19 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

1 Kung 19:9a,11-13a Rom 9:1-5 Matt 14:22-33

Att gå på vattnet

Situationen för lärjungarna är inte svår att föreställa sig. Efter bröd­undret i öknen har Jesus skickat iväg dem till andra sidan sjön. Han lämnar dem att ensamma käm­pa mot vinden och vågorna. De får slita större delen av natten. Under fjärde nattväk­ten, strax före gryningen, kommer han mot dem gående på sjön. De blir för­skräckta och skriker av rädsla. Då hör de hans röst: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda”. Redan psal­taren har förutsagt det. ”Herrens röst går över vattnen. Herrens röst ljuder härligt. Herren välsig­nar sitt folk med frid” (Ps 29).

Det är en bild för kyrkan på väg över ti­dens vatten mot målet. Jesus har sänt ut dem och gett dem sitt uppdrag. Själv har han gått upp på berget för att be i ensamhet. I syn­lig gestalt har han lämnat kyrkan och gått före till Fadern. Men det betyder inte att han lämnat sin kyrka. Tvärtom har han lovat att vara med den alla dagar till den yttersta gry­ningen.

Att Jesus går på vattnet är en bild för hans makt över kaos, mörker och död. En gång skall han komma tillbaka och hans härlighet skall bli uppenbar för alla. Men det iögonenfallande i denna händelse är det som händer med Petrus. Endast Matteus berättar om honom, trots att också andra evangelister berättar om händelsen på sjön. Också Petrus går på vattnet. Också han gör det omöjliga. Han följer sin Herre och får del av hans makt. Det är vad Petrus får fortsätta att göra när Jesus återvänt till Fadern. Det är han som tar till orda den första pingstdagen. Han botar den lame. När han hamnat i fängelse väcks han av en ängel som säger: ”Ta på dig bältet och sandalerna. Svep om dig man­teln och följ mig”. Händelsen med Petrus på sjön är också ett koncentrat av det petrinska ämbetets roll genom historien. Inte alla påvar har varit som Petrus. Ofta har det sett ut som när Petrus höll på att sjunka. Men så har det omöjliga skett. Gång på gång.

Men det gäller inte bara kyrkan i stort. Petrus är också en bild för varje lärjunge. Det behöver inte vara något sensationellt. Den kristne går på vattnet när han lämnar biktstolen och vet att hans synder är förlåtna. När han lever i trygghet, trots all oro. När han hoppas, trots att allt hopp är ute. När han ber med förtröstan och upptäcker att problemen löser sig. Varje eukaristi är större än att gå på vattnet. Att gå till kommunion är att göra som Petrus gjorde, när han gick ”till Jesus”. Låt oss se lite närmare på Petrus och vad som hände med honom.

Han utmärker sig bland de andra apostlarna. Ändå gäller det alla. Petrus säger: ”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.” ”Om det är du” – om det är sant, som vi snart ska bekänna, att Jesus Guds enfödde Son, om det är sant att han uppmanat sina lärjungar att följa honom, då är det snarast fegt att inte be om stora ting. Den försiktige ber inte om att kunna gå på vattnet. Han tar inte några risker. Han aktar sig för att bli besvi­ken. Han avslöjar sin klentro redan i förväg.

”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.” Vi känner igen Pet­rus, hans iver och entusiasm. Den liknar det löfte han senare skall avge om att inte svika och förneka. Men det är inte bara mänsklig entusiasm. ”Säg åt mig…”. Han vet att man inte kan gå på vatten utan vidare. ”Säg åt mig att komma till dig.” Säg åt mig - det kan bli en bön. För att inte nöja mig med det säkra, trygga och invanda. Vi hade inte haft några helgon och inga kloster, knappast någon kyrka alls, utan denna dristig­het. Då hade kyrkan stannat i medelmåttighet och ofarlig laglydnad. Ingen hade stor­mat över vallen. Säg åt mig, Herre, att åtminstone be om mod. Modet att kasta ut på djupet, att ta steget ut i det till synes omöjliga. Säg åt mig! Det är en bön. Bönen är lika ivrig som änkan, som inte slutade att knacka på den orättfärdige domarens dörr och till slut fick sin rätt.

Petrus får ett kort svar: ”Kom!” Han har hört det förut: ”Följ mig!” ”Och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus.” Så står det. Låt oss inte hoppa över det för snabbt. Låt oss inte utesluta det omöjliga. Inte göra en princip av allt tal om svaghet, som inte ger Gud en chans. Som förminskar honom till en tröstande terapeut (därmed inget ont sagt om terapeuter!).

Men Petrus är inte så erfaren ännu. Han vet inte att man aldrig får släppa Herren med blicken. Trots att han kommit ”fram till Jesus” blir han rädd. När han släpper Jesus med blicken ser han bara vågorna och vinden. Rädslan tar över. Då sjunker han. Snabbt går det. Men inte snabbare än att han hinner ropa: ”Herre, hjälp mig!” Då står det att Jesus genast sträck­te ut sin hand och grep tag i honom. Allt är redan for­mulerat av psalmisten: ”Dödens bränningar brusade kring mig, förödelsens stormflod skrämde mig. I min förtvivlan klagade jag för Herren, ropade jag till min Gud. Från höjden fatta­de han min hand och drog mig upp ur djupa vatten.” (Ps 18). Petrus känner ännu inte sin svaghet. Ännu mindre sitt beroende. Men han är på väg.

”Du trossvage”, säger Jesus. ”Varför tvivlade du?” Den svagheten lär han känna när han håller på att sjunka. När vattnet håller på att ta över. Då lär han sig vad bön är, bön i tro. Herren håller hela situationen i sin hand. Men det ingår i hans plan att tillåta Petrus att sjunka, ner i djupen. Där sker upphöjelsen.

Petrus ropade i sin nöd. Så länge vi ber är vi räddade. Psalmisten ber: ”Fräls mig, Gud, ty vatten tränger mig inpå livet... Låt inte vattensvallet dränka mig eller djupet uppsluka mig...” (Ps 69). Det kan bli en plågsamt intensiv bön, men det förblir bön, bön i tro. Bönen kan bara bes utan beräkning och med ett rent hjärta. När man upptäcker ett hörn av otro, bör man berätta det för Herren och be honom att ta hand om det på lämpligt sätt. Utan att man vet hur det går till går ljuset upp. Cas­sianus säger: ”Den bedjande inser sin svaghet, men vet att bönen blir hörd. Den litar på den hjälp som finns.” Bönen står emot det förföriska suget, suget ner i förtviv­lan, ty den vet genom evangeliet att för Herren är ingenting omöjligt.

Amen.