ANNANDAG PÅSK

Att fira påsk

Kyrkan fortsätter att fira påsk. Den dag hon slutar att fira påsk är det slut med henne. Påskdagen breder ut sig över hela veckan, som ringarna på vattnet. Varje söndag blir en påskdag. Veckan efter påskdagen har t.o.m. fått ett eget liturgiskt namn, påskoktaven.

Ett ständigt återkommande tema under denna vecka är dopet. I dagens mässa handlar alla de tre s.k. orationerna om dopet (kollektbönen, bönen över offergåvorna, bönen efter kommunionen). Bakgrunden är kyrkans omsorg om de nydöpta, de som döptes i påsknattens gudstjänst. Vår påve döpte denna gång sju perso­ner. De kom från fem världsdelar. Bland dem en känd muslimsk journa­list, som mycket med­vetet tar detta steg, trots de risker han drar på sig. Världen runt har det skett tusentals dop och upptagning­ar i kyrkans fulla gemenskap.

Annandag Påsk är också första steget in i den 50 dagar långa påsktiden, som sträcker sig fram till Pingstdagen. Under denna tid brinner påskljuset i varje guds­tjänst och vi läser om hur den Uppståndne på olika sätt visade sig för sina lärjung­ar. Men vi hör också ur Apostlagärningarna hur kyrkan växer och sprider sig. Det som förkunnas är Kristi uppståndel­se. Kyrkan läser under de kommande veckorna också ur Johannesevangeliet. Ingen har som Johannes kunnat beskriva vad det nya livet i gemenskap med den Uppståndne innebär. Johannes beskriver Jesu jordeliv i lju­set av hans uppståndelse.

Ty påsktiden är nådens tid. Den flödar av mjölk och honung. Den tid då vi på­minns om det nya vi fått del av ge­nom Kristi uppståndelse. Igår hörde vi om hur vi genom dopet inte bara dött, utan också uppstått med Kristus. Den döpte avsäger sig ett gudlöst liv och förs in i det liv som framgick ur graven. Det nya kan vi inte utan vidare se. Därför säger aposteln att vi lever ett fördolt liv med Kristus i Gud (Kol 3:3). Kristus har återvänt till Fadern och dragit med oss in i den Heliga Treenig­he­ten. Medan vi ännu lever här på denna jord har något förändrat vill­koren. De döpta blir medborgare i Kristi rike. Det betyder inte att vi tappat fotfäs­tet, inte att vi drömmer oss bort. Vi har fortfarande lättare att känna igen oss i Jesus liv på jorden och i hans väg till lidande och död. Människor i nöd har ju lättare att identifiera sig med den lidande Kristus än med den Uppståndne och Segrande. Fastetiden sym­bo­liserar jordelivet med dess mödor. Påsktiden står för det himmelska livet, för livet i dess fullhet.

Att leva i påsktiden betyder inte att leva världsfrånvänt och svärmiskt. Men det betyder att leva i tron, i hoppet och i kärleken. I tron på att Kristi uppståndelse har förändrat världshistoriens villkor. Denna tro ger oss ett fast hopp, ett hopp om att det är hans rike som är slutmålet för allt. Denna tro och detta hopp gör kärleken till vår grundlag. Ingenting är viktigare än kärleken till Kris­tus och till hans minsta brö­der.

Ändå har vi med detta inte fångat påsktidens hemlighet. Påsktiden är inte bara en symbol för det kommande, himmelska livet. Påsktiden föregriper det fulla och e­viga livet. Redan nu får vi del av det - genom det som kyrkan kallar nåden. Ett ord som används ofta, men vars innebörd lätt förflyktigas eller missförstås.

Nåden är inte bara att Gud ser på oss från sin upphöjda himmel med välvilja och mildhet. Nåden är inte bara att han hjälper, skyddar och vägleder oss på vand­ringen genom livet. Nåden är inte bara vissa andliga gåvor.

Nåden ger oss del av Guds eget liv. Genom dopet har Kristi uppståndelse flyt­tat in i våra liv. Den har blivit den hemliga kraften i våra dödliga liv. Nåden är en in­gjuten gåva genom den Helige Ande. En försmak och underpant på den komman­de härligheten, då våra kroppar skall förklaras och bli lika den Uppståndnes. Nåden gör oss heliga, trots våra ofullkomligheter. Aposteln inleder nästan alla sina brev med att kalla mottagarna för heliga, trots att de moraliskt sett var långt ifrån fel­fria. Den kommande söndagens kollektbön talar om: ”påskens hemlighet: vår he­lighet som döpta, vårt nya liv i An­den, vår värdighet som vunnits med Kristi dyr­bara blod”.

Men människan är trög och har svårt att tro. Därför ropade man i fornkyrkan till dem som skulle döpas: ”Lasaros, kom ut!” Kom ut i påskljuset! Men människan är fortfarande trög. Därför tillägger Jesus, med adress till lärjungarna som stod runt omkring honom vid Lasaros grav: ”Gör honom fri och låt honom gå.” Det är en upp­maning till kyrkan, så att hon fortsätter sitt befrielsearbete genom undervisning, väg­ledning och genom de heliga sak­ramenten. Befrielsen från själviskhetens fäng­else måste fullbordas. Varje morgon går vi ut i påskens ljus. Varje bön, den dagliga omvändelsen till Kristus, varje upprik­tig tjänst för vår nästa, varje gång vi lönar ont med gott, är ett sådant steg ut i påskens ljus. Be­nedictus säger: ”för den som fram­skrider på denna väg vidgar sig hjärtat och den befriade männi­skan löper Guds buds väg i kärlekens out­säg­liga sötma”. Nåden smakar, som honung, gott.

Därför fortsätter kyrkan att fira påsk. Hon vårdar det nya livet i oss, så att vi blir påskmänniskor. Det kraftigaste hjälpmedlet är den heliga eukaristin, där påskens nya liv tar sin boning i oss. Kyrkan fortsät­ter att fira påsk, på väg mot den slutliga påsken.

Amen.