FÖRSTA SÖNDAGEN I ADVENT

Jes 63:16b-17; 64:1-8 1 Kor 1:3-9 Mark 13:33-37

Tidens flykt och tidens fullbordan

Tiden går. För ett litet barn kan tiden upplevas som lång. För den äldre människan krymper tiden. Många försöker fylla den med aktiviteter och distraktioner, med tidsfördriv. Ändå lurar frågan under ytan, rentav ångesten. Ingen kan ju hålla kvar tiden. Rinner tiden bara ut?

Att leva med i kyrkans adventsliturgi är att ana ett annat universum. Kyrkans ad­vent ger tiden rymd och spänst, allvar och glädje. Den ger tiden innehåll. Tiden går mot sin fullbordan.

Något har hänt. I andra läsningen tackar aposteln Paulus för det som hänt i församling­en i Korinth. De har blivit rika på gåvor. Aposteln gav dem vittnesbördet om Kristus. Han vittnade om att något har hänt i tiden och med tiden. ”När tiden var inne sände Gud sin son”, skriver aposteln på ett annat ställe. Det Paulus förkunnade var inte allmänna idéer och kloka sanningar, som svävade över tiden. Det som hänt började under en skatt­skriv­ning, utfärdad av kejsar Augustus, den händelse som blivit vår tideräknings fixpunkt, före och efter Kristi födelse. Kristen tro säger att det var Gud som steg in i tiden. För att för­vandla den, uppen­bara dess mening och mål. Det är hans första advent, hans första ankomst.

I evangeliet talas om en annan ankomst. Den vet vi inte tidpunkten för. ”Ni vet inte när tiden är inne.” Det är den andra ankomsten. Kristen tro säger att det är tidens fullbordan. Mellan dessa två advent lever vi. Liknelsen i dagens evangelium berättar om en man som reser bort och lämnar sitt hus och låter sina tjänare ta hand om det tills han kommer till­ba­ka. Ägaren är Kristus. Tjänaren är människan. Huset är kyrkan, men också det liv och den tid vi får på jorden. Människan är inte suverän ägare. Hon har inte gett sig livet. Hon bestämmer varken över sin födelse­dag eller sin dödsdag. Däremot kan hon ta emot tiden som en gåva, en gåva att förvalta. En gång skall hon göra räkenskap för hur hon använt tiden. Att fördriva tiden är lika dåraktigt som att pressa ur den mer än den själv ger. Tiden är inte något som rinner bort, tiden är en gåva att ta emot.

För att människan skall upptäcka detta har den Evige gått in under tidens villkor och blivit människa. Han har blivit samtidig med människan, med män­niskans tid mellan födelse och död. Därmed har tiden helgats. Den har inte bara fått en bör­jan och ett mål, den har fått ett nu och en närvaro. ”Jag är med er alla dagar intill ti­dens slut.”

Problemet är att människan, också den troende, lever som om detta inte har hänt. Hon glömmer och somnar. Jesus säger: håll er vakna! Aposteln säger om de kristna i Korinth att de väntar på att Jesus Kristus skall uppenbaras. Det gäller inte bara hans återkomst. Det gäller varje dag. Att vänta på och upptäcka hans närvaro. Profeten klagade i första läsningen: Varför låter du oss då gå vilse från dina vägar? Så har vi länge stått. Skall vi bli frälsta? – Herren vill ingenting högre än att rädda oss ur denna sömnighet. ”Han skall ge er fasthet intill slutet, så att ni inte kan anklagas på Jesu Kristi dag.” Ändå ges var­ningen: Håll er vakna! Låt inte era sinnen tyngas ner av omåttlighet och drycken­skap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen. Inte minst bekymmer kan göra människan blind och döv. Människan fastnar, i stället för att skynda vidare. Evange­liet talar om en portvakt som måste hålla sig vaken. Benedictus´ regel säger att portvak­ten i klostret skall kunna ge snabbt svar till den som knackar på, snabbt och med kärlekens iver. I kollektbönen bad vi om att med kärlekens gärningar skynda Kristus till mötes.

Han har lovat att komma till oss på tusen sätt. Han kommer i Kyrkans heliga år, där hans tid på jorden vävs in i vår tid och helgar den. För att vägleda oss och föröka vår längtan. Göra vår tid till en längtans tid. Så att vi inte fångas av tidens grymma och tom­ma malström.

Varje mässa gör oss medvetna om vår väg mot tidens fullbordan. Den är ett botemedel mot ångest och förtvivlan. För att göra oss vaksam­ma och beredda för hans ankomst i våra liv, i både dess svårigheter och glädjeämnen.

Ett kloster är en avskild plats för att helga tiden, för ständig vaka och beredskap. Re­geln är mån om att bönerna skall bes på sina bestämda tider, som en hjälp för att inte tiden skall rinna oss ur händer­na. Sju gånger om dagen går processionen fram mot Herrens altare. För att göra hela livet till en procession mot tidens fullbor­dan.

Men de steg vi tar är bara en övning. Vi bereder väg. Det är Herren som kommer. Varje tidebön påminner oss om det. ”Gud, till min räddning. Herre, till min hjälp”. Ingen bön kan bes om inte Herren redan ”kommit” till den behövande och ingett honom viljan att be. Och därutöver på tusen sätt. I människor vi möter, i allt som händer. Det som ”råkar” hända oss får ett ansikte, en mening, det rymmer en ankomst. För att redan nu fylla och helga varje tid, varje ögonblick med sin närvaro. Den som sover missar när­va­ron.

Tiden går, så kan vi fortfarande uppleva det, men Herren kommer. Hans nåd är varje morgon ny, som det leende vi tar emot hos den som möter oss i kärlek, som den upp­gående solen, i både framgången och de tider som upplevs som ’parenteser’, eller tider fyllda av motgång och nedgång. Allt som möter oss är, enligt Augustinus, antingen en tröst eller en prövning. Herren tar tiden i sin tjänst. Han är mäktigare än den tid som bara rinner bort och uppslukar allt. Han är Herre över tiden. Han är trofast. Han älskar oss så, att han stigit in i tiden, för att helga den, genom att själv bli närvarande i den.

Därför vakar och väntar vi, trygga i all oro. Vi lever i hoppet om saligheten och väntar på vår Frälsares Jesu Kristi återkomst. Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden.

Amen.