DEN HELIGE STEFANOS DAG

Apg 6:8-10; 7:54-60 Matt 10:17-22

Vi har firat jul, nådens födelsedag. Nåden har blivit synlig, hörde vi aposteln Paulus säga i midnattsmässan. Den födelsen fortsätter i de som tar emot nåden. De blir nådens barn. De lever i nåden. De håller fast vid nåden ända till slutet. Att de samtidigt är modiga visar dagens fest, den helige Stefanos dag, som enligt urgammalt bruk firats i både öst och väst i samband med julen.

Stefanos var fylld av nåd och kraft berättar Lukas i Apostlagärningarna. Både nåd och kraft. De två hade förenats i honom när han föddes på nytt. Följden av att himmel och jord hade förenats i det nyfödda barnet i krubban. Nåden är både mild och stark. Både saktmo­dig och omutlig. När han vittnade om den uppståndne inför stora rådet möttes han av ursinniga reaktioner. Stefanos svarade precis som hans Herre med att vittna om Guds härlighet. Han vek inte undan. Modet svek honom inte. Ändå fångades han inte av vrede. När han stenades till döds bad han om nåd för sina bödlar. Nåden som blivit synlig i hans Herre hade tagit sin boning i honom. I hans hjärta finns bara en Herre och därmed den frid som övervunnit hat och vrede.

En kyrkofader, Fulgentius av Ruspe, säger att det är kärleken i Stefanos som gör honom omöjlig att besegra. Han är varken överlägsen eller undanglidande. Kroppen kan de stena, men hans ande är hon Kristus. Mörkret får inte makt över ljuset. De tror att de kan beröva honom livet, men det finns inget liv att beröva, ty det har han givit åt Kristus. Han förenar sitt liv med Kristi överlåtelse och offer. Det vi firar och gör i varje mässa.

Att vi så lätt blir skumögda beror alltså på bristande kärlek. Att vi, som Josef och Maria i Jerusalem, förlorat Jesus ur sikte. Den som fastnar i hat blir helt blind. Redan den som vredgas och irriteras blir skumögd och ser dåligt. Stefanos är fylld av nåd och kärlek. Därmed ser han vem som har makten. Han ser honom på vars axlar herradömet vilar. Därför blir han inte skrämd av motståndarnas hotelser och rop.

Inte heller fångas han av bitterhet eller hämndlystnad. I stället ber han för sina bödlar. Och öppnar därmed vägen för deras egen räddning. Ett av vittnena till stenandet hette Saul. Det är den Saul som vi känner som Paulus och som mötte samma nåd på Damaskusvägen. Fulgentius säger att Pauli omvändelse skedde under medverkan av Stefanos förböner. Det är den sanna kärlekens makt och hemlighet, Kristi herravälde. Godheten, som övervinner ondskan. Sanningen och nåden har förenats i Kristus. Som jord och himmel förenades i Marias sköte. Rättfärdigheten och friden har förenats i en helig kyss (Ps 85:11). Därför är inte heller nåden feg och anpasslig, den viker inte undan utan bekänner också anstötliga sanningar. Samtidigt fullkomnas därmed kärleken. När Kristus förkunnat sanningen för människorna och de avvisar honom, då vänder han inte ryggen till dem, utan breder ut sina armar på korset för att omfamna alla. Han ger sitt liv för alla, för att dra alla till sig. Paulus skulle senare formulera det så: Där synden överflödar, där över­flödar nåden än mer. Stefanos och martyrerna vittnar om detta.

Benedictus uppmanar oss att ”be för ovännerna, av kärlek till Kristus”. Aposteln Paulus uppmanar oss att lämna den spontana lusten att döma åt Gud och i stället bära de andras ”kroppsliga och moraliska svagheter med största tålamod”. Bördan kan kännas tung och tyckas outhärdlig. Men egentligen är det nåden vi håller fast vid. Och den bördan är, enligt vår Herres löfte, lätt. Så fortsätter vi att fira jul, nådens födelse i Betlehem och i våra hjär­tan.

Amen.