22 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jer 20:7-9 Rom 12:11-2 Matt 16:21-27

Du förledde mig och jag lät mig förledas

Livet blir sällan som människan tänkt sig. Inte heller livet som kristen blir som man i föreställt sig det. I början lyser solen och man skyndar med lätta steg. Både den som gifter sig och den som går i kloster vill ge allt och utan villkor. Den nyomvände säger: ”Jag vill följa dig, Herre, varthelst du går.” Men så går tiden, oväntade saker inträffar, synderna är envisa, prövningar kommer, solen går moln och entusiasmen falnar. Is­ra­els barn längtade tillbaka till Egyptens köttgrytor. Där fick man åtminstone knota.

I den första läsningen hörde vi profeten Jeremia klaga över den kallelse han fått. Som profet måste han tala de ord som Herren lägger i hans mun. Han måste påtala folkets synder, ”ropa över våld och förtryck”. Han måste förkunna Herrens dom över stöld, mord, otukt och mened, över folkets avfall till främmande gudar, vilket förvandlat templet till en rövarkula. Detta utsatte honom för onda anslag och förföljelse. Prästerna och de andra, mera anpassade, profeterna säger vid ett tillfälle: ”Denne man förtjänar döden” (26:11).

Det är inte konstigt att Jeremia klagar och våndas i sitt innersta. Han förbannar sin födelsedag (20:14f) och i den text vi hörde vänder han sin klagan mot Herren själv, som gett honom denna kallelse: ”Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas”. Många kyrkofäder har undrat över detta ord. Skulle Gud, som är sanningen, förleda och bedra någon till att besvara en kallelse, som i efterhand visar sig nästan övermäk­tig? Visserligen säger profeten att han lät sig förledas. Det var inte bara en order. Hans bejakande behövdes. Men så tillägger han: ”Du blev mig för stark, du fick övertaget.” Dagens individualist frågar var respekten för människans frihet finns? Inte heller kan han slingra sig undan. När han tänker: ”Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer skall jag tala i hans namn”, då blir det i hans bröst som brann där en eld, instängd i hans innersta. Han förmår inte stå emot kallelsen. Aposteln Paulus uttrycker sig på ett lik­nande sätt. Att förkunna evangeliet är inte bara en glädje. Friheten rymmer ett heligt tvång: ”Ve mig om jag inte förkunnar evangeliet” (1 Kor 9:16).

Profetens kallelse kan tyckas speciell, men varje döpt människa har del i Kristi pro­fetiska ämbete, kallelsen att vittna om och bekänna sanningen. Också när det blåser motvind och när det enda politiskt korrekta är att det inte finns någon sanning. På varje människas väg möter inslag där hon kan känna igen sig i Jeremias klagan. Då den kristna vägen tycks svårare än vad man väntat, då hon frestas att kompromissa eller lämna alltsammans, då man rentav känner sig lurad och bedragen. ”Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas.” Israels barn gjorde uppror mot sin egen befriare: ”Var­för har du fört oss ut i denna öken?”

I dagens evangelium förvarnar Jesus sina lärjungar att han måste lida mycket och att den som vill följa honom måste förneka sig själv och bära sitt kors. Men det var ju inte det första som mötte lärjungarna. Dessförinnan hade hans tal tjusat och fascinerat. Han hade talat som ingen annan och utfört mäktiga underverk. Människor kom i tusen­tal. Hade de vågat följa honom, om de vetat vad som skulle krävas av dem? Också lär­jungarna kunde känna igen sig i Jeremias klagan. Även inledningen till Benedictus re­gel säger att klosterlivet inte är något hårt eller tungt (prol 46), även om noviserna skall förvarnas om allt som är tungt och mödosamt (RB 58:8).

Kan Gud förleda och bedra? Lockas den kristne in på en väg som sedan visar sig svårare än han fått kunskap om i förväg? - Origenes, en av de första stora bibelutläg­gar­na, jämför med hur en läkare ibland måste hålla kniven dold, för att inte skrämma bort patienten; eller blanda den beska medicinen i söt honung, för att få honom att svälja den. Han ser det som en Guds pedagogik för den som är barn på trons väg. Syftet är att bereda väg för den nödvändiga och hälsosamma behand­lingen och medi­cinen. Guds avsikt och vilja är alltid god och kärleksfull. ”Herren är rättfärdig i alla sina vägar och nådig i alla sina verk” (Ps 145:17). Men Guds kärlek är ingen sötsak. Den övergår alla mänskliga erfarenheter. Endast steg för steg kan människan förstå den. Men hela tiden är det samma kärlek.

Inte minst när han prövar oss. När han kallar oss att bära korset i hans efterföljd. När han förväntar tålamod i motgångar och orättvisor. Det avgörande är att lita på Guds goda och barmhärtiga vilja. Att bära korset i stället för att släpa på det. Den eld som brann i Jeremias hjärta, när han försökte skaka av sig kallelsen, är en profetia om den helige Andes gåva. Vi vet, men måste ständigt upptäcka det på nytt, att den gåvan är frid och glädje. Den finns dold inne i varje prövning. Friden och glädjen döljer sig un­der det plågsamma korset. ”Du prövade oss, o Gud, du luttrade oss med eld såsom silver luttras; du förde oss in i snaran, du lade plågor på vår rygg.” (RB 7:40) ”Vårt liv är fördolt med Kristus hos Gud”, säger aposteln (Kol 3:3). Enda ingången är tron och hoppet. Tron som förtröstar genom att hålla fast vid hoppet. Aldrig ge upp hoppet om Guds barmhärtighet, säger Benedictus.

Det är denna Guds glödande barmhärtighets vilja som får aposteln i andra läsning­en att mana oss, inte bara att tro på Herren Kristus, utan att frambära oss själva till ”ett levande och heligt offer som behagar Gud”. Det offret är vår andliga gudstjänst, hela vårt liv, när vi följer Kristus. Så att vi kan upptäcka ”det som är gott, behagar Gud och är full­komligt”. Själva kommer vi med tomma händer. Det enda offer vi kan bära fram är den kallelse vi drabbats av och den kärlek som utgjutits i våra hjärtan. Det är samma kärlek som profeten först klagade över, men som fortsatte att brinna i hans hjärta. Det är samma offergåva som frambärs på altaret och som läggs på vår tunga och i våra hän­der. Det är det offer och den gåva vi bär fram och tar emot också i dagens heliga eukaristi.

Amen.