BIRGITTA AV VADSTENA
SVERIGES OCH EUROPAS SKYDDSPATRON

Vish 7:7-14 1 Kor 2:6-10 Luk 10:21-24

Förundran

Igår fick några av oss här i klostret höra ett föredrag om astronomi. Det var lätt att få svindel. Storhe­ten och skönheten i universum är överväldigande. Den lilla männi­skan ser ut i ett universum som tycks sakna ”bortre” gräns. Astronomin talar nästan ett teologiskt språk, åtminstone liknar det vad teologin säger om evigheten. Augustinus säger om den människan som har nått evigheten: hon har kommit till ett mål utan gräns (ad finem sine fine). Det kan också översättas: till en gräns utan gräns. Re­dan psaltaren uttrycker något liknande: ”Herre, vår härskare, jag vill besjunga din himmelska prakt. När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjär­nor­na du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?” Men psalmis­ten förundras inte bara över univer­sums storhet och skön­het. Han förundras över människans storhet. Skaparen av detta universum har tagit sig an den lilla människan. Han har gjort henne ”nästan till en gud; han har krönt henne med ära och härlighet”. Gud blir större, inte bara som skapare av detta univer­sum. Än­nu större är att han tagit sig an varje människa i det­ta universum, att han gjort henne till sin avbild och återställt avbilden i oss. Som vi ber i en kollektbön: ”Underbart har du skapat människan och ännu underbarare har du återställt din bild i henne.”

Den heliga Birgitta fick ta emot insikter som förde henne ut i en stor värld. Hen­nes världsbild var förvisso en annan än den vi har idag, men för en människa i 1300-talets Sverige fick hon överskrida många gränser. Först geografiskt genom sina pilgrimsresor till Spanien, Rom och det Heliga Landet. Men än mer genom sina uppenbarelser. Tex­terna på hennes dag handlar om visheten. Det är i förstone förvånande, eftersom hon mera var en glödande profet än en vishetslärare. Hennes talar med mustig realism, of­ta med bilder från det lantbruk och hushåll hon en gång förestod. Hon säger om predi­kanterna, att de skall använda ”enkla ord och få, grundade och rotade i den heliga skrift... inte snirklade vändningar och smickrande ord... Ty sådant som enfaldigt folk inte förstår, länder dem mer till förundran och prat än till bättring och uppbyggelse”. Ändå är det vishet hon förmedlar - den sanna vis­heten.

Det var den vishet som kung Salomo bad om, när han blivit kung över Israel. Han bad inte om makt över sina fiender eller materiell rikedom. Han bad om vishet, förmå­gan att se klart och kunna fälla rätta domar. Han bad om det som Benedictus kallar urskiljningsförmåga, förmågan att se, bedöma och handla rätt. Gud blev så glad över Salomos bön, om vi nu får tala om Gud som en jordisk fader, att han gav honom allt det andra också.

Den heliga Birgitta växte upp i en familj där det fanns både makt och rikedom. Hon levde tidvis vid det svenska hovet och umgicks med landets kung och drottning. Men hon avstod från både den världsliga makten och den jordiska njutningen. När hon dog lät hon sig läggas på ett naket träbord. Hon ville dö på trä, som sin Herre. Hon hade fått en insikt som övergick den jordiska.

Hon förstod det som evangeliet förkunnar för oss, att den sanna visheten blivit människa. Psalmisten förundras över universums storhet, men ännu mera över den människa som blir krönt med ära och härlighet. Universums storhet med alla dess lagar och hela dess mening har samlats i en person, i en människa. Denna människa står inför apostlarnas ögon. Det som profeter och kungar velat se, men inte fick se. Det som är dolt för denna världens lärda och kloka, det uppen­ba­ras för dem som är som barn, för de ödmjuka. Nya Testamentet tillämpar vår psaltarpsalm på den­na människa: ”En liten tid lät du honom vara ringare än änglarna, men med härlig­het och ära krönte du honom allt lade du under hans fötter.” (Hebr 2) Äran och härligheten gavs honom genom hans lidande och död.

Redan som ett tioårigt barn fick Birgitta i en syn se den korsfäste med blodet rin­nande ner över ansiktet. Hon frågar honom: ”Vem har gjort dig allt detta?” Och Kristus svarar: ”Alla som föraktar mig och min kärlek.” Samma mönster går igen i hennes up­penbarelser. När hon betraktar Kristi lidande, får hon insikt i himmelska hemligheter. Den sanna visheten är inte frukten av studier och boklig lärdom, men av ödmjukhet och tro. Som hon själv säger: ”Andlig vishet ligger inte särskilt i boklig bildning, utan i hjärtat och i den goda levnaden”.

Det är denna vishet hon förkunnar för hög och låg, för lärda och olärda. Ty den gäller för alla, eftersom den kommer från Gud, som är allas Fader. Den är så enkel att barnet kan förstå den, samtidigt som den gör människan andligt fullvuxen, som apos­teln säger (1 Kor 2:6). Den väcker en för­undran som man kan leva och dö på. Den övergår alla gränser och vittnar om ”vad intet öga sett och inget öra hört och vad ingen människa har anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom”.

Det är inte en världsåskådning hon förkunnar, utan den brinnande kärleken till Kristus och hans kyrka. Birgitta är Kristi brud, utvald att älska sin brudgum med hela sin varelse. Hon för­kunnar lika mycket med sitt liv och sin person. Som hon själv säger: ”Var och en som vill utstaka eller börja en ny väg, bör själv gå före på den”.

I inledningen till hennes uppenbarelser talar Kristus själv till Birgitta: ”Du min dot­ter, som jag utvalt åt mig och med vilken jag talar i min ande: älska mig av hela ditt hjär­ta, inte såsom du älskar en son, en dotter eller släktingar, utan mer än något annat i världen! Ty jag, som skapat dig, skonade ingen av mina lemmar från lidande för din skull. Och alltjämt älskar jag din själ så innerligt, att hellre än att jag saknade henne, skulle jag ännu en gång, om det vore möjligt, låta mig korsfästas för henne. Efterlikna min ödmjukhet, ty jag, ärans och änglarnas konung kläddes i usla trasor, stod naken vid pelaren och hörde med egna öron all skymf och smädelse. Sätt även min vilja fram­för din vilja, ty min moder, din härskarinna, har från begynnelsen till slutet endast velat det jag ville. Om du gör detta, skall ditt hjärta alltid vara i mitt hjärta och upptändas av min kärlek, såsom något torrt lätt upptändes av eld. Din själ skall fyllas av mig, och jag skall vara i dig, så att allt timligt skall bli dig bittert och all köttslig njutning till ett gift. Du skall vila i min gudoms armar, där ingen köttslig njutning finns utan Andens glädje och förnöjelse. Den förnöjda själen uppfylls såväl till det yttre som till det inre av glädje och varken tänker på eller önskar något annat än den glädje, som hon har. Älska alltså mig allena, och du skall ha allt du vill och ha överflöd. Står det inte skrivet, att änkans olja aldrig sinade, till dess att Herren lät regn falla på jorden enligt profetens ord? Jag är den sanne profeten. Om du tror mina ord och uppfyller dem, skall oljan, glädjen och jublet aldrig i evighet tryta för dig”.

Då kan vi om den heliga Birgitta och om vår egen kallelse i Kristi efterföljd med trons förundran säga: ”När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom.”

Amen.