte skedde genom någon mans vilja utan ge­nom den helige Ande, som sänkte sig ner över jungfrun Maria. Samtidigt är det vår nyfö­delse Johannes talar om. Den nyfödde kan säga: ”Av hans fullhet har vi fått del, med nåd och åter nåd.”

Ordet, fött av Fadern i evighet, blev människa i tiden, för att vi skulle få del av det gu­domliga livet, Sonens enhet med Fadern i den helige Ande. Det är den tredje födelsen.

Det är julens saliga utbyte. Ordet blir människa, för att göra oss människor till Guds söner och döttrar, delaktiga i sitt eget förhållande till Fadern. Genom honom blir vi ”söner i Sonen”. Han blir vår broder och ger oss därmed rätten att få samme Fader som han. Den uppståndne säger: ”Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud” (Joh 20:17). Med honom vågar vi säga: Fader vår. Han blir fattig för att göra oss rika. Han antog det som är vårt, våra begränsade jordiska villkor: möda, sorg, hunger, törst, trötthet, en­sam­het och död, för att ge oss det som är hans: kraft, glädje, frid, gemen­skap, evigt liv. Som vi skall sjunga i prefationen: ”Ditt eviga Ord blir dödlig människa, som vi, och vi människor får del av din gudomliga härlighet.” Detta övergår den ur­sprung­­liga paradisiska lyckan. I kollektbönen hörde vi att Gud inte bara skapat oss på ett underbart sätt, utan ”ännu underbarare” har återställt sin bild i oss.

När målet är så stort, måste också, för att tala som ett barn, åtgärden vara därefter. När Gud vill förena oss med sitt eget gudomliga liv, måste han själv stiga ner och ”hämta upp oss” från den plats där vi befinner oss.

Därför består konkretionen. Lika konkret som han vilade i krubban, lika verklig är hans närvaro i kyrkans och våra liv. Men stilla och tyst, som den gången i Betlehem. Jesus är som sakramenten, han är ”ursakramentet”. Sakramenten har en yttersida, som rymmer en dold innersida. Vatten, olja, bröd och vin känner vi därför att vi är människor. Jesu mänsklighet kan vi lära känna. Apostlarna fick se, höra och beröra. Men därigenom förmedlades något de ännu inte kände, nåden och det gudomliga livet. Denna förmed­ling, detta utbyte fortsätter i kyrkans liv. Lika konkret som han lindades i bindlar, lika konkret vilar det konsekrerade brödet på altarduken och läggs på våra läppar.

Därför måste vi förbli i nåden. Vad som än händer. Hålla fast vid Jesus också när vägen går vidare, mot Jerusa­lem, mot lidande och död. ”Förbli i mig”, säger Jesus enligt Johannes. Och därmed kun­na ta emot allt som händer, vad det än är, som ett led i Guds vilja och utsidan av hans nåd. Också det svåra, det jag inte förstår eller vill vrida mig ur eller fly ifrån. Om vi framskri­der i tron och livet, vidgar sig hjärtat, säger den helige Bene­dictus. Vidgar sig för hans närvaro och herravälde. Den som förblir i mig bär frukt, säger Jesus enligt Johannes.

Han möter oss där vi är, för att leda oss dit vi omöjligen kan nå i egen kraft. Han kom­mer för att föda oss på nytt och gudomliggöra oss. Som vi ber i slutbönen: ”Han föder i oss gudomligt liv, fröet till evig salighet.” På väg till den slutliga nyfödelsen.

Amen.