21 SÖNDAGEN ” UNDER ÅRET”

Jes 22:19-23 Rom 11:33-36 Matt 16:13-20

Att förundras - också över kyrkan

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!” - så utbrister aposteln Paulus i dagens 2:a läsning. Och han fortsätter med att citera profeten Jesaja: ”Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?” En fråga som är märkligt lik vår egen tids fråga, om man kan veta och säga något om Gud. Många uppträder här som kyrkans rådgivare. De ger henne råd och anvisningar om vad som bör sägas och vad som inte får sägas. Somliga har enkla svar på det mesta, antingen i någon slags fun­damentalism eller i kraft av den senaste modetanken. Sällan tycks de märka den egna förmätenheten. Andra menar att ingenting alls kan sägas. Någon sanning finns inte, allt är bara tolk­ningar, den ena lika god, och till slut lika dålig, som den andra. - Aposteln Pau­lus drog en helt annan slutsats. Guds storhet och ofattbarhet, att människan av sig själv inte kan förstå Gud, ännu mindre vara hans rådgivare, ger varken anledning till tvärsäker dogmatism eller till flytande relativism, utan till förundrad tacksägelse och tillbedjan: ”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!”

Samma utrop är motiverat inför dagens evangelium med det kända ordet om Simon Petrus som klippan, på vilken Kristus bygger sin kyrka. Högtidligt deklarerar Jesus: ”Jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka.” Ka­tolsk tro hänvisar till detta ord för sin övertygelse om påven som Petri efterträdare och därmed som hela kyrkans herde och som ”grundvalen för enheten mellan de många biskoparna och de troende” (Kat.kat. 881, 882).

Somliga kristna utanför den katolska kyrkan ser idag med större öppenhet än tidigare mot påvens ämbete, medan andra kallar påvens ställning för det största hindret för att nå enhet mellan de kristna. Många försöker ge goda råd om hur stötestenen skall röjas ur vägen och göra påvens ämbete mera acceptabelt.

Tolkningen av Jesu ord till Petrus har skiftat under historiens gång, också bland ka­tolska utläggare. Flera av de stora kyrkofäderna, både i öst och väst, såg inte detta ord som ett stöd för påvens primat. Samtidigt finner man idag protestantiska bibelutläggare, som me­nar att ordet verkligen gällde Petrus, och inte bara syftar på Petri tro och bekännelse, vilket reformatorerna på 1500-talet hävdade.

När förvirringen inför dessa motstridiga tolkningar lagt sig inträder något annat – för­undran. Ingen mänsklig tolkning tycks få ett slutgiltigt grepp om evangeliets ord, som det är oss givet. ”Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?” – Samma erfarenhet gör den som troget läser den heliga Skrift. Han blir inte tvärsäker. Han blir förundrad. Väl att skilja från den som är för lat att alls läsa eller den som avvisar Guds ord av det ena eller andra skälet. Den kungliga vägen mellan tvärsäkerhet och vilsenhet kännetecknas av – förundran.

Det är förunderligt att det är Petrus som får avlägga bekännelsen till Jesus som Mes­sias och den levande Gudens son. Det är inte en röst från himlen, utan fiskaren Petrus, som förkunnar vår tros centrala bekännelse. Ändå tror sig inte Petrus känna Herrens tankar, ännu mindre försöker han upplysa honom om vem han är, och när han senare försöker vara sin Herres rådgivare blir han strängt tillrättavisad. Det han säger har han inte tänkt ut på egen hand. Inte heller är det resultatet av nå­gon opinionsundersökning, inte ens av en omröstning bland apostlarna. Jesus säger: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen människa har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen.” Tron är en gåva, som uppenbaras från Gud genom den helige Ande. Ändå kommer den inte till oss som en bok eller en trosartikel direkt från himlen. Den förmedlas till oss av en människa. Det är Petrus, med sin entusiasm och sina uppenbara svagheter, som får formulera tron och bekännelsen. Sedan dess har kyrkan en mänsklig röst och ett mänskligt ansikte, med alla de risker detta innebär. Men den risken tycks Kristus ta. ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka”. ” kyrka”, tillägger han. Det förblir Kristi kyrka, inte påvarnas. På Petri stol har det suttit både helgon och syndare, men inte ens de mest klandervärda påvarna i his­torien har lyckats omintetgöra henne. Det förunder­liga med kyrkan är ju att hon fortfarande består och lever, trots hennes många brister och synder. Någon frågade hur stor arme det skulle behövas för att krossa kyrkan och fick svaret att påvar och präster redan har försökt i tusentals år, och ändå inte lyckats.

Även om alla apostlarna får sitt uppdrag från Kristus, så är det Petrus som görs till grundsten i kyrkan. Binde- och lösenyckeln ges på ett särskilt sätt åt Petrus, samtidigt som den är given åt hela kyrkan. Nycklamakten hörde vi om redan i första läsningen, där förvaltaren i Jerusalems tempel hade nyckeln till templets skatter. Endast han kunde öppna och stänga. Denna nycklamakt tillämpas nu på det nya templet, Kristi Kyrka, som öppnar dörrarna till himmelrikets skatter för oss. Men också binder och låser dörren för den som framhärdar i allvarlig synd och vilseledande tro. Påven och biskoparna förmed­lar till oss den tillförlitliga tron. Det betyder inte att kyrkan skulle vara Herrens rådgivare. Däremot har hon uppdraget att tolka och utlägga den tro som givits henne. Den fullmakt Kristus fått av sin Fader, lägger han i Petri och apostlarnas händer. Som katoliker är vi skyldiga att ta emot deras och deras efterföljares vägledning med trons lydnad - och förundran.

Det förbjuder oss inte att tänka själva. Inte ens att kritisera, om herden uppenbart sviker sin uppgift. Många av de största helgonen har också varit de skarpaste kritikerna av slappa och förfallna herdar. Men om samvetet bjuder oss att göra det, får vi inte förfalla till det tyckande där man själv blir den högsta normen. Att vi katoliker vill stå under en biskop som är förenad med påven, Petri efterträdare, beror inte på beundran för den eller den påven eller biskopen, utan på att Kristus valt att bygga sin kyrka på apostlarnas grund.

Kyrkan blir aldrig som vi själva skulle önska oss henne. Tack och lov! Hon är Kristi Kyr­ka oberoende av oss. Hon äger en helighet som inte kan gå förlorad. Vi bör sörja och göra bot för hennes brister och försöka påverka hennes handlande, med början hos oss själva, bara vi inte glömmer att hennes innersta, inklusive hennes Petrusämbete, är större än vad vi kan fatta och fånga med vår tanke. Ännu viktigare är därför att fördjupa vår tro på kyrkan, den tro som leder till förundran. ”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!”

Aposteln fortsätter sin förundran över Herrens vägar med en nästan liturgisk avslut­ning: ”Av honom och genom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, a­men.” Vi skall snart höra en liknande förundran i den eukaristiska bönens avslutning, när de förvandlade gåvorna lyfts upp över altaret och prästen sjunger: ”Genom honom och med honom och i honom, tillkommer dig, Gud, ... all ära och härlighet...”. Vi står vid källan och höjdpunkten i kyrkans liv, det förunderliga mysterium som ingen människa kunnat tänka ut, men som läggs i mänskliga händer för att öppna himmelrikets portar för oss. ”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!”

Amen.