TIONDE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET”

Hos 6:1a,3-6 Rom 4:18-25 Matt 9:9-13

Att hoppas när allt hopp är ute

Finns det något att hoppas på när allt hopp är ute? Människan kommer i situationer som tycks hopplösa. Situationer som kan beröva henne själva livsmodet. Hon vet nå­gon­­stans att utan hopp slutar hon att leva. Dilemmat är att hon inte kan förneka realite­terna. Situationen tycks alltigenom hopplös. Abraham hade kommit i den situationen. Han hade brutit upp från sitt land och sin släkt och gett sig Gud i hågen. Han hade slagit in på en väg med bara Gud som garant och vägvisare. Han hade fått löfte om att bli välsignad med en son, en av­komma som skulle bli talrik som stjärnorna. Han skulle bli fader till många folk. Men nu har tiden gått och han är fortfarande barnlös. Han är 100 år gammal och hans hustru Sa­ra över 90. Första Moseboken berättar hur han en dag får ett oväntat besök. Efter måltiden får han av besökaren ett löfte att Sara inom ett år ska bli havande och föda en son. Det löfte han fått tidigare av Gud upprepas och bekräftas. Men realiteterna då? Han visste ju att hans kropp var utan livskraft och att Saras moderssköte var dött. Första Moseboken berättar att Sa­ra log där hon stod bakom tältduken och hörde männens samtal. ”Skulle jag föda barn, jag som är så gammal?” Hon får en fråga att fundera över är: ”Finns det någonting som är omöjligt för Herren?” Ordet skall komma igen senare i den heliga historien. Äng­eln Gabriel säger samma sak till Maria. Varken Maria eller Abraham är passiva redskap. Gud väntar på bådas svar. Aposteln Paulus fångar upp Abrahams situation och säger: Där allt hopp var ute höll Ab­raham fast vid hoppet och trodde. Det betyder inte att Abraham var mera optimistisk än andra. Varken han eller Maria hade tillgång till särskild informa­tion om Guds planer. Om Maria säger Elisabet: ”Salig är hon som trod­de.” Om Abraham säger aposteln: Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde. Mot hoppet trodde han på hoppet. De bistra mänskliga realiteterna möter något som är starkare. Mänsklig förhoppning ställs bredvid gudomligt hopp. Benedictus säger att munken skall ”sätt sitt hopp till Gud”. Hop­pet är en gudomlig kraft och gåva. Något vida större än mänsklig optimism. Denna kraft snarare växer när den mänskliga kraften avtar. Den växer genom motgångar och lidan­den. I det efterföljande kapitlet skri­ver aposteln: ”Vi är stolta över våra lidanden, efter­som vi vet att lidandet skapar uthållig­het, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte.” Däremot tvingar det människan att lämna fåfänga förhoppningar. Sådana som vi inte har några löften om att få infriade. Jordisk framgång och karriär, hälsa och popularitet, att det eller det projektet skall lyckas. Men det finns också försåtligare varianter. För­hopp­ningen om de perfekta medsystrarna eller föresatsen att bli helgon på en vecka. Sådant hör denna världen till och är fåfängligt. Ab­raham hade ett långt liv luttrats och befriats från fåfänga förhoppningar. Men han var förvissad om att det Gud hade lovat kan han också infria.

Ändå var det inte bara löfte om evigt liv. Abraham hade fått löfte om en son. Ett löfte om att bli välsignad av Gud och att själv bli till välsignelse. Vad har vi som Jesu lärjungar fått löfte om? Det hör vi i dagens evangelium. Vi får löfte om barmhärtighet. Tullindriva­ren Matteus levde ett liv i mam­mons tjänst, fram­gångsrikt men meningslöst. Han kalla­des att bryta med detta liv och följa Jesu. Det som hände med Matteus väckte tydli­gen inte bara förundran, utan också glädje bland hans vänner. När Jesus senare ligger till bords hemma hos Mat­teus kommer många tullindrivare och syndare dit och delar både måltiden och glädjen. En brokig samling, många med tvivelaktigt rykte. Inte heller Abra­ham var moraliskt fullkomlig, men han var fast i sin vilja att följa den Gud som kallat ho­nom. Precis som Matteus, som för alla generationer berättar om Guds barmhärtighet med vilsegångna människor. Benedictus citerar Matteus och visar abboten vilken om­sorg han skall ha om felande bröder, ”eftersom det inte är de friska som behöver läkare utan de sjuka”.

Däri består löftet. Att vi skall få del av Guds barmhärtighet. Vi har fått löftet att få leva som Guds benådade barn. Här och i all evighet. Så börjar det. Men så gäller det fort­sätt­ningen. När det inte blir som man tänkt. När tiden tycks rinna undan, när illusionerna ra­sar och det bara tycks gå bakåt också med de bästa ambitioner. Kanske en viss synd envetet häftar vid och inga föresatser tycks hjälpa. Krafterna sviker och vi hör fienden skadeglatt viska: Var är nu din Gud? Värst är det egna samvetet. Det som före­satte sig att börja ett nytt liv. Vad blev det av min rätt­färdighet och helighet? Kan jag räknas till dem som står under Guds välsignelse?

Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde. Det är detta hopp och denna tro som gör honom till trons fader. Maria är trons moder. ”Därför räknades Abra­ham som rättfärdig” skriver aposteln. Denna tro och detta hopp hade en annan grund än hans egen kraft. Aposteln säger att orden skrevs inte bara om honom ”utan också med tanke på oss”. ”Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de dö­da har uppväckt vår herre Jesus.” Enligt fäderna hade redan Abraham denna tro på ett profe­tiskt sätt. Han hoppades när allt hopp var ute. Det är vad vi gör som tror på Jesu Kristi uppståndelse från de döda. Det är källan till hoppet. Hoppet, när alla mänskliga för­hopp­ningar kommer på skam. En människa som har detta hopp, en hoppets människa, spri­der detta hopp, utan att hon själv vet om det.

En första början är att be om detta hopp. Att be om det som en ren gåva. Munken eller nunnan uttrycker det så i sin profess: ”Tag emot mig, Herre, efter ditt löfte, och låt mig inte komma på skam med mitt hopp.” Det hoppet sviker oss inte.

Amen.