HELIGA TREFALDIGHETS DAG

Finns det något som kan förena två människor? Finns det något som kan göra dem till en fullkomlig enhet? Utan att den ene tvingar fram enhet genom att använda makt, eller att den andre anpassar sig, men knotar i sitt inre? Vad är det som gör två fria och själv­ständiga människor fullkomligt förenade med varandra?

Det finns bara en kraft: kärleken. Den äkta kärleken som frivilligt och med glädje vill det som är bra för den andre, som gläds över den andres glädje och delar hans sorg och lidanden. När denna kärlek är ömsesidig, har något hänt: av två har blivit ett, en enhet. Samtidigt förblir de två självständiga personer, som kan vara olika varandra på många sätt, ja kärlekens enhet lockar fram de rätta olikheterna mellan dem.

Med detta har vi beskrivit inte bara ett mänskligt fenomen, utan också ett gudomligt. Hela tillvaron är fylld av sådana mönster. De två som älskar varandra och den kärlek som förenar dem utgör en ”treenighet”. Kärleken är den tredje personen i deras enhet. - Denna kärlekens enhet, som gäller inte bara mellan två utan all mänsklig gemenskap, är det som alla människor längtar efter, som vi kanske fått smaka något av, men oftare lider brist på, eftersom den är så lätt att omintetgöra och sällan når sin mognad här i tiden.

Ändå är det denna kärlek vi söker, ty den är både ursprung och mål för våra liv, en avbild av tillvarons innersta, det vi kallar den Heliga Treenigheten, Fadern och Sonen och Anden. Det goda som skymtar fram i detta livet har sin källa och sitt mål i Guds Treeniga väsen. Den ende Guden är samtidigt ett ”vi”, där Fadern älskar Sonen och Sonen Fadern och kärleken dem emellan utgör en egen person, den Helige Ande.

Vi påminns om denna tillvarons nyckel när vi gör korstecknet och säger: ”I Faderns och Sonen och den helige Andes namn.” Treenigheten skymtar fram i korset, redan i själva tecknet. Fadern i himmelen, Sonen som steg ner till jorden och Anden som för­enar dem. Fadern - upphöjd över allt skapat, allsmäktig, utan början och utan slut, ofattbar, outgrundlig, men ändå inte egoistiskt ensam. Redan när han skapar himmel och jord, gör han det med sitt Ord, som är ett med hans innersta. Det är ju hans eget Ord, och ändå utgår det från Fadern. Därför bär Guds Ord nyckeln till att rätt förstå skapelsen och fr.a. skapelsens krona, människan, skapad till Guds avbild. ”Låt oss göra människan till vår avbild”, säger skapelseberättelsen, med en antydan om Guds inre ”treeniga” dialog. När denna Guds avbild vanställdes genom synden, sänder Gud sin sanna avbild, sin egen Son. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son”.

Också det antyds i korsets tecken. ”I Faderns och Sonens...”. Sonen stiger ner till jor­den. Hans kors sänktes ner i den mänskliga jorden. Samtidigt förblir han fullkomligt ett med sin himmelske Fader. Han säger, gör och vill bara det Fadern vill. ”Jag har inte kommit för att göra vad jag själv vill, utan för att göra hans vilja som har sänt mig” (Joh 6:38). Ändå är han en egen person med fri vilja. ”Ske inte min vilja, utan din”, ber han i Getsemane. I Jesu offer ser vi Faderns kärlek. ”Så älskade Gud världen.”

Ändå förblir detta tomma och kraftlösa ord utan den helige Ande. Den kärlek som gav sitt liv på korset måste utgjutas i våra hjärtan. Så att vi får Sonens Ande och med honom kan älska Gud och varandra. Vi påminns om det när vi tecknar oss med korsets tvärslå, ”i den helige Andes namn”, den Ande som förenar oss med Gud och med varandra. Det som händer i oss är att Treenighetens hemlighet inte bara slår rot på Golgota, utan i vå­ra hjärtan. Anden upprättar den skadade avbilden och den störda gemenska­pen. ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han gett oss den heliga Anden”.

Korset är inte bara en teoretisk symbol för Treenigheten. Korset förblir ett kors. Kärle­ken fullbordades och fullbordas genom kamp och lidande. Själviskheten gör ju motstånd när kärleken ställer krav på oss. Därför måste den ”korsfästas”. Begären och högmodet dödas. När vreden och bedrövelsen får styra, flyr Anden. När vi dömer den andre, isole­ras vi i högmodets fängelse. När vi pratar, utan att lyssna, lämnas vi ensamma med den egna tomheten.

Korsets väg är den enda vägen. Men det evangeliet visar oss är att den rymmer det vi innerst inne längtar efter och behöver. Korset inte bara visar det. Korset rymmer en kraft. Att stå emot synden och kuva begären i korsets tecken, att praktisera den goda ivern, är att få del av korsets kraft, av en frid och en glädje som övergår allt annat, som förenar oss med Gud och med varandra i kärlekens enhet, i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Amen.