ALLA HELGONS DAG

Upp 7:2-4, 9-14 1 Joh 3:1-3 Matt 5:1-12a

Hoppet, helgonen och himlen

Medan höstmörkret tätnar och löven faller från träden, lyfter kyrkan blicken och firar Alla Helgons Dag. Löven på marken skall snart förmultna, men inte ens den seku­lariserade människan kan helt förlika sig vid tanken att allt är slut med döden. Inte heller kan hon bara glömma dem som gått före. De många ljusen på gravarna vittnar bå­de om ett hopp och om en förblivande samhörighet. Men det är ett vagt hopp och sam­hörig­he­ten stannar i minnen från det förflutna. Kyrkan svar och budskap är att fira Alla Helgons dag. ”Idag får vi lyfta blicken till din himmelska stad...” (prefatio­nen). Det finns ett mål och vi lyfta blicken mot detta mål. Det är tillåtet att längta till himlen, trots att många gjort sig lustiga över det. Det är djupt mänskligt, efter­som människan inte är skapad för att dö. Gud har gett människan livet och han tar inte tillbaka sin gåva, trots att döden kommit in i bilden. ”Det är inte Gud som har gjort dö­den”, säger Visheten, ”till att leva skapade han allt” (Vish 1:13-14). Människan bär e­vig­heten i sitt bröst.

Att längta till himlen betyder inte att drömma sig bort eller att fly från de jordiska plikterna. Tvärtom är det just tron som vågar se verkligheten som den är, också den som handlar om förgänglighet och död. De människor vi ser runt den himmelska tro­nen var inte några drömmare. Inte heller har de förskonats från lidande och plågor. Helgonen har mera än andra fått dricka lidandets bägare - ”det är de som kommer ur det stora lidandet”, hörde vi i första läsningen. Därför är de vittnes­gilla. De är kronvitt­nen om det slutmål som Gud har i beredskap för alla sina barn, den eviga glädjen inför Guds ansikte. Livet i dess fullhet, det som alla i sitt innersta väsen dras till och längtar efter.

De flesta av våra medmänniskor har idag förlorat detta hopp. Eller snarare, hoppet har för­mins­kats och krympt. Det man hoppas på handlar om jordiska ting, arbete och trygghet, hälsa och krafter, mänsklig gemenskap och kärlek, fred och samförstånd. Allt goda ting, men bräckliga, sköra och begränsade. Därför står man handfallen när det ändå inte går som man tänkt och hoppats. Ekvationen går inte ihop. Och de flesta stic­ker ändå huvudet i sanden. Ock­så i begravningsannonserna ser man bakåt, mot det som var kärt under det för­gäng­liga livet, antingen det var en golfklubba, en sportbil eller en bild av den hädangångne själv. I sin senaste encykli­ka talar vår påve Benedikt om hop­pet. Han hänvisar till Pauli ord i Efe­sierbrevet, om dem som är ”utan Gud och utan hopp”. Utan Gud dör hoppet. Han beskriver också historiskt hur hoppet om Guds rike successivt förvandlades till hoppet om ett fullkomligt människorike.

Gud vill ge oss det bästa, det hela och fulla livet. Bibeln kallar det evigt. Det bety­der inte en förlängning mätt med jordiska tidsmått. Det eviga livet är en kvalitetsfråga. Att leva i hoppet är att föregripa detta liv. Helgonen visar att det livet börjar redan här. Lidande och motgångar relativiseras och får andra dimensioner. ”Våra lidanden i denna tid betyder ingenting mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.” Inte ens döden rår på hoppet. Aposteln Paulus kan sä­ga: ”För mig är livet Kristus och döden en vinning.” Hoppet är starkare än döden. Ändå flyr han inte från sina uppgifter. ”Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa. Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här.”

För att stärka oss i hoppet låter oss kyrkan fira den stora skaran av alla helgon. Det började tidigt i kyrkan. De första som firades var martyrerna. Man firade årsdagen av deras ärorika död, ofta på platsen där de gjutit sitt blod. Sedan tillkom andra som på olika sätt vittnat om evangeliets kraft, framför allt Guds Moder Maria. Sedan växte det i rabatten. ”Inte bara martyrernas rosor utan också jungfrurnas liljor och de giftas mur­grö­nor”, som Augustinus uttryckte det. Idag, på Alla Helgons Dag, firar vi också de många anonyma helgonen, alla som levt sina liv i stilla trohet och vars rening har full­bordats.

Vad kännetecknar helgonen? – Det är lätt att bara se ett upphöjt och ouppnåeligt ideal när vi tänker på dem. Och visst är de föredömen som har utövat heroiska dygder. Men den bästa beskrivningen har vi nyss hört ur Jesu egen mun, Sa­lig­pris­ning­arna, som portal till Bergspredikan. Det ljus helgonen sprider kommer inte från dem själva. I sig själva är de fattiga i anden, sörjande och hungrande, förföljda och ofta missförståd­da. Men de har inte nöjt sig med det konventionella och medelmåttiga. De har inte stan­nat på halva vägen. De har fortsatt att hungra och törsta efter Guds rike och hans rättfärdighet. ”De som inte är törstiga, kommer inte att hålla ut på resan”, säger Katarina av Siena. De har sörjt över sin synd och ansett sig som de sämsta och lägsta bland människor. Ständigt på nytt har de renat sig i Lammets blod och ständigt på nytt överlåtit sig åt Guds vilja. I denna deras svaghet har Gud gjutit sin kraft, utan att de visste om det själva. Däri ligger deras hemlighetsfulla styrka. Det är därför som deras styrka inte förtrycker eller väcker avundsjuka. Helgonen sprider glädje, ljus och frid.

Helgonen påminner oss om hoppets gåva och kraft. Ytterst är det Kristus själv som är vårt hopp. Den som lever i honom är omöjlig att besegra. Påven berättar i sin encyklika om människor i vår tid som härdat ut i fängelse och vidriga förhållanden. En vietnamesisk kardinal levde tretton år i fängelse, men kan vittna om hur bönen fick hoppet att växa i honom. Han blev ett hoppets vittne.

Helgonen är våra vänner och syskon som stöder oss på den pilgrimsvandring som ännu återstår för oss. Vi inte bara ser mot slutmålet. I hoppet är vi redan där. Helgonen besöker oss när vi firas deras minne. Vi får redan nu glädja oss tillsammans med den himmelska festförsamlingen. Vi firar samma gudstjänst, det evigt gällande offret, ”till­sammans med alla änglar och helgon vill vi tillbedjande sjunga: Helig...”.

Men då märker vi också skillnaden. Här på jorden har varje mässa ett slut. Där, i him­len, är glädjen, lovsången och tillbedjan utan slut, utan begränsning. CS Lewis talar om det eviga livet som en bok med oändligt många kapitel och där varje nytt kapitel är mera spännande och mera livgivande än det föregående. Augustinus uttrycker sig lite an­norlunda: ”Då skall vi glädjas och se, se och älska, älska och tillbe. Ja så skall det verkligen vara utan ände vid slutmålet. Ty det är vårt mål, att komma till ett rike, till ett mål utan gräns (ad finem sine fine)”.

I hoppet lyfter vi blicken mot slutmålet, till den stora skaran av helgon inför tronen. Vi upptäcker att vi hör ihop med dem, vi ber om deras förbön och gläder oss över de­ras stöd och tröst. Inför det offrade Lammet som vi snart skall fira i denna eukaristi föregriper vi slutmålet i lovsång och tillbedjan. Helgonen stärker oss i hoppet och vi får redan nu en försmak av den himmelska härligheten.

Amen.