30 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

1 Thess 1:5-10

De har fått Herrens ord att höras

Alla vet hur irriterande det är att säga något till en som inte lyssnar. ”Du hör ju inte vad jag säger!” Miljarder ord uttalas men de flesta tycks falla till marken utan att nå fram. Allvarligt blir det om det är ett något viktigt. Allra allvarligast om det är ett livs­viktigt budskap. Under tre sabbater hade aposteln Paulus förkunnat evangelium i Thessa­lonike. Några hade lyssnat. De hade tagit emot hans ord, också i handling. Or­den hade varit fyllda av kraft. Denna kraft väckte i församlingen tro, hopp och kär­lek. Vi tala­de om det förra söndagen.

Idag hör vi om fortsättningen. Aposteln skriver: Ni har fått Herrens ord att höras. De som lyssnade hade själva blivit förkunnare. Det ord och det evangelium som Paulus förkunnade för thessalonikerna har burit frukt, en frukt som hörs. Överallt i Makedonien och Achaia hörs ordet från Thessalonike. Det som hände där blev som en gong­gong, vars ljud spred sig vida omkring. Som ringarna sprider sig på vattnet. Det hade dels yttre skäl. Staden låg vid en handelsväg och ryktet spred sig från mun till öra. De som lyssnade blev själva förkunnare av samma budskap, utan att kanske själva veta om det. Aposteln kan säga om dem som lyssnade och tog emot: Ni har fått Herrens ord att höras. I koncentrat ser vi här ett ti­digt exempel på kyrkans mission.

Idag avslutas i Rom en s.k. biskopssynod. Biskopar från jordens alla hörn, lekmän och bibelkunnigt folk har under tre veckor varit samlade kring temat: ”Guds ord i kyr­kans liv och mission.” I ett slutdokument har man samlat de många orden i fyra bilder om Guds ord:

Ordets röst, ordets ansikte, ordets hus och ordets väg. Alla visar att Guds ord är något levande. Det är mer och större än bokstäver och tomma ord.

Ordets röst hördes redan i skapelsens begynnelse. Gud skapade allting med sitt ord. Gud talade och allt blev till. Hans ord gav liv och form åt hela skapelsen, åt pla­neter och himlakroppar, åt växter och djur, åt rum och tid. Med sitt ord uppehåller han hela tiden sin skapelse och låter den utvecklas. Men Guds ord nöjde sig inte med det. Ordet gav sig in i människans historia. Den var sargad och dödligt sårad av synden. Gud utvalde ett folk, som genom ordet lärde känna den levande och sanne Guden. Om denna historia med Israel, Guds utvalda folk, läser vi i bibeln, den heliga skrift. Denna historia når sin kulmen när ordet får ett ansikte i Marias son. Ordet blev människa och bodde ibland oss. Han förenar de två förbunden. Han är fördolt närvarande i Gamla testamentet. Han uppenbaras tydligt i det Nya. Han avslöjar Fa­derns ansikte och hjär­ta. Hans ansikte skymtar fram i bokstäver och händelser. Han är centrum och nyckel till allt Guds ord. Ordets röst får ett ansikte i Faderns son. Ändå behöver vi hjälp för att förstå.

Synodfäderna säger för det tredje att ordet har fått ett hus, den heliga kyrkan, som förklarar och utlägger skrifterna, som ger oss av Ordet att äta. De hänvisar till kyrkans fyra grundpelare, som Apost­la­gärningarna berättar om i den första kyrkan (Apg 2:42). De troende deltog troget i apost­larnas under­visning, brödsbrytelsen, som är den heliga eukaristin, bönerna och den inbördes ge­menskapen. Apostlarnas undervisning är den fasta grunden för allt umgänge med bibeln. Men det räcker inte med katekes. Allt är samlat i veckans vikti­gaste händelse, söndagens eukaristi. Där äter vi både av ordets och altarets bröd. Or­dets liturgi är genomsyrat av Guds ord, i läsningar, böner och sånger. Vi äter det när vi lyssnar och låter det slå rot i hjärtat. Det koncentreras i den heliga kommunio­nen. Den tredje pelaren är bönerna. Guds ord är inte bara något för huvudet. Det mås­te besva­ras i bön. Gång på gång hänvisade man under synoden till den andliga läs­ning­en av Guds ord (lectio divina). Påven gör det ständigt. Katoliker uppmanas att bli ett bibel­läsande folk. Men bibeln kan bara läsas på ett andligt sätt. Synoden försökte övervinna klyftan mellan vetenskaplig exegetik och bibeln som andlig näring för varje troende. Läsningen och lyssnan­det fullbordas i bön. Då hör vi med hela vår varelse. Då leder det till lydnad. Det är de kristnas kärlek som får ordet att höras och bära frukt. Den inbördes gemenskapen i kärlek, och solidaritet med de mest utsatta.

Därmed är vi redan inne på det synoden kallar ordets väg. När ordet slagit rot i de troende följer det med ut i livet och kan genomsyra familj och samhälle, skola och lag­stiftning. Inte som ett främmande påbud, utan som en jäst som genomsyrar hela de­gen. Då tränger det in i det som plågar och sargar, in i förtryck och förvillelser. In i den kamp som hela tiden pågår, där allt till slut tycks sluta i åldrande och död. Herrens ord rymmer påskens kraft. Det är starkare än alla destruktiva krafter.

Guds ord ljuder i skapelsen och genom historien. Det har fått ett ansikte i ordet som blev människa. Dess hus är den heliga kyrkan. Dess mission är att genomtränga de troende och genom dem allt skapat. Ordet bär på en kraft. Det utför sitt verk i de tro­ende, utan att de själva märker det.

Må vi be om den saliga jungfrun Marias förbön, hon som tog emot ordet och beva­rade det i sitt hjärta.

Då kan det om hela kyrkan, om varje församling och kloster, om varje troende sä­gas: De har fått ordet att höras.

Amen.