2 SÖNDAGEN I FASTAN

1 Mos 12:1-4a, 2 Tim 1:8b-10, Matt 17:1-9

Ditt ansikte, Herre, söker jag

Vi sjöng det i introitus, ingångspsalmen: ”Ditt ansikte, Herre, söker jag.” Det är den underliggande drivkraften i allt äkta mänskligt sökande, sökandet efter det yt­tersta. Människan söker sin Skapare. Avbilden söker urbil­den. En gång skall vi se, ansikte mot ansikte, säger aposteln. Änglarna mät­tas ständigt av denna syn. Den tydligaste föraningen här på jorden har vi i kärleken, den som tänds vid anblicken av en annan människas ansikte, ibland som kärlek vid första ögonkastet. Något händer. Alla andra bleknar bort. Allt annat blir o­vik­­tigt bredvid detta ansikte. ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön.” Den som älskar kan inte se sig mätt. Störst av allt är kärleken, säger aposteln. Den yttersta sanningen bekräftas av erfarenhe­ten, även om kärleken mellan två människor måste renas och luttras, och bara är en föraning av slut­målet. Kärleken till den andre gör människan levan­de och originell, till skill­nad från själv­kärle­ken, som förminskar och förställer. Nar­cis­sos, den grekiska my­to­logins figur, blev föräls­kad i sin egen spegelbild och drunknade i den. Människan är skapad för att älska en annan och därigenom själv bli levande. Hon söker ett ansikte. Ytterst är det Guds ansikte hon söker. När hon har insett detta sjunger hon: ”Ett har jag begärt av Herren. En dag i dina gårdar är bättre än tusen andra.” I sitt hjärta har människan ett minne av det paradis där syn­­förmågan var oförstörd, en längtan efter att på nytt få se. Därför manas hon av en röst i sitt innersta: ”Sök mitt ansikte.” Själv svarar hon: ”Ditt ansikte, Herre, sö­ker jag.”

För att påminna och ge sina lärjungar en föraning om detta tar Jesus med dem upp på förklaringsberget. Det sker som ett avbrott under vandringen mot Jerusa­lem, sedan Jesus första gången förvarnat dem om vad som skall hända. Under fas­tetiden följer vi Jesus på denna väg. Men redan denna andra söndag i fastan låter oss kyrkan följa med upp på förklaringsberget. För att få en skymt av vad pås­ken handlar om, en skymt av målet. Där förvand­las han inför dem. Hans an­sikte lyser som solen. De får se det ansikte som egentligen ingen kan se utan att dö. Ändå är anblicken fascinerande. Lärjungarna ser. En kort stund, men till­räckligt länge för att se vad allting handlar om. Allt är förvandlat. Mose och Elias samtalar med Jesus. Gamla Förbundet samtalar med det Nya i fullkomlig enhet. Allting stäm­­mer. Allting är på plats.

Petrus är hänryckt och förvirrad. Han vill hålla kvar synen och bygga hyddor. Men Jesus följer inte hans råd. I stället sänker sig ett lysande moln över dem. Ur molnet hörs en röst: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.” Lyssna till honom, Petrus, du som nyss föreslagit att din mästare skall undvika Jerusalem. Lyssna till honom som nyss har sagt till sina lärjungar att de måste bära sitt kors och mista sina liv för hans skull och finna det riktiga.

De faller ner i förskräckelse. Det blir för mycket för dem. Då går Jesus fram till dem. Han rör vid dem. Med sin mänskliga hand rör Gud vid den förskräckta män­niskan och hans röst ljuder: ”Stig upp och var inte rädda.” Då lyfter de blicken. Nu är de tillbaka i tiden. Nu är de åter på vägen. Nu ser de ingen, ingen utom Jesus.

Så går de ner från berget och vidare mot Jerusalem. Också kyrkan går vidare. År efter år låter hon oss fira fastetiden i botgöring, avhållsamhet, fasta och kärle­kens gärningar. Människan måste öva sig i konsten att leva. Framför allt i konsten att lyssna. Benedictus ger sina bröder en fastebok, en bok ur bibeln, som de skall läsa från början till slut. Origenes säger att vi skall ”bygga hyd­dor för ordet i våra hjärtan”. Kollektbönen talade om att göra ”ordet till vår andli­ga föda, så att vi för vårt inre kan se hans härlighet”. Lyssna för att se.

Hela tiden pågår en förvandling. Smärtsam men hälsosam. För att våra ögon skall öppnas. Så att vi ser Herrens ansikte i den nästa som an­nars bara irriterar eller ses som ett hinder. Så att vi bortser från det som är tomt, för­gäng­ligt eller il­lusoriskt. Så att vi ser och lägger av de synder och laster som tynger och förslavar.

Men evangelisterna har sett till att de troende inte skulle glömma vad som hänt på den första vandringen. Kyrkan stärker vårt dåliga minne. För att vi inte skall glömma vad det till slut handlar om. Varje eukaristi är en åminnelse av förklaring­en, ett slags förkla­ringsberg på kyrkans väg genom tiden. Vi går upp på berget, upp till kyrkans altare, där en förvandling sker, uppenbar för den som lyssnar i tro. Vi faller ned i bävan och tillbedjan. Det bröd som ges oss påbörjar förvandlingen. Den gudamänskliga handen rör vid oss: ”Stig upp och var inte rädda.” Han gör det för att förvandla oss till likhet med sig själv. ”Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet” (Fil 3:21).

Vi är ännu inte framme, men minnet stärker oss i hoppet. ”Mitt hjärta tänker på ditt ord: Sök mitt ansikte. Ja, ditt ansikte, Herre, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig.”

Amen.