11 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

2 Mos 19:2-6a Rom 5:6-11 Matt 9:36-10:8

Behovet av ledare

När ledarna sviker blir det oro i leden. Görs ingenting åt det, resulterar det i trött re­sig­nation och s.k. ”politikerförakt”. När den sunda auktoriteten är avsatt tar and­ra makter över. Några lockas av självutnämnda ledare och kommer ur askan i elden. Varje mänsklig gemenskap behöver ledning för att inte förlora enhet och sam­hörighet. Länge har man odlat myten att myndiga och fria medborgare e­gentligen inte behöver ledare. Det är ju inte svårt att dra fram exempel på maktmissbruk. Men frånvaro av ett sunt ledarskap för­vandlar gemenska­pen till ett kollektiv, där var och en lever sitt eget privata liv, utan hänsyn till de andra. De starka konkurrerar ut de svaga och den inbör­des solidariteten förtvinar. Je­su ord för snart 2000 år sedan har inte förlorat i aktua­litet. Han ser att män­niskor­na är ”illa medfarna och hjälplösa, lika får utan herde”. Han inte bara ser, han fylls av medlidande med dem. Ordet betyder att hans inre vänder sig ut och in. Av kärlek lider han med dem han ser.

Det kristna svaret på behovet av ledarskap är inte enkelt. De förenklade svaren är de farligaste. Frågan om auktoritet och ledning måste ses i ljuset av hela tron.

I dagens läsningar ser vi ett mönster. Mönstret av en auktoritet som är till för att tjä­na gemenskapen och föra mot målet. Någon blir utvald och ges fullmakt, men inte för att härska eller befrämja särintressen, utan för att tjäna och se till det gemen­samma bäs­ta. Ledaren ställs som förmedlare mellan Gud, allas Fader, och de många, som görs till en gemenskap av syskon, och därmed blir Guds folk.

Tydligast är det i första läsningen. Finns det något mera pedagogiskt än Gamla Tes­tamentet? Mose är utvald av Gud. Inte för att härska eller genomföra något eget pro­jekt, utan för att tjäna folket och föra det till Gud. Han ledde Israels barn ut ur slaveriet i Egypten och nu har de slagit läger mitt emot Sinai berg. Som folkets representant sti­ger Mose upp på berget, ”upp till Gud”. När han återkommer förmedlar han Guds bud till folket. Som Guds ombud kan han sluta ett förbund mellan detta folk och Gud. När Israels barn hör och håller Guds bud, blir de själva förenade med varandra och med Gud. Israels barn blir Guds folk. ”Ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk”.

Därigenom får detta utvalda folk en uppgift i förhållande till alla andra folk på jorden. Israels folk har en unik ställning i mänsklighetens historia, en särställning ”framför alla andra folk”. Enligt profeten Jesaja (49:6) kallar Herren Israels folk för ”ett ljus för hed­na­folken, för att min frälsning må nå till jordens ända”. Det Mose var för Israels folk, det skall Israels folk vara för and­ra folk.

I nästa steg, steget mellan Gamla och Nya Förbundet, ser vi att Israels utvalda ställ­ning rymmer en profetia. Den pekar fram mot Kristi Kyrka, den katolska och aposto­lis­ka kyrkan, som skall växa fram ur och omfatta alla folk, som ett tecken på hela mänsk­lighetens enhet. Men det judiska folket förblir ett tecken. Dagens svåraste politiska problem vittnar därom.

Enligt kristen tro är Jesus den nye Mose, som genom sin död och uppståndel­se be­friar sitt folk ur det andliga Egypten, ur splittringens, tomhetens och dödens slaveri. Liksom Mose steg upp på berget har Jesus genom sin uppståndelse och himmels­färd stigit upp till Gud. Genom att sända sin Ande, den nya lagen, stiftas ett nytt förbund, som skall förena och samla alla människor till ett enda folk. Liksom Mose var folkets ombud inför Gud och Guds ombud inför folket, är Jesus för­medlaren mellan Gud och människor, han som är både Guds son och människoson. Han lever sitt liv och frambär sig själv på ett ställ­före­trädande sätt. Vi hörde det i andra läsningen. ”Medan vi ännu var svaga dog Kris­tus för alla gudlösa”. Själv säger han: ”Människosonen har inte kom­mit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark 10:45). I Kristus ser vi därför grundmönst­ret för den sanna auktoriteten. Han är herden som ger sitt liv för fåren, för att samla och förena alla Guds förskingrade barn.

Ändå är saken inte färdig genom Kristi jordiska gärning. När han ser människorna och fylls av medlidande med dem, då uppma­nar han inte sina lyssnare att bara tro på honom. Han talar om skördearbetare och ger sina tolv apostlar fullmakt att fortsätta det verk han påbörjat. Hur kan då vissa teologer hävda att Kristus inte velat grunda en kyrka? Också om oss gäller ordet: ”Ni skall vara ett rike av präster och ett he­ligt folk.” Vi är ett folk som helgats för att helga. Han säger inte bara att han är värl­dens ljus. Också sina lärjungar kallar han världens ljus (Matt 5:14).

I sin kyrka har Kristus insatt apostlarna och deras efterträdare med sina särskilda ledaruppgifter. De är satta att tjäna enheten och att bevara troheten mot för­bundet. Därför skadas hela kyrkan när hennes herdar sviker och inte lever som de lär. Ändå är sådana svek inte anledning till panik eller upprört prat, men väl till intensifierad bön och fördjupad tro. Herdarna är lika beroende av de troendes förböner som de troende behöver sina herdars ledning.

Det ställföreträdande ledarskapet gäller inte bara präster och biskopar. Hela folket är ett prästerligt folk, kallat till helighet. Varje människas liv är ställföreträdande. Hur vi än lever ger vi ett exempel för vår omgivning, på gott eller ont. Antingen vi är celibatärer eller gifta, präster eller lekmän, kända eller okända. Varje människas liv påverkar alla andras. No Man Is an Island. Varje lem påverkar alla andra lem­mar i kroppen. Varje människa är unik och utvald, men det betyder inte att hon lever privat. Avskild­heten, inte minst i ett klos­ter, är till för de andras skull.

Tydligast ser vi det hos Maria, som hade en unik uppgift, men samtidigt represente­rar alla. I hennes utkorelse och lydnad kan varje troende känna igen sin egen kallelse och väg. Samtidigt är hon allas förebedjare och moder. Hon gav som gåva, vad hon fått som gåva. Därför kan också fortsätta att förmedla sin Sons gåvor till oss andra.

Eller i påvens och biskopens kallelse och uppgift. Som apostlarnas efterföljare är de Kyrkans ledare och kan inte reduceras till jämlikar, ordförande eller företagsledare, bättre eller sämre. Men därmed ställs också större krav på dem. De är till för alla, som enhetens tecken och garant. Ger inte detta kyrkliga ledarskap ett mönster också för denna världens ledare? För att påminna om att alla människor tillhör samma mänsk­liga familj och för att gagna det gemensamma bästa?

Det är lätt att sucka eller knota, när vi tänker på ledarnas brister eller bristen på le­dare. I stället uppmanas vi att be om arbetare i Herrens skörd. Det är ett enormt förtroende Herren visar oss. Han kan naturligtvis kalla vem och hur han vill. Och ibland gör han det. Men här uppmanar han oss att be. Han gör oss till medarbe­tare. Han gör sig beroende av vårt arbete. I bönens arbete får allt det rätta perspektivet. Bön är det arbete som lär oss vårt totala beroende. Ju närmare vi kommer vårt egentliga beroende, desto när­mare bönhörelsen är vi. Den ödmjuka och ivriga bönen öppnar stängda dörrar och uträttar det omöjliga. Det är inga småsaker apostlarna och deras efterföljare får fullmakt att utföra. Men när de botat sjuka, väckt upp döda och drivit ut demoner påminns de om att de bara förmedlar vad de själva fått som gåva. Kanske utverkad av någon annans bön.

Amen.